MAGNUS UGGLA – VITTRING – 1978
Varning på stan var desperat, uppkäftig och fräck. ”Vad ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt” var en alldeles hopplös skivtitel som inte gick att låta bli att älska. Det var Ugglas stora genombrott. Oj, vad den skivan spelades...
Men det är flera år sedan den LP:n åkte som en frisbee genom balkongdörren. Uggla kan ju bli lite tjatig...
...och det var väldigt nära att Vittring fick hänga med av bara farten. Det var uppföljaren från året efter som givetvis aldrig blev lika berömd och omtalad.
Men Vittring finns kvar i samlingen. För precis innan jag skulle vricka till med handleden och skicka ut den i världsrymden hejdade jag mig och spelade skivan en gång till...för säkerhets skull.
Jag har kommit fram till att jag tycker väldigt mycket bättre om Vittring än sin föregångare. Vad ska man ta livet av sig för...är en sån där LP man möjligtvis kan behålla av nostalgiska skäl...för att man hade så mycket kul ihop med den.
Men jag skulle aldrig kunna spela den. Den är för fånig. Vittring håller jag däremot, tillsammans med Om Bobbo Viking, som en av Ugglas bästa album.
Okej, Vittring är också fånig, och inte så lite tonårsrebell-larvigt romantisk. Men den är inte lika desperat och gallskrikande efter uppmärksamhet.
Det är faktiskt en förhållandevis bra platta, med bra låtar, och med lite varmare och mänskligare, inte fullt så ironiska och elaka, texter som sin föregångare. Det är det jag gillar med skivan.
Möjligtvis får man det intrycket redan i första låten; Drömmen som gick i kras, en låt som omöjligt hade kunnat vara med på Varning på stan-plattan.
Hjärtekrossare, Faderskapet och Nugen hör nu för tiden inte till Ugglas mest välkända låttitlar, men de är faktiskt helt okej.
Att sen Uggla släpper precis allt i Stjärn...r (Stjärnluder, en rip-pff på Stonesklassikern Starfucker) och Beach Boys-covern Å, han kysste mej får man ta för vad det är.
Nr: 1396/2222
Varning på stan var desperat, uppkäftig och fräck. ”Vad ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt” var en alldeles hopplös skivtitel som inte gick att låta bli att älska. Det var Ugglas stora genombrott. Oj, vad den skivan spelades...
Men Vittring finns kvar i samlingen. För precis innan jag skulle vricka till med handleden och skicka ut den i världsrymden hejdade jag mig och spelade skivan en gång till...för säkerhets skull.
Men jag skulle aldrig kunna spela den. Den är för fånig. Vittring håller jag däremot, tillsammans med Om Bobbo Viking, som en av Ugglas bästa album.
Okej, Vittring är också fånig, och inte så lite tonårsrebell-larvigt romantisk. Men den är inte lika desperat och gallskrikande efter uppmärksamhet.
Det är faktiskt en förhållandevis bra platta, med bra låtar, och med lite varmare och mänskligare, inte fullt så ironiska och elaka, texter som sin föregångare. Det är det jag gillar med skivan.
Hjärtekrossare, Faderskapet och Nugen hör nu för tiden inte till Ugglas mest välkända låttitlar, men de är faktiskt helt okej.
Att sen Uggla släpper precis allt i Stjärn...r (Stjärnluder, en rip-pff på Stonesklassikern Starfucker) och Beach Boys-covern Å, han kysste mej får man ta för vad det är.
Nr: 1396/2222
Den här plattan skänkte jag bort för snart 15 år sedan. Då hade den under många år legat i en hög skivor som förpassats till källarförrådet (omöjliga att sälja, alltför pinsamma för att ha framme synliga). Den enda ursäkten för att jag en gång innehaft detta elände är att jag köpte den vid 11 års ålder. Aldrig mer att något med Sveriges pinsammaste artist kommer över min tröskel. (Ja, han är ta mig f-n värre än Ledin.)
SvaraRadera