The Night They Drove Old Dixie Down-syndromet

ORPHAN – MORE ORPHAN THAN NOT – 1974

Det finns dem som menar att bostonbandet Orphan förtjänade ett bättre öde. Att de blev bortglömda alldeles för tidigt. För min del hör jag en ripp-off på The Band och lite smårolig folkrock. Om Orphan av den anledningen borde nämnas i samma andetag som Aerosmith och andra mer välkända bostongrupper är jag inte helt säker på.

More Orphan Than Not är dock en ganska trevlig upplevelse. Amerikansk folkrock med inslag av allt från blues, country och lite jazz. Känner att jag av en för mig oidentifierad anledning måste nämna Three Dog Night här också. Kanske för att Orphan verkar vara så städade och kontrollerade. Men soulrock är det inte.
 

The Band har jag redan tagit upp, det är nog där Eric Lilljequist och hans kollegor hittade det mesta av sin inspiration, The Night They Drove Old Dixie Down-syndromet.

Bortglömda eller inte, lokalt var Orphan en välkänd grupp och gjorde redan på 60-talet en rad singlar.

I början av 70-talet gav Orphan ut tre LP-skivor, som knappt heller de tog sig utanför Massachusetts delstatsgräns. En av dem hamnade dock i min samling...

Bandledaren och gitarristen, med det svenskklingande namnet Eric Lilljequist, var helt klart en talangfull musiker. Sju av de elva spåren på albumet är hans. På plattan gör Orphan också covers på Van Morrisons I´ve Been Working och Lennon/McCartneys What Goes On. Riktigt bra det också.

Rock and Reflection samt Everybody Lives to Sing heter de andra två album som gavs ut. Gruppen bestod av Eric Lilljequist, gitarr och sång, Dean Adrien, gitarr, Steve Abdu, bas, samt Richard Adelman, trummor.

Nr: 319/2222