The Musical Box: februari 2019

torsdag 28 februari 2019

Wallenstein åtta år senare

WALLENSTEIN – FRAÜLEINS – 1980

Wallenstein var bandet som i början av 70-talet lirade kraftfull och spännande krautrock, för att sen ägna sig åt spacerock och symfonirock i lite olika former. Det blev inte bättre, Wallensteins sena 70-tal och de skivor som gjordes på 80-talet kan inte rekommenderas.
Skivbolaget Harvest trodde dock på bandet och fortsatte ge ut deras skivor. Fraüleins är Wallensteins näst sista album, ett slätstruket rockalbum i samma genre som Foreigner och REO Speedwagon. Tja, vad säger man?

Jag tyckte Wallensteins debutskiva, Blitzkrieg, var både briljant och skitjobbig, tvåan Mother Universe var genial krautrock. Fraüleins åtta år senare är så långt från dessa skivor det går att komma.

Jag kan tyvärr inte hitta något spännande eller intressant med detta album. Det finns väldigt många anonyma rockplattor som låter ungefär likadant som den här.

Det enda roliga, för min del, är att jag köpte skivan på plats, alltså i Tyskland. I en av Kölns mer välkända skivbutiker, välsorterade Andrä Musik.
Men i det här fallet är det knappast en tillräcklig anledning att behålla skivan. Jag köpte andra skivor också samtidigt, betydligt mer intressanta.

Nr: 1360/2222

onsdag 27 februari 2019

En schnitzel i Salzburg

KNEGARN – EN SCHNITZEL I SALZBURG – 2019

Nu något helt nytt här i bloggen. För första gången ska nu ett kassettband upp till granskning. Jönköpingstrubaduren och musikprofilen Johan ”Knegarn” Forsman har nämligen haft den goda smaken att släppa sin senaste skiva både på CD och kassett. Jävlar vad länge sen det var sen jag spelade ett kassettband.
Förra gången jag köpte ett album på kassett har jag spåret tillbaka till sommaren 1980 då jag hittade Santanas Festival i en trådback på ICA i Hällevik. Jag behövde något till kassettbandspelaren i min gamla Saab och priset var bra. Jag betalade 4.95. Fick en femöring i koppar tillbaka på en femkronorssedel.
Ungefär när femöringarna försvann gick kassettbanden samma väg med några års marginal. Innan dess släpptes alla skivor både på vinyl och kassett. Det såldes också oinspelade kassettband där man kunde spela in andras skivor eller göra fina blandband. Det sågs på den tiden som ett lika stort hot mot musikbranschen som filnedladdning idag.
Kassettbanden levde i praktiken kvar ungefär till 90-talets slut, främst bland lokala rockband som med dem på ett billigt och enkelt sätt kunde sprida sin musik till radio och tidningar. Och givetvis i alla bilstereoanläggningar.

Jag har ett ansenligt antal kassetter liggande i min låda under sängen, vilka med åren blivit allt dammigare. Men en ny kassettbandspelare skaffade jag mig för bara 15 år sen då jag hittade en Nakamichi på en loppis för 20 spänn. Gick inte att låta bli. Nakamichi var det sena 70-talets värstingar, svindyra och high-tech.
Johan Forsman har varit med i branschen länge och jag har flera av hans tidigare inspelningar, både på CD och kassett. Jag har till och med tre inspelningar med legendariska Stargazer, In The Crowd, Don´t Rock To Hard och CIA Motherfucker från den tiden Johan var firad rockstjärna på lokala stora festivaler som Hovstock och liknande.

Jag hittar dock inte ett enda sparat spår med Polska turister, som jag vill minnas som Johans entré på den lokala rockscenen i Jönköping. Är inte ens säker på att det finns något.
Passande nog blev jag bjuden på En schnitzel i Salzburg av Johan Forsman samma dag Skid-VM inleddes i Österrike. Bilden på omslaget ser dock inte ut att ha med varken sport eller mat att göra, utan bör nog kunna spåras till bygden mellan Eksjö och Askeryd.

Jag fick enligt önskemål albumet inspelat på kassett, ett riktigt Sony-band. Ett AHF 90 inspelat på ena sidan, med hela 45 lediga minuter att spela in egna roliga grejer på. Något jag nu känner att jag bara måste göra, det är ju hopplöst svårt att hitta oinspelade kassettband nu för tiden, om det ens finns?

Men nu till det som panerar själva schnitzeln i Salzburg, låtarna. Jag vet inte om Johan uppskattar att jag nu ämnar jämföra honom med Bo Åkerström i Torsson. Men det beror i så fall enbart på att han ofta har samma tonläge i sin sång. Knegarns texter är dock inte lika naiva utan påminner mer om Ola Magnells sarkasm och ibland Lasse Tennander, men med mer humor.

En schnitzel i Salzburg är rolig att lyssna på och jag gillar i synnerhet alla kul ordvändningar. Det enda jag saknar är nog ett textblad att hänga med i, för ibland är han snabb både i sång och tanke och emellanåt på jönköpingska. Men jag fattar ju att det inte går att trycka ner ett helt A4-blad i plastfodralet till ett kassettband.

Nr: onumrerad. Har ännu inte bestämt mig för om jag nu ska damma av alla mina kassettband som ligger i lådan under sängen.

tisdag 26 februari 2019

Gimmicks of Sweden

GIMMICKS – GIMMICKS OF SWEDEN - 1972

Ibland känner jag mig som nollakollerna på Nollakollatollen*, det vill säga jag tycker mig inte ha koll på nånting. Den här LP:n, Gimmicks Of Sweden, var jag på väg att göra mig av med utan att ens lyssna på den. Jag hade nån svag förnimmelse om nån melodifestival eller nåt sånt...
Vid en senare koll visade det sig stämma. Gimmicks var med i en svensk melodifestival i mitten av 70-talet med låten Sången lär ha vingar. Men nu går jag historien i förväg. Det var som dansband Gimmicks slutade sin karriär, men det är inte intressant i sammanhanget. Det är däremot det som hände innan...
Innan dess, i slutet av 60-talet, var Gimmicks ett mycket aktat band internationellt. De var en tid inne på progressiv jazzrock men det var med sina svenska tolkningar av främst brasilianska sambahits som bandet blev välkänt över hela världen.

Gimmicks gjorde då ett antal LP-skivor som inte uppmärksammades särskilt mycket i Sverige, bland annat ”min” platta, Gimmicks Of Sweden, 1972. Det är ju så det fungerar. Cardigans blev ju aldrig särskilt stora i Jönköping...inte förrän de slog igenom i USA...

De där tidiga Gimmicks-skivorna är nu för tiden därför synnerligen eftertraktade samlarobjekt för skivsamlare över hela världen. Både för att de är ganska ovanliga och för att Gimmicks musik nu äntligen fått lite upprättelse (i Sverige).

Jag måste säga att Gimmicks mix av jazz-, jazzrock och latinamerikanska rytmer är spännande. Jag förstår att internationellt är det än mer exotiskt, ett band från norra Europa som lirar samba med en egen lite nordisk jazztwist...

Gimmicks Of Sweden är både behaglig och underhållande lyssning. Så den här LP:n kommer garanterat att stanna kvar i min samling. Lite koll måste man ha även här på Nollakollatollen.

Nr: 221/2222

* Denna djupt litterära anspelning är hämtad från en gammal Kalle Anka-pocket jag läste för länge sen. Joakim har åkt till Nollakollatollen för att vila sin överhettade hjärna, nollakollerna har nämligen inte koll på någonting så han har inget som kan störa...men naturligtvis börjar han göra affärer med infödingarna och hamnar som hövding på ön tills knattarna och Kalle kommer och räddar honom. Dessvärre har jag ingen koll på vilken pocketbok det var...

Jag har publicerat den här texten tidigare, men ger nu skivan en ny chans.

måndag 25 februari 2019

Det fantastiska 60-talet

POP HISTORY – THE FABULOUS 60´S AND 70´S – 1990

Redan på vinylskivans storhetstid var samlingsskivor en stor grej. Det dök upp nya skivor varje vecka på teman allt från tv-filmer till disco, hårdrock eller Detroit-soul. Skivor som gick att få för mindre än en tredjedel av priset för vanliga ”riktiga” skivor.
Jag var aldrig någon större fan. Okej, jag kunde inte låta bli att köpa den första American Graffiti-skivan, soundtracken från filmen med samma namn, men Sista natten med gänget på svenska. Där fanns alla låtar för oss som missat allt det bästa med 50-talets och det tidiga 60-talets rock.

Mitt Pop Historyalbum köpte jag billigt när TV-shopen i Helsingborgs Knutpunkten skulle lägga ner. Jag fick den för 20 spänn, vilket var billigt till och med 1990.

Det var dessutom ett omfattande projekt, hela fem skivor med sammanlagt 80 låtar från 60-talet och det tidiga 70-talet. Inte de allra största hitlåtarna, men många bortglömda one-hit-wonders som The Night Chicago Died med Paper Lace, Sugar Baby Love med Rubettes och Melanies version av Ruby Tuesday i stället för Glimmer twins egen.

De allra största artisterna finns av någon (dyr) anledning sällan med på såna här samlingsplattor. Men jag tycker det här albumet går lite utanför det när låtar som She´s Not There med Zombies, Hang On To A Dream med Nice och Moody Blues klassiker Go Now finns med. Då blir det roligare.
Man kan så klart ha synpunkter på ljudkvalitet och om det verkligen är så kul att ha alla de här låtarna på en samlingsplatta från K-tel när det finns singlar? Svaret på det är så klart nej. Det är inte bättre alls. Jag hade mycket hellre haft alla de här låtarna på singel. Men fram till jag får det så duger det här albumet.

Just nu kom jag på att jag faktiskt aldrig någonsin lyssnat på alla fem skivorna i rad, utan har bara plockat fram albumet när det är nån speciell låt jag letat efter. Som när jag gick och visslade på Winchester Cathedral i flera dagar innan jag kom på vad det var för en låt...och att jag hade den på skiva.

Mitt intresse för middle-of-the-road-pop från 60- och 70-talen har dock minskat, så de senaste åren har jag inte haft anledning att damma av albumet en enda gång. Men jag vet var det finns.

Nr: 1413/2222

lördag 23 februari 2019

Vibrationer av Yardbirds, Animals och Stones

THE SHADOWS OF KNIGHT – BACKDOOR MEN – 1966

Så öppnar vi än en gång de gnisslande dörrarna till garagerockens mörka inre och dammar av underbara skramliga amerikanska Back Door Men. Känn vibationerna av 60-talet; Yardbirds, Animals och Stones.
Garagerock, föregångaren till punken i USA, som tog intryck av precis all spännande popmusik från det tidiga 60-talet; surfrock, blues, britpop, blues och psychedelia. Det uppstod mängder av spännande band, där många numera är helt bortglömda. The Shadows Of Knight uppstod i en av Chicagos förorter och gruppens tre skivor betraktas i dag som legendariska.

Vissa går så långt att de vill kalla bandet ett av de första punkbanden, baserat på en mäktig version av Van Morrisons Gloria på bandets första platta.

På den här skivan ger de sig på Hey Joe, som Hendrix spelat in året innan, 1965, och manglar den också. Trots sitt amerikanska ursprung har Shadows Of Knight hittat sin stora inspiration från England.

Vi som gillar tidiga Stones, Yardbirds eller Fleetwood Mac känner igen oss, och en och annan kommer att förklara Shadows Of Knight som svaret på rockmusikens innersta mörker eller ljus, beroende på i vilken ände av tunneln man själv håller till.
Jag hade nog inte upptäckt skivan om inte Mnusic On Vinyl släppt en nypress för inte så länge sen. Jag har med andra ord ett helt knaster- och repfritt exemplar att njuta av. Men jag vet att det finns en och annan som påstår att det ska knastra lite om såna här skivor för att man ska hitta skivans själ på riktigt.

Hur som helst är Back Door Men äe synnerligen charmig platta med ett band som är helt orädda för vad de ger sig in på. Tempot är rasande, ljudet är skrapigt och allt är bara skitkul.

Nr: 1315/2222

torsdag 21 februari 2019

Robert Plants elfte soloalbum

ROBERT PLANT – CARRY FIRE – 2017

Carry Fire är Robert Plants elfte soloalbum efter Led Zeppelin. Ändå kan jag inte, redan i första spåret The May Queen, låta bli att leta efter likheter. Och tycker sen att plattan nog har en hel del gemensamt med Kashmir.
Nej, Robert Plant kommer för alltid att ställas vid sidan av Led Zeppelin. Dels för att han själv som soloartist opererar i ett närliggande område, något som skulle kunna kallas progressiv rock...ibland på gränsen till hård. Sen har vi ju det där med hans karaktäristiska röst som får hjärtat att pumpa extra på alla gamla zeppelinfans.
Om det är bra eller dåligt vill inte jag avgöra. Jag tycker Carry Fire är ett starkt album med genomgående bra låtar. Allt låter inte som Led Zeppelin, Robert Plant har ju haft några år på sig att utveckla en, eller flera, moderna och egna stilar som han utan några som helst besvär rör sig mellan.
Carry Fire är betydligt mer varierad än vilken gammal Led Zep-platta som helst vad gäller det. Det gör den spännande att lyssna på, men kanske inte ger alla gamla fans den där absoluta tillfredsställelsen de förväntar sig.

En liten jämförelse kan jag inte låta bli, Carry Fire går i ungefär samma stil som No Quarter, den där plattan Plant spelade in tillsammans med Jimmy Page i början av 90-talet.

Men på Carry Fire har han inga gamla kollegor med sig, i stället backas han upp av The Sensational Space Shifters, vilka är nog så rörliga musikaliskt sett att de mycket väl kan matcha Robert Plant.

Carry Fire släpptes så sent som oktober 2017 och togs då emot mycket väl av både kritiker och skivköparna. De som skaffade sig albumet på vinyl fick en dubbel-LP med musik på tre sidor. Den fjärde sidan är blank med en etsning.

Nr: 1367/2222

onsdag 20 februari 2019

Maxophone – ett italienskt kultband

MAXOPHONE – MAXOPHONE – 1975

En legendarisk italiensk prog-LP, en av de allra främsta påstår vissa kännare. Bandet har fortfarande, trots att bara en enda skiva spelades in, en hel del fans, en kult som än idag hoppas på en återförening. Någon sådan har det dock aldrig blivit, och lär heller inte bli av.
Bandets enda platta fick stor uppmärksamhet på sin tid. Gruppens italienska skivbolag bedömde att plattan borde ha en god chans att slå utomlands, så en inspelning med engelsk text gjordes också. Av någon anledning misslyckades det, så efter att bandet 1977 släppt en ganska misslyckad singel upplöstes Maxophone.
Men oj vad bra den här skivan är. Italiensk prog är något helt annat än brittisk, amerikansk eller till och med fransk och tysk progrock. De går i stället sin helt egen väg med långa jazzinfluerade melodistrukturer, symfonisk rock med en mycket speciell egenart, kanske påverkade av opera.

Att Maxophone höll hög klass var ingen tillfällighet. hälften av medlemmarna i bandet var klassiskt skolade musiker, de övriga hade lång erfarenhet från andra rockband.
De använder sig dessutom av flera instrument som sällan dyker upp i rock- eller progrock, som klarinett, vibrafon och till och med harpa. Detta tillsammans med synthar, flöjt, piano, el- och akustisk gitarr skapar en synnerligen komplex ljudbild.

Lägg där till alldeles utmärkt sång och snygga arrangemang. Det är inte konstigt att Maxophone i Italien numera jämförs med andra storheter som Museo Rosenbach, PFM och Le Orme.

Nr: 846/2222

måndag 18 februari 2019

Jaget - Vem fan vill bli folkkär

ANDERS F RÖNNBLOM – THE SUBLIMINAL SOLO INFERNO – 2015

Sista delen i trilogin Landet, Folket, Jaget. Den tredje CD:n i Rönnbloms epos är den som är svårast att tycka om. Det är därför också den del som tar längst tid på sig.
Men vem fan vill bli folkkär blev ändå en favorit direkt, det är en undergroundhit. Vid Bellevue en drömvärld spökar en annan tycker jag väldigt bra om liksom Målarkungen, en berättelse om Anders F Rönnbloms far Folke.

Som alltid när det gäller Anders F Rönnblom är det sällan tycke uppstår omedelbart, hans skivor, text och musik, behöver tid på sig att mogna och sorteras in och falla på rätt plats. Det gäller även detta album, men det behöver få växa i sin egen takt.

I en värld där allt räknas i hits och tonartshöjningar har The Subliminal Solo Inferno inte en chans. Men det vore å andra sidan en skymf att jämföra Anders F Rönnblom med hitlistepop.

Svårigheten för mig som skriver om skivan är att jag har svårt att hitta jämförelser bland Rönnbloms egna. Komedia-En tripp nerför Tarschan Boulevard, viskar en röst. Jo, visst.
Därför blev det en svår skiva för mig att berätta om. Den text som nu ligger här tog lång tid att värka fram och antalet versioner, stykningar och ändringar har jag inte räknat. Jag kan dock inte påstå att jag nu är ens någorlunda nöjd, vilket bottnar i min oförmåga att analysera och sen formulera det jag känner på ett sådant sätt att jag kan förmedla det på ett vettigt sätt.

Jag zappar igenom alla de 24 kanaler min tv har och upptäcker att där nästan uteslutande sänds amerikanska skräpserier gjorda i samma form. I ett sånt påtagligt och störande brus är det naturligtvis svårt för ett så angeläget och personligt budskap som The Subliminal Solo Inferno att nå fram, men framför allt svårt att bli förstått.

Detta kan vara Rönnbloms mest personliga album, vilket inte säger allt. Jag kan väl inte påstå att hans texter gererellt sätt genom åren varit särskilt personliga utan mer betraktande. Men jag uppskattar det. Musiken på skivan har jag svårare att tycka bra om, den känns ibland negativ och stundtals lite skrämmande. Men vem fan vill bli folkkär?
Trilogin Landet Folket Jaget består av de tre CD-skivorna
The Caviar Pizza Man Is Back (Landet)
The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy (Folket)
The Subliminal Solo Inferno (Jaget)

Nr: 193/CD

söndag 17 februari 2019

Folket - de som väntar i kön till kassan

THE COSMOPOLITAN CUPCAKE CONSPIRACY – 2014

Den andra och folkliga delen i trilogin om tillståndet i landet, Landet-Folket-Jaget. Anders F Rönnblom fortsätter på spåret från The Caviar Pizza Man Is Back men skruvar på objektivet och kommer närmare, folket, de som väntar i kön till kassan.
Anders F Rönnblom är en rockpoet som blir mer intressant med åren som går. Hans texter, dikter, blir med åren allt mer tydligt politiska, en poet på folkets sida. Men han raljerar aldrig, kommer inte med klyschor eller plakatfyndiga sanningar, utan har ett alldeles eget uttryck inlindat i humor, ironi och metaforer.

The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy hämtar syre från både 80-talarna Rapport från ett kallt fosterland och Krig & fred & country music (och säkert fler), vilket inte ska betraktas som någon slags nostalgi eller brist. Det är i stället uppseendeväckande att så gamla texter och album är fullt relevanta över 30 år senare.
The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy tyckte jag till en början var lite slarvig. Om det berodde på vissa texter eller på musiken analyserade jag aldrig. Möjligtvis kan det varit den överväldigande känslan av att ha ännu ett Rönnblom-album framför mig som jag inte kunde ta ett omedelbart grepp på.

Jag letade ursäkter för att ”spara till ett senare tillfälle”, vilket brukar hända med de skivor jag får för mig kan vara jobbiga eller besvärliga att förstå. Men att ställa ett för mig nytt album med Anders F Rönnblom åt sidan är inget jag kan hantera. Jag är för nyfiken för det.

Som alltid med Rönnbloms album är The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy en upplevelse som växer och där slut alla invändningar löses upp i det lätta dis de en gång kom från.

Jag trodde då aldrig att detta album skulle bli nån av mina favoriter. Men jag kan bara konstatera att The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy är ännu ett album av Anders F Rönnblom jag tycker känns både angeläget och viktigt och dessutom är underhållande att lyssna på.
Trilogin Landet Folket Jaget består av de tre CD-skivorna
The Caviar Pizza Man Is Back (Landet)
The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy (Folket)
The Subliminal Solo Inferno (Jaget)

Nr: 193/CD

lördag 16 februari 2019

Landet - Rönnbloms obehagliga sanningar

ANDERS F RÖNNBLOM – THE CAVIAR PIZZA MAN IS BACK - 2013

Kaviarpizza lär vara en svindyr delikatess med rysk kaviar. Hmm, jag hade väl mer tänkt mig Svennes eller Kalles, om man nu skulle våga testa det nån gång. Lite mer folkligt i det här landet, något för mig.
Caviarpizza är också ett CD-album med Anders F Rönnblom från 1994. Jag har det inte. Det är svårt att få tag i F-ets gamla CD-skivor nu för tiden. Men nu är kaviarpizzan aktuell igen.

The Caviar Pizza Man Is Back är Anders F Rönnbloms comeback efter några års tystnad på skivfronten. Det är det första i en serie om tre album på temat Landet-Folket-Jaget.

Jag blev inte särskilt övertygad första gången jag hörde skivan. Tyckte det var lite för mycket återanvändande av gamla gimmicks, trix och välbeprövande ordvändningar.

Jag hittade direkt massor av kopplingar till allt från Ramlösa kvarn till Rapport från ett kallt fosterland, Krig & fred & countrymusic och Vit flagg. Och sen var Jesus tillbaka också (däremot inte Marx och Billy the kid). Det kändes både lite roligt och lite dammigt...
Anders F har alltid mycket att säga. Men det är först efter ett par lyssningar det går igenom. Nu viskar han fruktansvärda och obehagliga sanningar i mitt öra och gör känslan obekväm och irriterad. Det förstärks av den svala musiken.

Det är texterna som står i centrum.
”Det har inte hänt mycket på 30 år
det kalla fosterlandet det består”
Det har inte hänt mycket på 40 år
tramset i trädgården, det består”.

Det är en kall och cynisk värld Anders F beskriver. Deprimerande, utan framtidstro, allting går att få, men ingenting är gratis. Och han är förbannad och besviken på de styrande i ”Rheinfeldtland”, ”Vem leder kampen för dom sjuka och svaga”. Jag blir rädd när jag inser att det är det landet jag bor i.

The Caviar Pizza Man Is Back är ett starkt album av Anders F. Det är inte plakatprogg, det är inte pop, det är knappast rock. Men det är ett högst påtagligt och politiskt aktuellt album som berör.
Trilogin Landet Folket Jaget består av de tre CD-skivorna
The Caviar Pizza Man Is Back (Landet)
The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy (Folket)
The Subliminal Solo Inferno (Jaget)

Nr: 193/CD

Texten har publicerats tidigare, men då jag numera har hela trilogin och kan jämföra publicerar jag den igen.

fredag 15 februari 2019

Wallingers World Party

WORLD PARTY – PRIVATE REVOLUTION – 1986

World Party var bättre än sin tid. Karl Wallingers musik drunknade i 80-talets mainstream-pop bland meningslösa Absolute Music-album och Mr Music. För någon hitlistepop är inte det här.
Debutalbumet, Private Revolution, är en riktigt spännande och rolig skiva. Här finns inspiration både från 60-talspop och Bob Dylan. Och ibland låter faktiskt Karl Wallinger - som ensam var World Party - som Mick Jagger. Att han en gång i tiden var med i Waterboys är spår som också sitter kvar, även om han knappast kan anklagas fortsätta i den riktningen.
1986 har aldrig hyllats som något av de större popåren, men Private Revolution fick en hel del positiv kritik när den kom. Och den här gången kan jag nog hålla med. Det finns flera låtar jag gillar.

Titelspåret är en skön liten rocker, Ship of Fools har väldigt mycket Waterboys över sig, så den gillar jag den också. Dylancovern All I Really Want To Do är också en sån där låt jag gärna spelar flera gånger.

Men det finns säkert fler. Det här är en sån där skiva man måste spela flera gånger för att upptäcka helt och hållet.

Nr: 1392/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare.

onsdag 13 februari 2019

John Lennons viktigaste låt

JOHN LENNON - IMAGINE – 1971

Tveklöst är låten Imagine John Lennon viktigaste. Det är hans mest berömda sång , som också blev hans signatur. Den betydde mycket för hans karriär. Och jag håller med, det är en fantastisk låt, en sån där man tvingas dra efter andan för att inte tårarna ska börja rinna.
Men på senare tid har jag upptäckt något märkligt. Kanske efter att ha hört för många covers i allt för många trendiga musikprogram på tv, som Idol och liknande. Jag har börjat tröttna på Imagine, tycker det finns annat av John Lennon som känns bra mycket intressantare att lyssna på.

Inget allvarligt kanske, men den är sönderspelad, tyvärr. Tur att albumet med samma namn finns då. Det är inte lika sönderspelat även om det säkert också fått snurra otaliga gånger på skivspelarna. Undantar man Jealous Guy, som också det blivit en populär coverlåt, finns det fortfarande en hel del andra som väcker nyfikenhet och intresse.
Alla John Lennons album är alltid högst personliga och det går alltid att avläsa hans sinnesstämning vid tiden då låtarna skrevs eller spelades in. Det gör att hans låtar och skivor känns högst påtagligt närvarande och går att hitta sin egen historia eller vinkling. Vem har inte blivit sviken till exempel?

Det är i alla fall känslan man får efter att ha lyssnat på How Do You Sleep. Det är en låt John Lennon går till angrepp mot sin gamle vän och låtskrivarkompanjon Paul McCartney. Han nämner både Sgt Pepper och Yesterday, men sarkasmen går inte att missta sig på. Deras tid tillsammans i Beatles var för alltid över.
Albumet Imagine är som alla Lennons skivor excentriskt och lite självupptaget, men tänkvärt och mycket intelligent gjort. Det som skiljer detta album från hans övriga är den något lättsammare tonen. Jämfört med föregångaren Plastic Ono Band är det ett popalbum. Jämfört med skivan efter, Some Time In New York City, är det en trevlig och lättsam platta. Men i jämförelse med precis allt annat har Imagine tyngd och pondus som få.

Nr: 201/2222

tisdag 12 februari 2019

Pink Floyd kopierar sig själva

PINK FLOYD – P.U.L.S.E. – 1995

Har man bara låtordningen till en liveinspelning med Pink Floyd vet man vad man får - exakt vad man får - från varenda gitarriff till ekoeffekt och helikopterljud. Det är fascinerande i sig; att ett band på scenen kan göra precis det samma som i studion, särskilt ett band som Pink Floyd med alla de tekniska finesser de använder sig av.
Publiken som är där vet också precis vad som väntar. Och de vill ha det så. De sätter en ära i det.

Blir det nån skillnad om man får tag på vinylupplagan i stället för CD-boxen från 1995? Nej, inte ett dugg faktiskt. Bara dyrt. Mest nöjd är jag med att äntligen fått tag i albumet på vinyl.

När skivan var ny släpptes den bara i en liten vinylupplaga vilken givetvis blev både supersvår att hitta och...när man väl gjorde det...alldeles för dyr för det lilla nöje jag anade det skulle innebära att bli ägare till denna nypress.

Jag är efter att ha lyssnat noga på vinylerna inte mer imponerad än jag var tidigare, även om jag ser graden av svårighet i prestationen.
P.U.L.S.E. är ännu ett exempel i raden och intill minsta ljudeffekt kontrollerat livealbum. På sitt sätt är det spännande att lyssna på...ska det hända något nytt...? vilket det så klart inte gör. David Gilmour hade planen klar och visste vad han ska göra, så även under post-Waterseran som P.U.L.S.E. hör till. Det blir därefter.
Första plattan i den här dubbel-CD boxen är en ”riktig” konsert, där låtar hämtats både från Wish You Were Here, The Wall, The Division Bell och även äldre material. Den är förhållandevis intressant, lite av en Greatest Hits med bakgrundsljud (egentligen inte, publiken är antingen knäpptyst eller har suddats bort i mixningen). Inledningen med Shine On Your Crazy Diamond är magnifik och även High Hopes från The Division Bell är en höjdpunkt.
Andra skivan har jag lite svårare att ta till mig. Det är nämligen en exakt reproduktion av The Dark Side Of The Moon. Varför Pink Floyd kände sig tvingade att ge ut detta på skiva igen vet jag inte. Särskilt inte som det inte blev ett dugg bättre än originalet.

Okej att de gör det live, men varför släppa ett nytt album? Jag har ägt P.U.L.S.E, CD:n, i mer än 20 år men har ännu inte lyckats spela igenom hela andraskivan vid ett och samma tillfälle.

Nr: 1224/2222

Jag har skrivit om CD-boxen för flera år sedan. Detta är en modifierad upplaga av den texten.

söndag 10 februari 2019

Octoberon - sofistikerad progrock

BARCLAY JAMES HARVEST – OCTOBERON – 1976

Har ibland haft svårt för Barclay James Harvest. Så den här skivan blev en liten överraskning när jag väl tog mig tid att lyssna på allvar. Det är ett riktigt bra progrockalbum. Kan man kalla det sofistikerat? Det känns åtminstone så.
BJH var för mig under lång tid symfonisk rock uppblåst så till den milda grad att det blev tråkigt. Kommer inte ihåg vilka skivor det var jag hörde då för ganska länge sen, men det där var en uppfattning jag släpade med mig länge.

Vilket innebar att jag inte heller var särskilt intresserad eller mottaglig för att ta mig tid att lyssna på deras plattor. Men det vände när jag fick tag på Time Honoured Ghosts och Octoberon, köpta tillsammans till ett vrakpris av en dalmas på Anders skivmässa i Skövde.
Ska dock sägas att jag efter det länge var tveksam till köpet och därför lät skivorna stå en hel vinter och hel sommar i hyllan innan jag framåt hösten till sist tog modet till mig att lyssna. Och jag blev överraskad. Gillade både Time Honoured Ghosts och Octoberon. Men Octoberon kändes som den ändå gav mig mer.

Det är dock ingen renodlad prorockplatta. Den går i samma stil som skivorna innan, Everyone Is Everybody Else och Time Honoured Ghosts som är popskivor med inslag av prog.

Möjligtvis är det så att de båda skivorna pekade ut vägen mot Octoberon, som är tvärtom i sin karaktär, ett progrockalbum med kraftiga inslag av pop.

Det är ett underhållande och varierat album som går att lyssna på flera gånger i rad, där förstasidans Ra snabbt blev en favorit. Baksidans Rock´n´roll Star, som nog kan kallas pubikfrieri mer än prog, samt avslutningen med Suicide? är också två spår jag gärna vill rekommendera.

Nr: 1336/2222