The Musical Box: juni 2018

lördag 30 juni 2018

Living in the past

JETHRO TULL – LIVING IN THE PAST – 1972

Living In The Past är väl där jag är kan man tänka. Det är dock kanske inte den första Jethro Tull-platta man ska ge sig på om man är nyfiken på bandet. Den är visserligen ett klassiskt Tull-album som bara måste finnas i samlingen. Men låtarna är till stora delar hämtade från Jethro Tulls första år som bluesrockband.
Det är inte någon direkt Greatest Hits-samling. Skivan kom till för den amerikanska marknaden och gavs ut för att folk som missat de första åren skulle hänga med på Tulltåget. Det är singlar från de tidiga åren, slutet av 60-talet och början 70-talet, som samlats ihop. Dessutom finns här låtar från bandets tidiga album, This Was, Stand Up, Benefit och Aqualung.
Det hindrar ju inte att Living In The Past är bra, med ett litet förbehåll. Det är nämligen en dubbel-LP där tredje sidan är en liveinspelning från Carnegie Hall. Den är bara lagom bra, inte särskilt intressant faktiskt.

Den ska inte förväxlas med den liveinspelning från samma ställe som släpptes 2015 på vinyl. Det är inte från samma konsert. Men att få Locomotive Breath, Christmas Song (som knappast är nån vanlig julsång), Living in the Past, Bourée och Teacher på samma platta är inte illa.
Jag råkade dessutom få tag i ett rätt sjysst begagnat exemplar. Den här skivan brukar de få gånger man hittar den vara ganska sliten, både omslaget och vinylen. Men den jag hittade hos Klasses var i ovanligt bra skick. Det gör nöjet ännu lite större. Faktiskt.

Nr: 224/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 29 juni 2018

Mäktig final av Midnight Oil

MIDNIGHT OIL – CAPRICORNIA – 2002

Om Capricornia är Midnight Oils sista album är det en mäktig avslutning. Trots avsaknade av hitlåtar kan det vara Midnight Oils allra främsta. Musiken är kraftfull, texterna mustiga och angelägna. Det går inte att vara likgiltig inför Capricornia.
Det senaste mullret från Australiens röda öknar kom för hela 15 år sedan. Då var det nog inte många i vår del av världen som tog notis om skivan. Midnight Oil hade efter sedan det gigantiska genombrottet i Europa med Diesel & Dust mer och mer fallt i glömska. Att bandet även efter det spelat in flera viktiga och intressanta album var det förmodligen bara australierna som höll koll på.

Midnight Oil 15 år efter Diesel & Dust hade dock inte särskilt mycket gemensamt med den skivan. Någon jämförelse mellan den skivan och Capricornia går egentligen inte att göra.

2000-talets Midnight Oil hade för länge sedan skalat bort de något anonyma syntharna och sersatt dem med det som var bandets egentliga bakgrund, kraftfull gitarrock.

Capricorna är därför ett blixtrande rockalbum med en rad mäktiga rocklåtar, som utan att vara direkta hits får den som lyssnar på dem att dras med i någon slags manisk suggestiv eufori.

För den som har koll på Midnight Oils senare utgivning påminner låtarna på albumet mer om Earth And Moon And Sun, Midnight Oils sagolika men missförstånda platta från 1993, men med mer pondus och kraft.
Det är ett album som växer med varje genomlyssning, vilket jag påstår är ett tecken på kvalitet. Det går att plocka ut många läckerbitar, även om låtarna förmodligen fungerar bäst tillsammans i en enhet. Titelspåret är lysande, sista spåret Poets & Slaves är den ultimata avslutaren. Det som finns där mellan är ett fantastiskt rockalbum.

De har gått 15 år sedan Capricornia. Men vem vet, Midnight Oil har kanske något nytt på gång igen. Bandet gjorde uppehåll under många år men började turnera tillsammans igen under 2016 och 2017. I maj 2017 släppte bandet en liveinspelning från turnén, dock bara som streaming.

Nr: 187/CD

torsdag 28 juni 2018

Välgjort av Baker Gurvitz Army

BAKER GURVITZ ARMY – ELYSIAN ENCOUNTER – 1975

Den som gillar Cream måste bara ha tag i den här skivan också. Inte för att Baker Gurvitz låter särskilt mycket som Disraeli Gears, utan för Gingers trummor, som är lika bra här som där. Jag gillar Elysian Encounter.
Det är ett varierat album, man tröttnar aldrig. Omslaget är snyggt futuristiskt, ett av sin tids bästa. Ginger Baker på trummor - han spelar ju melodier. Och kraftfullt dessutom. Adrian Gurvitz gitarrspel är mäktigt.
När skivan var ny var det inte bara skivomslaget som var fascinerande, musiken, som inte är hårdrock även om det var många som påstod det då. Inledningen med People och därefter The Key är kraftfull hård progressiv rock som blir lockande till att höra ännu mer.

Man blir inte besviken, Elysian Encounter är ett varierat album, där bröderna Gurvitz gitarrspel och Bakers trummor ges det utrymme de förtjänar. Trots att skivan saknade uppenbara hits var detta album som gick varmt hemma i min källare under mitten och slutet av 70-talet. Då hade Baker Gurvitz Army ändå konkurrens av rockmusikens allra största hjälptar, så nog var det ett bra album alltid.
Bröderna Adrian och Paul Gurvitz kom in i rockmusiken tidigt. Deras far var på sin turnéledare för storheter som Kinks, Crispian St Peter och Shadows. Tillsammans lirade de sedan i Three Man Army för att under en turné ihop med Buddy Miles stöta ihop med Ginger Baker.

Baker Gurvitz Army blev snabbt kända inte bara för sin innovativa musikstil utan också för fräcka skivomslag som hade en oemotståndlig dragningskraft på oss som var knattar på den tiden.

Första albumet var spännande, Elysian Encounter, gruppens andra, var ännu bättre. Tredje skivan och deras sista har jag dock inga direkta minnen av.

Nr: 273/2222

onsdag 27 juni 2018

Patti Smith, El Condor Pasa och farfars Saab

PATTI SMITH GROUP – BECAUSE THE NIGHT – 1978

Mr Music och andra fiffiga samlingsskivor på kassett dök upp i början av 80-talet. Men redan innan såldes det samlingkassetter. Inte ens på den tiden hade de särskilt gott anseende. Allra sämst tyckte man om de samlingskassetter där låtarna inte spelades av originalartisterna.
Att man gjorde på det sättet var inte alls ovanligt på 70-talet. De numera kultförklarade Top Of The Pops-skivorna, som släpptes i ett oändligt antal, innehöll bara hitlåtar inspelade av studiomusiker. För att komma till saken var det på en sådan kassett jag första gången hörde Patti Smith Group och Because The Night.

Det var ett mycket märkligt kassettband köpt för bara några kronor med låtar av allt från Elton John till Barry Manilow. Särskilt inns jag en synnerligen märklig version av Simon & Garfunkels El Condor Pasa som verkade ha hamnat på kassetten av misstag.

Och så Because The Night, som var något helt annat än nån av de andra låtarna. Men så kunde det vara på de där kassettbanden, det fanns liksom inga gränser för vad som funkade ihop eller inte. Jag tror att jag har kvar det där bandet nånstans. Gissar att det ligger på vinden i en pappkasse tillsammans med en massa andra liknande.

Men jag letar inte fram det nu, texten ska ju handla om Because The Night...
...som var en fantastisk låt, en sån där som direkt letar upp de rätta nervändarna och får det att klia i hela kroppen. Mitt första minne är dock att jag fick rost i ögonen...
Jag låg nämligen under min farfars gamla Saab V4 och skrapade rost från balkarna, bilen skulle underredesbehandlas och skulle vara så fri från rost som möjligt. Det var en fin Saab förresten, stod alltid i garage och kördes bara korta sträckor på somrarna, en gång om året åkte farmor och farfar till Helsingborg.

I bilens kassettbandspelare hade jag den där kassetten jag berättade om...nyköpt och olyssnad. Så jag var inte beredd på den blixtrande råheten i Because The Night precis efter El Condor Pasa...så jag drog nog till med skrapan lite för hårt i upphetsningen...och fick rost i ögonen.

Patti Smith var en ny stjärna på himlen 1978 och hade fått en hel rockvärld att gapa med sina nakna och ärligt råa texter. Because The Night var dock inte hennes egen. Hom fick den av Bruce Springsteen av en tillfällighet.

De höll till i samma inspelningsstudio, han för att spela in Darkness On The Edgde Of Town, hon för plattan Easter. Bruce gillade låten men tyckte inte den passade in på skivan, så han gav bort den, för Patti gillade den. Och det var fler än hon som gjorde. Jag påstår att det är en av de bästa new wave-låtar som gjorts.

Nr: 70/singel

tisdag 26 juni 2018

Slades allra sista singel

SLADE – UNIVERSE – 1991

Till fansens förtvivlan blev Universe Slades sista singel. Historien kunde tagit en annan väg. Slade hade planer på ett nytt album, men så blev det inte. Noddy Holder hoppade av och Jimmy Lea började med fastighetsaffärer och anmälde sig till en psykologikurs på universitetet.
Det kunde blivit något helt annat. Efter You Boyz Make Big Noize 1987 började Slade skissa på ett nytt album och bett delvis nytt sound. Singeln Radio Wall Of Sound, som blev ännu en sladehit, visade att bandet var på rätt väg.

Men uppföljaren Universe fick inte alls samma uppmärksamhet och sålde dåligt trots att den släpptes ett par veckor före jul. Skivbolaget drog sig ur och därmed gick planerna upp i rök. Slade splittrades.

Om det var skivbolagets fel eller om tajmingen var fel har diskuterats både av fans och av Noddy Holder och Jimmy Lea i diverse intervjuer, och så kan det givetvis vara, men är kanske inte hela sanningen.

Universe var egentligen en inte särskilt uppseendeväckande låt, inte för ett band som Slade. Soundet var visserligen överraskande men svulstigare och mer bombastiskt än man var van vid. Synthar hade Jimmy Lea (som under de senare åren producerade allt mer av materialet) jobbat med tidigare, men inte i den här utsträckningen. Det blev för mycket, Universe är mer schlager än om rock.

Singelns roligaste spår är i stället b-sidan, eller andra låten för oss som har CD-singeln. Red Hot är en sjysst rocker i bästa ZZ Topanda, tänk Eliminator. Tredje och fjärde låtar är Gypsy Roadhog, singel från 1977, samt ständigt närvarande Merry Xmas Everybody.

När både Holder och Lea hoppat av blev Universe officiellt slutet för Slade. Trummisen Don Powell och gitarristen Dave Hill fortsatte dock på egen hand med Slade II och tog in nytt folk på sång och bas (Jimmy Lea blev tillfrågad men tackade nej).

Det bandet lever fortfarande även om det under åren fram till nu bara spelats in ett enda album. Slade II, som numera förkortat namnet till bara Slade, gör fortfarande en och annan konsert. Nu till sommaren 2018 kommer dem till Sweden Rock.

För drygt tio når sedan gjorde Jimmy Lea comeback som soloartist då han gav ut albumet Therapy, en skiva som 2016 släpptes även på vinyl. På den finns hans egen version av Universe, som sägs vara mycket bättre än sladesingeln.

Nr: 9/CD-singel

måndag 25 juni 2018

En ny Dylan

STEVE FORBERT – THE AMERICAN IN ME – 1992

Det tog Steve Forbert flera år innan han fick ge ut The American In Me. Albumet kom till efter ett frustrerande fyra årigt uppehåll där skivbolaget börjat tvivla på Forberts storhet samtidigt som han av kritikerna utnämnts till en ny Dylan.
Att bli kallad en ny Dylan borde kunna leda till både skrivkramp och svår prestationsångest för vilken singer/songwriter som helst. Kanske borde man kunna spåra något av det i texterna och låtarna på The American In Me, men jag gör det inte.

Det är snarare så att Forberts sånger känns välbalanserade och angelänga. Han tar upp ämnen som det svåra med att växa upp, att som vuxen börja ta ansvar för sitt liv samtidigt som det finns en vemodig, möjligtvis desperat, insikt om att många chanser har missats.
Den som vill kan säkert översätta det till Springsteens texter från det sena 70-talet, som The River och liknande, och varför inte. På något sätt tror jag att Steve Forbert på The American In Me vill teckna bilden av en rebell, som Springsteen, men med ett helt annat uttryck.

Till skillnad från The Boss låtar är Forberts musik tämligen avskalad, ofta bara med gitarr som komp, men det blir mycket effektfullt. Några faoritlåtar är Born Too Late, The American In Me och bluesiga Baby Don´t.

När skivan var ny kommer jag ihåg att jag tyckte det var ett lysande comebackalbum. Visserligen inte av samma dignitet som Jackrabbit Slim eller debutskivan Alive On Arrival.

Men absolut jämförbar med Little Stevie Orbit, som var mitt favoritalbum då, troligen för att det var den första skiva med Steve Forbert jag fick höra.

Nr: 69/CD

söndag 24 juni 2018

"Zappa är inte min grej"

FRANK ZAPPA – OVERNIGHT SENSATION – 1973

Någon gång strax efter mitten av 1970-talet träffade jag en gammal klasskompis från nian på väg genom Rådhusparken. Han som hade fått sluta skolan i förtid och börja ett lärlingsjobb på fabrik. Han hade rykte om sig att vara en slagskämpe och suttit på ungdomsanstalt.
En hårdrockare med alla attribut, avklippt jeansjacka, skitiga jeans, långt stripigt hår och ring i örat. I handen hade han en skivpåse från Musikhallen på Västra Storgatan. Vi stannade och snackade en stund. Efter en viss tvekan visade han mig vad han precis köpt, Frank Zappas Over-Nite Sensation.

”Det är inte min grej. Jag ska ge den till syrran”, sa han, men det märktes att han ljög. När han försvann ner mot Hamnplan var det sista gången jag såg honom. Men Zappa har följt mig sedan dess. För naturligtvis kunde jag inte låta bli att skaffa skivan, och sen många fler.
Over-Nite Sensation blev för mig en färgsprakande och gnistrande upplevelse. En chock nästan, gick det att göra så här? Zappas bitande ironi i Dinah Moe Humm, Zomby Woof, Camarillo Brillo och inte minst Montana vände upp och ner på allt jag trodde på.
Zappa blev omedelbart en hjälte. Men är han god eller ond, driver han med mig, eller menar han allvar. Vill han man ska förstå eller vill han att man ska stå där som ett fån och undra vad det är som egentligen händer...vilket var det som hände.

Over-Nite Sensation var på sitt sätt banbrytande även för Zappa. Det var den första platta där Frank Zappa egentligen gjorde kortare och mer radiovänliga låtar.

Camarillo Brillo blev en radiohit och från uppföljaren Apostrophe 1974 blev singeln Don´t Eat That Yellow Snow en kommersiell storsäljare. Det kunde inte ens en hårdrockare med avklippt jeansjacka stå emot.

Nr: 57/2222

Texten har publicerats tidigare.

lördag 23 juni 2018

Sönderspelad Tom Petty

TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS – HARD PROMISES – 1981

Hard Promises är knivskarp, trots att det egentligen är rätt enkla låtar. Tre ackord, typ. The Waiting är skivans första låt. Och på vilken annan petty-skiva skulle den varit en hit. Men i den här konkurrensen är den bara medelmåttig. Det finns så många att välja på.
Something Big är en av mina favoriter. Petty är hänsynslös och giftig i sina textrader och levererar med så klockren attityd. Det han som regerar. Nu får jag nästan något lyriskt i blicken. Letting You Go är också en sån där låt jag kan spela hur ofta som helst (vilket jag har gjort). Enkel, men cool och oerhört fysisk.

The Criminal Kind är bara rätt, en hel del Dylan där. Och så höll jag på att glömma A Thing About You och struttiga Nightwatchman. Finns det inge dålig låt då? Jo, det gör det faktiskt. Skivans sista låt, You Can Still Change Your Mind. Den är mer än lovligt träig.

Hard Promises hör egentligen hemma i ett helt annat sammanhang, men är ett av de album som direkt tar mig tillbaka till mitt gamla pojkrum i källaren.

Oj, vad den här skivan spelades ofta när den var ny. Den kom nånstans under new wave-eran, vilket gör att jag gärna kopplar ihop den med storheter som Graham Parkers Squeezing Out Sparks, Costellos My Aim Is True eller varför inte den där sagolika plattan med Dexys Midnight Runners, Searching For The Young Soul Rebels.

Det var skivor som påverkade mitt skivlyssnade och skivkonsumerande under många år. Det gjorde Hard Promises också, och fick en nytändning när Anders F Rönnblom några år in på 80-talet viskade ”Och jag vet att vi älskar Hard Promises, för vi är två små Tom Petty-freaks” i avslutningen på låten Vit Flagg från albumet med samma namn.
Hard Promises har jag spelat sönder. Rent fysiskt alltså. Jag har spelat den så många gånger och den har varit med på allt för många stökiga omilda tillställningar att ljudkvaliteten blivit klart mycket sämre. Så usel att jag faktiskt för några år sedan köpte en ny.

För Hard Promises går inte att vara utan. Det är ett av Tom Pettys allra bästa album, nästan lika bra som Damn the Torpedoes från året innan. Spela sönder skivor kan man göra på två sätt. Man kan spela den så många gånger att man tröttnar på låtarna och aldrig orkar höra dem mer. Eller så gör man det rent fysiskt.

Jag har haft en bunt såna, numera är de utrensade och ivägskickade till diverse second-handställen. 

Nr: 954/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 22 juni 2018

Inte tio av 10, men nästan...

10CC – TEN OUT OF 10 – 1981

Nja, inte tio av tio, men inte långt ifrån. Det här är ett riktigt bra 10-cc-album, vilket man inte skulle kunnat tro om Stewart och Gouldman efter plattan innan, Look Hear som var tråkig. Men de hittade hem igen.
På grund av Look Hear försvann dock den här skivan utanför min radar i ganska många år. Underhållningsbranschen är ju obarmhärtig. Det räcker med en enda miss så kan allt vara över. Look Hear funkade inte alls och folk /jag tappade intresset. När Ten Out Of 10 dök upp bara ett år senare var 10cc nästan bortglömda. Det hjälpte inte ett dugg att albumet höll hög klass.

Jag köpte visserligen Ten Out Of 10 när den var ny, men det var nog mest av gammal vana eller nån slags plikt. Kan inte påminna mig att jag ens lyssnade igenom hela skivan. Den hamnade omgående ganska långt bak i hyllan.

Det tog mig många år innan jag orkade bry mig och verkligen lyssnade på Ten Out Of 10. När jag väl gjorde det kunde jag förvånad konstatera att den var betydligt intressantare än jag någonsin trott.

Borta var de tröga och tråkiga melodierna från Look Hear, Eric Stewart och Grahman Gouldman hade gått vidare, tagit tag i gamla idéer och byggt på med nytt. Att reggae hörde till deras grej kunde man ju räknat ut efter Dreadlock Holiday, det spåret bygger de vidare på här men tar också tag i soundet från Sheet Music.

Men det stannade inte där. Ten Out Of 10 är en retroskiva utan att för den skull leva på enbart gamla meriter. Låtarna känns fräscha och nya samtidigt som gamla fans tveklöst kommer att känna igen sig.
Att Beatles och merseybeatsoundet var en viktig del av 10cc:s utveckling går inte att missa i Don´t Turn Me Away och Memories. Notell Motell är inget annat än en klassisk ironisk 10cc-låt som jag nog vill ha till albumets mest underhållande spår.

Action Man In Motown Suit antecknas också på den roliga sidan. Läser man gamla recensioner får man lätt intrycket att 10cc gick på tomgång i början av 80-talet. Den ”sanningen” kanske borde omvärderas. Även om Ten Out Of 10 inte på allvar kan konkurrera med bandets tidiga storverk tycker jag att albumet är oväntat intressant.

Nr: 470/2222

torsdag 21 juni 2018

Det sprakar och gnistrar, men det knarrar inte

IAN HUNTER – SHRUNKEN HEADS – 2007

Det finns mycket på Shrunken Heads som påminner om Hunters tidigare storverk, som You´re Never Alone With A Schizophrenic, Overnight Angels och allra främst debutskivan från 1975. Men Shrunken Heads är definitivt inget nostalgiskt album.
Shrunken Heads är ett blixtrande rockalbum i rakt nedstigande led från Rolling Stones och med Dylans Blonde On Blonde (som så ofta med Ian Hunter) som ledstjärna.

Det sprakar och gnistrar, men det knarrar inte trots att Ian Hunter närmade sig 70-strecket när skivan spelades in. Det är ett vitalt och fräckt rockalbum av sin tid, 2007, gjort av en av de sista överlevarna från rockens storhetstid på 70-talet.

Hunter har hängt med, Shrunken Heads tar upp aktuella politiska ämnen; konsumtionskulturen, tv-såpornas korkade tendens att hylla dumhet och det svåra med att sålla bland all information och desinformation.

Han konstaterar att det var bättre ”When The World Was Round” samtidigt som han inser att ”I Am What I Hated When I Was Young”...vilket är ironi, som så ofta i huvudjägaren Ian Hunters texter.
Som vanligt har jag svårt att hejda mig nu. Men varför skulle jag göra det? Ian Hunter har varit en av mina stora idoler ända från min start och han är det fortfarande. Därför hittar jag givetvis en hel rad låtar som jag tycker jag borde nämna.

Först och främst Brainwashed, 2000-talets fräckaste pubrocklåt, ironiska Words och I Am What I Hated When I Was Young. Titelspåret Shrunken Heads är en annan låt som borde bli en klassiker, och till sist också Fuss About Nothin´. Ungefär så.

Nr: 137/CD

onsdag 20 juni 2018

Nazareths världsvana stil

NAZARETH – SHANGHAI´D IN SHANGHAI – 1974

En låt som gjorde stort intryck på mig då. Det var fräck bluesrock med världsvana texter om Shanghai och LA. Nazareth såg så coola ut på omslagsbilden och Danny med solglasögonen var coolast av dem alla.
Okej, jag vet. Nu för tiden är omslagsbilden pojkbandsmässig, men 1974 var det jättefräckt. Man tyckte de såg ut att vara härdade i livets hårda skola och impregnerade med whiskey. Då hade jag inte en aning om att bandet kom från Dunfermline i Skottland, vilket i och för sig förklarat det med whiskeyn, men knappast den världsvana stilen...

Shanghai´d In Shanghai har ett skruvat sound för att vara en hård rocklkåt från första halvan av 70-talet. Nazareth var inspirerade av storheter som Little Richard, Elvis och Chucken som det går att hitta spår av i låten, som dessutom har en gnutta glamrock i generna. Ett sound jag tror både AC/DC och Guns ´n Roses önskat att de haft.

AC/DC hade dessutom Dan McCafferty som sångare på önskelistan efter Bon Scott, men det blev aldrig mer än en dröm. De fick nöja sig med Geordies Brian Johnson.
Shanghai´d In Shanghai blev väl också någon slags dröm. Vad jag kommer ihåg blev det aldrig någon större singelhit förutom att det var det mest uppskattade spåret på albumet Rampant. Det här var på den tiden singlarnas b-sidor också skulle vara intressanta, men där banden fick lov att göra lite udda grejer.

Vad gäller det levererar Nazareth. Cat´s Eye Apple Pie är en riktigt udda poplåt för att komma från de skotska högländernas hårdrockgiganter. Vill man höra mer av det soundet får leta upp Nazareths andra album Exercises där låten går att hitta. Nazareth kunde mer än ”bara” lira hårdrock.

Nr: 51/singel

tisdag 19 juni 2018

Steve Harley om tillståndet i England

STEVE HARLEY – STRANGER COMES TO TOWN – 2010

Kompet är oftast lågmält, men kan ibland brusa upp i storslagna arrangemang. Musiken är oberäknerlig som alltid på Steve Harleys skivor.
Den här gången har han inte Cockney rebel med sig. Tanken från början var det dock tänkt att bli en uppföljare till 2005 års Quality Of Mercy, men ju längre tiden gick stod det klart att det bara skulle stå Steve Harley på skivomslaget den här gången. Men skillnaden just här är försumbar, stora delar av bandet var ändå med och spelade in skivan.
Steve Harley är inte nöjd med tillståndet i England och världen. Han låter bitter, vilket är en stor skillnad mot hans tidigare plattor, där det genom all ironin ändå alltid gick att hitta hopp. Men han har inte resignerat, tvärtom. Flera av låttexterna har en politisk underton. En jämförelse med Dylan låter oundviklig, men är faktiskt inte alls nödvändig. Steve Harley går alltid sin egen väg.

Stranger Comes To Town är ett jämnt och stabilt album där alla låtar håller hög kvalitet utan att för den skull dra iväg för långt. Faith And Virtue, första låten, släpptes som singel och skulle lansera skivan, men är enligt mig inte bästa spåret.

Där tycker jag bättre om ironiska Before They Crash The Universe, som är en typisk harleylåt med igenkänningstecken ända från mitten av 70-talet och Cockney Rebels storhetstid.

Men jag vågar nog hävda att alla låtar på skivan är värda att lyssna på, även om de vid en första lyssning kan tyckas knöliga. Men så är det med Steve Harleys musik, den sätter sig inte direkt utan vill gärna ta tid på sig och äta sig in tills man utan att ha en aning om hur det gått till kan låtarna utantill.

Nr: 189/CD

måndag 18 juni 2018

Slades Test Dummies

DUMMIES – A DAY IN THE LIFE OF THE DUMMIES – 1992

Om den här LP:n kommit ut när låtarna spelades i brittisk radio hade den kunnat ändra rockhistorien. Nja, där tog jag nog i, ändrat historien för Wolverhamptons stoltheter förutom fotbollslaget, är nog mer rätt.
Det är Slade som ligger bakom skivan. Eller snare Jimmy Lea och Noddy Holder, som skrev nästan alla bandets låtar. Det finns mycket nedskrivet i rockhistoriens kapitel om Slade, men The Dummies nämns nästan aldrig.

Inte så konstigt kanske, ursprungligen handlar det om en serie singlar Jimmy Lea med viss hjälp av Holder släppte som test i slutet av 70-talet då han börjat tvivla på sin förmåga att göra bra rocklåtar. Testet gick oväntat bra, singlarna uppskattades av de brittiska radiostationerna och fick mycket speltid.

Men mer än så blev det inte, vilket kanske inte heller var meningen, då det inte fanns särskilt många skivor upptryckta. Bara ett fåtal fick tag i singelskivorna och där stannade det.

Bakgrunden till Jimmy Leas tvivel på sin förmåga var Slades djupdykning på hitlistorna i slutet av 70-talet. Bandets ”övergång” till hårdrock med albumet Whatever Happened To Slade hade inte funkat och en lång turné till USA hade gjort slut på pengarna.

Det som gjorde det sista hålet i den sjunkande båten av albumet Retrun To Base som floppade totalt. Slade fick efter det försörja sig på att spela på lokala pubar för småpengar, något de inte gjort sedan slutet av 60-talet innan de slog igenom med historiens längsta svit av hitsinglar; Get Down And Get With It, Cum On Feel The Noize och många fler.

Men att Jimmy Lea kunde göra bra låtar även senare fastställdes singlarna med The Dummies. Inte långt efter det gjorde Slade dock en storstilad comeback då de 1980 fick hoppa in som ersättare för Ozzy på festivalen i Reading. De tog upp hårdrockspåret igen och fick fart på både skivförsäljning och karriär igen.

Dummiessinglarna föll i glömska fram till början av 90-talet då Jimmys bror Frank upptäckte att de där singelskivorna blivit eftertraktade samlarobjekt bland sladefansen. Det utmynnade i LP:n A Day In The Life Of The Dummies som förutom de tre singlarna, med tillhörande b-sidor, kompletterades med ett antal låt som Jim och Frank gjort tillsammans och lite annat gammalt borglömt som hamnat i hyllorna.

Bland låtarna på skivan hittas Jeannie Jeannie, som Slade under det tidiga 80-talet gjorde en hårdrockversion på med nya namnet Ginny Ginny.
Resultatet blev inte alls dumt. A Day In The Life Of The Dummes är ett mycket underhållande album, som dock skiljer sig ganska brutalt från allt annat Slade gjoprde. Det är nämligen varken glamrock eller hårdrock utan en skiva som gick helt i samma spår som det sena 70-talets stora grej; new wave.

Tempot är högt, låtarna fräcka och lite punkiga samtidigt som musikerna är betydligt skickligare än de flesta new waveband som opererade i genren vid den tiden. Om The Dummies funnits som band i slutet av 70-talet gissar jag att de mycket väl kunde ha jämförts med Elvis Costellos tidiga plattor, med Graham Parker och pubrockband som The Motors och Dr Feelgod...men bättre.

Så om inte singlarna med The Dummies glömts bort, om det funnits skivor ute då och om Slade inte vid Readingfestivalen fått en sån kickstart tillbaka in i rockvärlden kunde Slade kanske i stället återuppstått som new waveband. Tänk Nobody´s Fool, When The Lights Are Out och Miles Out To Sea i punktempo. En kittlande tanke, eller hur...

Nr: 538/2222

söndag 17 juni 2018

Grapefruit, Beatles och bröderna Young

GRAPEFRUIT – AROUND GRAPEFRUIT – 1968

Ju fler gånger jag lyssnar på Around Grapefruit, ju bättre blir den, jag är svag för psykedelisk pop från det sena 60-talet. Det är ingen Sgt Pepper eller Magical Mystery Tour, men det finns massor av Beatleskopplingar precis överallt.
Det närmaste jag kan tänka mig att jämföra med är Beatles album Rubber Soul, som jag tycker har en skön blandning av 60-talspop och psykedelisk pop. Det har Around Grapefruit också.

Om jag måste nämna några låtar så slår jag till med Another Game, Yesterday´s Sunshine och Elevator från förstasidan. Problemet är bara att de som jag inte nämnt är precis lika bra. Och sen blir det samma dilemma på b-sidan också...men jag nöjer mig med Dear Delilah, den är bra.

Around Grapefruit sägs vara en svårhittad raritet. Det är jag inte säker på. För några år sedan hittade jag skivan vid tre olika tillfällen med bara några månaders mellanrum. Två av dem var loppisar.

Det finns givetvis orsak till att skivan är eftertraktad av vissa obstinata samlare...släktingarna. Och nu ett raskt hopp över till det tyngsta som funnits på denna jord – AC/DC.

Bröderna Young var nämligen inte bara tre, Malcolm och Angus i AC/DC, och George i Easybeats och Flash and the Pan. Det fanns en fjärde och äldre bror i denna musikaliska skotska barnaskara, Alexander.

Det var han som låg bakom Grapefruit. Men han bytte tidigt namn till George Alexander och flyttade till London, medan de andra bröderna fortfarande gick omkring i skolbyxor hemma på de skotska hedarna, alltså innan familjen emigrerade till Australien.
Det är där kopplingen till Beatles kommer in, som var mer än bara en viss musikalisk likhet. Enligt ryktet blev George Alexander i London polare med grabbarna i Beatles. När Around Grapefruit spelades in sägs att både Paul McCartney och John Lennon med i bakgrunden och kom med goda råd. Så det är ingen tillfällighet att Grapefruit låter som de gör.

Nr: 1157/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

lördag 16 juni 2018

Första beatlesskivan jag hörde

BEATLES – A HARD DAY´S NIGHT – 1964

Jag har ett speciellt förhållande till A Hard Day´s Night. Det räcker med att få syn på den för att åka på en nostalgiflash. Så när jag hittade den bland nyinkomna hos Klasses kunde jag inte låta bli. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag köpt den tidigare.
A Hard Day´s Night var den allra första beatles-LP jag hörde. Hemma hos en kompis på samma gata, på en gammal resegrammofon i smutsgul plast där högtalaren satt i locket. Mono givetvis, så den var inte modern ens då. A Hard Day´s Night var också mono. Såklart. Men på den tiden visste vi inte vad det var för skillnad. Det lät bra ändå, tyckte vi.
Det var någon gång i början av 70-talet. Då var Beatles gamla skivor inget folk gick omkring och skröt med. Skivan kom 1964 och alla hade den. Och hade de inte den själva var det säkert något äldre syskon som hade den undangömd i sin samling.

Just det, undangömd. För i början av 70-talet var det inte många som erkände att de hade gamla beatlesskivor. Då var det Led Zeppelin, Black Sabbath och Made in Japan med Deep Purple som gällde.

Jag vågar mig inte på att recensera en skiva med ett band som satte standarden för hela populärmusiken. Jag har sån oerhörd respekt.

Jag nöjer mig med att konstaterar att 1964 var väldigt tidigt, att Beatles var väldigt tidigt ute jämfört med andra och att A Hard Day´s Night fortfarande är väldigt, väldigt rolig att lyssna på.

Nr: 937/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 15 juni 2018

Shocking Blue ingen one-hit-wonder

SHOCKING BLUE – LIVE IN JAPAN - 1972

Tveklöst ett mycket bra livealbum. Ljudet är rent, bandet är tajt och låtvalet oklanderligt. Men det saknas lite kött och blod. Den japanska publiken märker man knappt av, åtminstone inte i inledningen. Men det blir bättre sen, när både den japanska publiken och Shocking Blue blivit varma i kläderna.
Den där lätt kliniska inledningen gör därför att jag till en början inte tycker skivan är särskilt intressant. Men det är en inspelning som växer. Om jag varit ett av Shocking Blues dead-headfans hade jag tveklöst ställt mig upp och hävdat att det här måste vara en av de bästa liveplattor som gjordes under det tidiga 70-talet.
Nåja, nu är jag ingen fanatiker utan kan i stället lugnt konstatera att det är en bra liveplatta. Men den är inte outstanding, det är ingen Made In Japan. Men det är helt klart en mycket underhållande inspelning. På slutet blir det nästan hysteriskt bra.
Min respekt för Shocking Blue har absolut ökat efter att jag fått höra denna skiva. Det är annars lätt att tro att bandet var en One-Hit-Wonder och att Venus från 1969 var deras enda riktigt stora låt. Men de som kan Shocking Blues historia vet naturligtvis att det inte är sant.

När bandet 1972 gick upp på scenen i Koseinenkin Hall i Tokyo hade de en hel rad starka album och singelhits bakom sig. Efter flitigt turnerande i Europa hade de dessutom skaffat sig scenvana och rutin. Live In Japan är därför ett synnerligen kompetent album gjort av ett mycket kompetent och rutinerat band.

Sångerskan Mariska Veres är naturligtvis den stora orsaken till Shocking Blues framgångar, vilket är väldigt tydligt på den här skivan.

Det finns anledning till att hon mer än vid ett tillfälle jämfördes med Grace Slick och att Shocking Blues av många ansågs vara Europas svar på Jefferson Airplane.

Andra sidan på denna nypressade orange upplaga av Live In Japan tycker jag är den mest lyssningsvärda. Då har både bandet och publiken blivit riktigt varma och höjdpunkterna dyker upp på rad.

Hot Sand, en av Shocking Blues många singelhits, är en favorit, det är adrenalin och tårar. Andra höjdare är Blossom Lady, Mighty Joe och självklara Never Marry A Railroad Man. Avslutningen med Shocking You och en instrumental version av Venus är lysande.

Nr: 821/2222

torsdag 14 juni 2018

Sinners jubileums-CD

SINNERS – 10 YEAR JUBILEE E.P – 1992

Kände mig sjuk och eländig när jag förstod att det inte gick att få tag på den här skivan. Den trycktes bara i 500 ex och delades när Sinners firade 10 år, och det bara ut till folk som hade nån anknytning till bandet.
Jag stod inte på listan. Men skivan kom till mig ändå, he, he, dock 20 år senare än till alla andra...
Vem av de utvalda 500 som sålde den tänker jag dock inte avslöja. Men jag fick betala ganska dyrt för den. Det gjorde jag mer än gärna, trots att det är en CD, en EP med bara fem låtar.

Men det är inte vilket skrammel som helst. Sinners spelade in de här fem låtarna inför sitt tioårsjubileum 1992. Det är coverlåtar, vilket Sinners annars aldrig ägnade sig åt. Vad jag vet finns låtarna inte att få tag på någon annan skiva, men jag tror att de faktiskt finns på Spotify.

Jag kan inte historien bakom inspelningen, men gissar att låtvalet på något sätt ska spegla Sinners egna influenser under de där tio första åren...vilket förklarar den, när man ser det från sidan, lite märkliga blandningen.

Dominance And Submission är en gammal Blue Öyster Cult-klassiker från det tidiga 70-talet och Secret Treaties, Sinners version är råare än originalet. Därifrån var det i Sinners värld dock inte särskilt långt till country, Jerry Reed och Guitar Man, för att sen knäcka Neil Youngs Don´t Cry No Tears och av bara farten fortsätta med Status Quo och Claudie.

Nyckeln till Sinners ligger dock förmodligen i sista låten, Animal World, en gammal punklåt med austaliensiska The Last Words. Låten är legendarisk inte minst för att bandet gav ut förstaupplagan själva, då bara i 500 ex (på vit vinyl). Det är med den låten jag rent fysiskt känner den direkta kopplingen till from The Heart Down, som 1987 blev Sinners första fullängdare.

Nr: 8/CD-EP

onsdag 13 juni 2018

Manfred Manns dylancovers

MANFRED MANN – JUST LIKE A WOMAN – 1966

Just Like A Woman är ett av de mest berömda spåren på Dylans Blonde On Blonde. Men inte till en början, i England var det Manfred Manns version som gällde.
Dylans singel släpptes 1966 i USA och stora delar av Europa, där blev låten omedelbart en hit. Av någon anledning gavs singeln dock inte ut i England, så när Manfred Mann något senare samma år spelade in en cover av låten var det den som blev en superhit.

Några veckor senare blev Manfred Manns version en hitlåt även i Sverige. Så kan det gå. I vilket fall som helst var det en bra start för Mike d´Abo som strax innan Just Like A Woman tagit över som sångare i Manfred Mann efter Paul Jones.
Att göra covers på Dylans låtar var lyckat för Manfred Mann. 1968 spelade de in en egen version av Quinn The Eskimo (Mighty Quinn) som även det blev en hit. Även den här gången var Manfred Mann före upphovsmannen, men den här gången i hela världen.

Dylan skrev och spelade in Mighty Quinn 1967 i samband med The Basement Tapes, men tog med den först 1970 på Self Portrait. Manfred Man gav ut låten redan 1968.

Nr: 25/singel