10cc:s tveklösa höjdpunkt

10 CC – THE ORIGINAL SOUNDTRACK - 1975

Jag undrar om nån nu för tiden kan inser hur stor 10cc:s superhit I´m Not In Love egentligen var? Den jämfördes ju med Bohemian Rhapsody. Och spelades på varenda ställe. I hur många år som helst.

I´m Not In Love är fortfarande väldigt bra, upptäckte jag lite förvånat när jag av misstag (nåja) råkade lägga The Original Soundtrack på skivspelaren. Alltså det där oförglömliga 10cc-albumet från 1975. Deras lysande lilla elaka parodiskiva, deras allra bästa album. 10cc:s tveklösa höjdpunkt.

Hela skivan är förresten fortfarande väldigt bra, den också. Egentligen räcker det med att spela första låten, nio minuter långa infernot, experimentet, excellenta, magnifika Une Nuit A Paris. Fan, vilket annat progressivt rockband som helst hade förmodligen gjort en hel skiva av bara den låten - Jethro Tull kunde förmodligen gjort två!

Denna lilla miniopera på några minuter har allt från pampig musikalmusik till Edit Piaf, cykelringklockor, fransk accent och jag vet inte vad. Historien om turisten vilse i Paris bordellkvarter är dessutom briljant rolig.

Det räcker så klart inte med den, Blackmail, The Second Sitting Of The Last Supper och fräcka Life Is A Minestrone är också rejält starka nummer.

Om det inte varit för två riktiga skitlåtar, Brand New Day och Flying Junk, skulle jag kunnat ranka The Original Soundtrack riktigt högt i min samling.


Men å andra sidan. Vad gör det om inte hela glaset är diskat.

Nr: 431/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men ger den nu en ny chans.