MIDNIGHT OIL – 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 – 1982
Det här är en skiva att ha respekt för. Det är en underskattad, men mycket bra rockplatta från Down under. Progressiv 80-talsrock, klart influerad av psykedelia och lite synthpop. Det soundet är spännande.
Albumet är Midnight Oils första som släpptes på allvar utanför Australien, 1983 kom den till USA. I Sverige dök den inte upp förrän betydligt senare. Det var i slutet av 80-talet när Midnight Oil slagit igenom på allvar med superhiten Beds Are Burning och plattan Diesel & Dust.
Då fanns 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 bland många andra australiska plattor som då lanserades i Sverige, Eurogliders, Triffids bara för att nämna några.
Men den skivan jag har är äkta vara, en australisk press, vilket givetvis inte gör ett dugg för soundet, men som jag tycker är rätt fräckt eftersom det är lite ovanligare än de massproducerade europapressarna.
Amerikanska sajten Allmusic.com, rocklexikonens rocklexikon beskriver plattan i nästan lyriska ordalag och nämner ”benknäckarna” Only The Strong, Somebody´s Trying ToTell Me och drömska Outside World och Maralinga som skivans bästa spår.
Jag för min del gillar Scream Into Blue, som nästan har lite Their Satanic Majesties Request över sig och där Pete Garretts sångröst bara är grym. Dessutom har jag fått en viss förkärlek för enkla och raka Read About It.
Ingen av de låtarna blev dock någon större hit, i stället var det låten Power And The Passion som blev en hyfsad singelsäljare. Kanske för att det är en hel del Duran Duran över den. Och det är klart, kan man tänka den låten utan syntharna blir den riktigt bra.
Jag upptäckte inte 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på allvar förrän för några år sedan. Och jag gav mig direkt. Det här är ovanligt bra art-rock, om man nu kan kalla Midnight Oil för det. Man kan ana bandets bakgrund som punk- och hårdrockband under det sena 70-talet.
Men något övergångsalbum från det livet mot Diesel & Dust är skivan inte, den äran får nog platan, A Place Without A Postcard, ta på sig.
Sen kan jag väl lägga till att skivan har fått något av de jobbigaste namn man kan tänka sig. Åtminstone för de som skriver om den. Skriv 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på tangentbordet några gånger så får du se...
Nr: 211/2222
Jag har skrivit om skivan tidigare, men har nu delvis tänkt om och har därför skrivit om den gamla texten.
Det här är en skiva att ha respekt för. Det är en underskattad, men mycket bra rockplatta från Down under. Progressiv 80-talsrock, klart influerad av psykedelia och lite synthpop. Det soundet är spännande.
Men den skivan jag har är äkta vara, en australisk press, vilket givetvis inte gör ett dugg för soundet, men som jag tycker är rätt fräckt eftersom det är lite ovanligare än de massproducerade europapressarna.
Amerikanska sajten Allmusic.com, rocklexikonens rocklexikon beskriver plattan i nästan lyriska ordalag och nämner ”benknäckarna” Only The Strong, Somebody´s Trying ToTell Me och drömska Outside World och Maralinga som skivans bästa spår.
Jag för min del gillar Scream Into Blue, som nästan har lite Their Satanic Majesties Request över sig och där Pete Garretts sångröst bara är grym. Dessutom har jag fått en viss förkärlek för enkla och raka Read About It.
Men något övergångsalbum från det livet mot Diesel & Dust är skivan inte, den äran får nog platan, A Place Without A Postcard, ta på sig.
Sen kan jag väl lägga till att skivan har fått något av de jobbigaste namn man kan tänka sig. Åtminstone för de som skriver om den. Skriv 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på tangentbordet några gånger så får du se...
Nr: 211/2222
Jag har skrivit om skivan tidigare, men har nu delvis tänkt om och har därför skrivit om den gamla texten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar