FRANK ZAPPA – OVERNIGHT SENSATION – 1973
Någon gång strax efter mitten av 1970-talet träffade jag en gammal klasskompis från nian på väg genom Rådhusparken. Han som hade fått sluta skolan i förtid och börja ett lärlingsjobb på fabrik. Han hade rykte om sig att vara en slagskämpe och suttit på ungdomsanstalt.
En hårdrockare med alla attribut, avklippt jeansjacka, skitiga jeans, långt stripigt hår och ring i örat. I handen hade han en skivpåse från Musikhallen på Västra Storgatan.
Vi stannade och snackade en stund. Efter en viss tvekan visade han mig vad han precis köpt, Frank Zappas Over-Nite Sensation.
”Det är inte min grej. Jag ska ge den till syrran”, sa han, men det märktes att han ljög. När han försvann ner mot Hamnplan var det sista gången jag såg honom. Men Zappa har följt mig sedan dess. För naturligtvis kunde jag inte låta bli att skaffa skivan, och sen många fler.
Over-Nite Sensation blev för mig en färgsprakande och gnistrande upplevelse. En chock nästan, gick det att göra så här?
Zappas bitande ironi i Dinah Moe Humm, Zomby Woof, Camarillo Brillo och inte minst Montana vände upp och ner på allt jag trodde på.
Zappa blev omedelbart en hjälte. Men är han god eller ond, driver han med mig, eller menar han allvar. Vill han man ska förstå eller vill han att man ska stå där som ett fån och undra vad det är som egentligen händer...vilket var det som hände.
Over-Nite Sensation var på sitt sätt banbrytande även för Zappa. Det var den första platta där Frank Zappa egentligen gjorde kortare och mer radiovänliga låtar.
Camarillo Brillo blev en radiohit och från uppföljaren Apostrophe 1974 blev singeln Don´t Eat That Yellow Snow en kommersiell storsäljare. Det kunde inte ens en hårdrockare med avklippt jeansjacka stå emot.
Nr: 57/2222
Texten har publicerats tidigare.
Någon gång strax efter mitten av 1970-talet träffade jag en gammal klasskompis från nian på väg genom Rådhusparken. Han som hade fått sluta skolan i förtid och börja ett lärlingsjobb på fabrik. Han hade rykte om sig att vara en slagskämpe och suttit på ungdomsanstalt.
”Det är inte min grej. Jag ska ge den till syrran”, sa han, men det märktes att han ljög. När han försvann ner mot Hamnplan var det sista gången jag såg honom. Men Zappa har följt mig sedan dess. För naturligtvis kunde jag inte låta bli att skaffa skivan, och sen många fler.
Camarillo Brillo blev en radiohit och från uppföljaren Apostrophe 1974 blev singeln Don´t Eat That Yellow Snow en kommersiell storsäljare. Det kunde inte ens en hårdrockare med avklippt jeansjacka stå emot.
Nr: 57/2222
Texten har publicerats tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar