DUMMIES – A DAY IN THE LIFE OF THE DUMMIES – 1992
Om den här LP:n kommit ut när låtarna spelades i brittisk radio hade den kunnat ändra rockhistorien. Nja, där tog jag nog i, ändrat historien för Wolverhamptons stoltheter förutom fotbollslaget, är nog mer rätt.
Det är Slade som ligger bakom skivan. Eller snare Jimmy Lea och Noddy Holder, som skrev nästan alla bandets låtar. Det finns mycket nedskrivet i rockhistoriens kapitel om Slade, men The Dummies nämns nästan aldrig.
Inte så konstigt kanske, ursprungligen handlar det om en serie singlar Jimmy Lea med viss hjälp av Holder släppte som test i slutet av 70-talet då han börjat tvivla på sin förmåga att göra bra rocklåtar. Testet gick oväntat bra, singlarna uppskattades av de brittiska radiostationerna och fick mycket speltid.
Men mer än så blev det inte, vilket kanske inte heller var meningen, då det inte fanns särskilt många skivor upptryckta. Bara ett fåtal fick tag i singelskivorna och där stannade det.
Bakgrunden till Jimmy Leas tvivel på sin förmåga var Slades djupdykning på hitlistorna i slutet av 70-talet. Bandets ”övergång” till hårdrock med albumet Whatever Happened To Slade hade inte funkat och en lång turné till USA hade gjort slut på pengarna.
Det som gjorde det sista hålet i den sjunkande båten av albumet Retrun To Base som floppade totalt. Slade fick efter det försörja sig på att spela på lokala pubar för småpengar, något de inte gjort sedan slutet av 60-talet innan de slog igenom med historiens längsta svit av hitsinglar; Get Down And Get With It, Cum On Feel The Noize och många fler.
Men att Jimmy Lea kunde göra bra låtar även senare fastställdes singlarna med The Dummies. Inte långt efter det gjorde Slade dock en storstilad comeback då de 1980 fick hoppa in som ersättare för Ozzy på festivalen i Reading. De tog upp hårdrockspåret igen och fick fart på både skivförsäljning och karriär igen.
Dummiessinglarna föll i glömska fram till början av 90-talet då Jimmys bror Frank upptäckte att de där singelskivorna blivit eftertraktade samlarobjekt bland sladefansen. Det utmynnade i LP:n A Day In The Life Of The Dummies som förutom de tre singlarna, med tillhörande b-sidor, kompletterades med ett antal låt som Jim och Frank gjort tillsammans och lite annat gammalt borglömt som hamnat i hyllorna.
Bland låtarna på skivan hittas Jeannie Jeannie, som Slade under det tidiga 80-talet gjorde en hårdrockversion på med nya namnet Ginny Ginny.
Resultatet blev inte alls dumt. A Day In The Life Of The Dummes är ett mycket underhållande album, som dock skiljer sig ganska brutalt från allt annat Slade gjoprde. Det är nämligen varken glamrock eller hårdrock utan en skiva som gick helt i samma spår som det sena 70-talets stora grej; new wave.
Tempot är högt, låtarna fräcka och lite punkiga samtidigt som musikerna är betydligt skickligare än de flesta new waveband som opererade i genren vid den tiden. Om The Dummies funnits som band i slutet av 70-talet gissar jag att de mycket väl kunde ha jämförts med Elvis Costellos tidiga plattor, med Graham Parker och pubrockband som The Motors och Dr Feelgod...men bättre.
Så om inte singlarna med The Dummies glömts bort, om det funnits skivor ute då och om Slade inte vid Readingfestivalen fått en sån kickstart tillbaka in i rockvärlden kunde Slade kanske i stället återuppstått som new waveband. Tänk Nobody´s Fool, When The Lights Are Out och Miles Out To Sea i punktempo. En kittlande tanke, eller hur...
Nr: 538/2222
Om den här LP:n kommit ut när låtarna spelades i brittisk radio hade den kunnat ändra rockhistorien. Nja, där tog jag nog i, ändrat historien för Wolverhamptons stoltheter förutom fotbollslaget, är nog mer rätt.
Inte så konstigt kanske, ursprungligen handlar det om en serie singlar Jimmy Lea med viss hjälp av Holder släppte som test i slutet av 70-talet då han börjat tvivla på sin förmåga att göra bra rocklåtar. Testet gick oväntat bra, singlarna uppskattades av de brittiska radiostationerna och fick mycket speltid.
Men mer än så blev det inte, vilket kanske inte heller var meningen, då det inte fanns särskilt många skivor upptryckta. Bara ett fåtal fick tag i singelskivorna och där stannade det.
Det som gjorde det sista hålet i den sjunkande båten av albumet Retrun To Base som floppade totalt. Slade fick efter det försörja sig på att spela på lokala pubar för småpengar, något de inte gjort sedan slutet av 60-talet innan de slog igenom med historiens längsta svit av hitsinglar; Get Down And Get With It, Cum On Feel The Noize och många fler.
Men att Jimmy Lea kunde göra bra låtar även senare fastställdes singlarna med The Dummies. Inte långt efter det gjorde Slade dock en storstilad comeback då de 1980 fick hoppa in som ersättare för Ozzy på festivalen i Reading. De tog upp hårdrockspåret igen och fick fart på både skivförsäljning och karriär igen.
Dummiessinglarna föll i glömska fram till början av 90-talet då Jimmys bror Frank upptäckte att de där singelskivorna blivit eftertraktade samlarobjekt bland sladefansen. Det utmynnade i LP:n A Day In The Life Of The Dummies som förutom de tre singlarna, med tillhörande b-sidor, kompletterades med ett antal låt som Jim och Frank gjort tillsammans och lite annat gammalt borglömt som hamnat i hyllorna.
Bland låtarna på skivan hittas Jeannie Jeannie, som Slade under det tidiga 80-talet gjorde en hårdrockversion på med nya namnet Ginny Ginny.
Tempot är högt, låtarna fräcka och lite punkiga samtidigt som musikerna är betydligt skickligare än de flesta new waveband som opererade i genren vid den tiden. Om The Dummies funnits som band i slutet av 70-talet gissar jag att de mycket väl kunde ha jämförts med Elvis Costellos tidiga plattor, med Graham Parker och pubrockband som The Motors och Dr Feelgod...men bättre.
Så om inte singlarna med The Dummies glömts bort, om det funnits skivor ute då och om Slade inte vid Readingfestivalen fått en sån kickstart tillbaka in i rockvärlden kunde Slade kanske i stället återuppstått som new waveband. Tänk Nobody´s Fool, When The Lights Are Out och Miles Out To Sea i punktempo. En kittlande tanke, eller hur...
Nr: 538/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar