VAN MORRISON – MOONDANCE – 1970
Vad finns att tillägga om detta album? Jag tror varenda kritiker och varenda en av oss som hört albumet håller med om att det är ett av de största. Det är inte Van Morrisons första album, men Moondance blev hans definitiva genombrott och största kommersiella framgång så här långt.
Hur skulle det det då se ut om jag kom här och tyckte något annat om skivan än att den är fantastisk?
Vilket jag i och för sig tycker att den är.
Så något sensationellt eller korkat utspel om Moondance kommer inte att publiceras på den här bloggen idag.
Mitt stora problem med skivan är att jag inte har någon egentlig relation till den från förr. 1970 var jag inte tillräckligt gammal för att ränna runt i Jönköpings skivaffärer.
Lyssnade man på musik så var det något farsan spelade på piano...och han gillade tyska schlagers, Hildegard Knef och såna där grejer. Så från det hållet fick jag ingen knuff i rätt riktning om man säger så.
Det var först runt 1973 eller 1974 jag förstod att det fanns något som hette popmusik, men Van Morrison var naturligtvis inte det självklara valet för en i ämnet helt outbildad 13-åring. Nej, bandet hette Slade på den tiden...ja, ni förstår...
Det var faktiskt inte förrän i början av 80-talet jag blev fick koll på att Van Morrison fanns. Märkligt nog var det genom skivan Veedon Fleece, som jag nu för tiden tycker är ganska jobbig, som fick mig att lyssna på Van The Man och ta reda på mer.
Det var då Moondance fick en plats och ett sammanhang i min popvärld, alldeles för sent, men alldeles fantastisk. Den bekantskapen skakade om mig rejält och fick mig att ifrågasätta många av de företeelser inom rockmusiken jag tidigare tagit för givet.
Titellåten är en sån där sak jag fortfarande gärna lyssnar på och njuter av varenda gång. Vissa låtar blir ju aldrig gamla eller tråkiga eller mossiga. Moondance är en av dem. And It Stoned Me och Crazy Love är två andra jag tycker nästan lika bra om.
Att välja ut någon eller några låtar från den här skivan känns både onödigt och svårt. Som så många andra av Van Morrisons album handlar det om helheten, om närvaron och känslan för musiken. Man tröttnar förresten inte på albumet i första taget, det är synnerligen varierat och Van Morrison förflyttar sig elegant mellan jazz, soul och pop utan att man för ett ögonblick tappar intresset.
Nr: 1070/2222
Vad finns att tillägga om detta album? Jag tror varenda kritiker och varenda en av oss som hört albumet håller med om att det är ett av de största. Det är inte Van Morrisons första album, men Moondance blev hans definitiva genombrott och största kommersiella framgång så här långt.
Lyssnade man på musik så var det något farsan spelade på piano...och han gillade tyska schlagers, Hildegard Knef och såna där grejer. Så från det hållet fick jag ingen knuff i rätt riktning om man säger så.
Det var först runt 1973 eller 1974 jag förstod att det fanns något som hette popmusik, men Van Morrison var naturligtvis inte det självklara valet för en i ämnet helt outbildad 13-åring. Nej, bandet hette Slade på den tiden...ja, ni förstår...
Det var faktiskt inte förrän i början av 80-talet jag blev fick koll på att Van Morrison fanns. Märkligt nog var det genom skivan Veedon Fleece, som jag nu för tiden tycker är ganska jobbig, som fick mig att lyssna på Van The Man och ta reda på mer.
Det var då Moondance fick en plats och ett sammanhang i min popvärld, alldeles för sent, men alldeles fantastisk. Den bekantskapen skakade om mig rejält och fick mig att ifrågasätta många av de företeelser inom rockmusiken jag tidigare tagit för givet.
Att välja ut någon eller några låtar från den här skivan känns både onödigt och svårt. Som så många andra av Van Morrisons album handlar det om helheten, om närvaron och känslan för musiken. Man tröttnar förresten inte på albumet i första taget, det är synnerligen varierat och Van Morrison förflyttar sig elegant mellan jazz, soul och pop utan att man för ett ögonblick tappar intresset.
Nr: 1070/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar