The Musical Box: mars 2015

tisdag 31 mars 2015

Kliniskt av Bryan Ferry

BRYAN FERRY – THE BRIDE STRIPPED BARE – 1978

En överraskande bra LP det här. Bra låtar. Och så sjunger Ferry med en så uttrycksfull röst att det inte går att låta bli att gilla det han gör. The Bride Stripped Bare påminner ganska mycket om det gamla Roxy Music-albumet Siren, om nu nån minns det, den där plattan med Love Is The Drug ni vet. Men glöm det där med disco.
Man ska nog inte blanda ihop Bryan Ferrys soloalbum för mycket med Roxy Music. Ferry var kanske hjärtat i Roxy Music. Men han var inte själen. The Bride Stripped Bare når aldrig samma höjder som något av de Roxy Music-album som gjordes på 70-talet.

Att jämföra den här skivan med till exempel Stranded, For Your Pleasure eller den där magiska debut-LP:n går inte. På de skivorna fanns både själ och hjärta, det var därför det blev så fantastiska skivor.
Ferry hade med sig ett gäng synnerligen kompetenta studiomusiker på The Bride Stripped Bare. Men de var just studiomusiker, de var inte med i bandet. Jag tycker att det märks så tydligt.

Musiken är kristallklar, välgjord och perfekt på alla sätt. Men jag saknar det där oförklarliga, själen. Det blir kliniskt, sterilt och luktar sjukhuskorridor.
Det finns flera riktigt bra poplåtar på skivan, inte minst inledningen med Sign Of The Times. Men jag hittar bara en enda låt som verkligen berör, sista spåret This Island Earth, där Ferry sjunger med en stillsam betraktande desperation som åtminstone får mig att känna. Nästan samma känsla som For Your Pleasure eller det där magiska debutalbumet lyckades skapa.

Nr: 1406/2222

måndag 30 mars 2015

Den första glamrockskivan

SLADE – PLAY IT LOUD – 1970

Av någon anledning anses den här plattan ha varit banbrytande. Det finns en hel del som påstår att detta är den första riktiga glamrockskivan. Det finns till och med en och annan som hävdar att den är en föregångare till punken, ungefär så där fem-sex år för tidigt.
Det där med punk kan man väl avfärda rätt omgående. Möjligtvis hänger det på omslaget där Slade försökte sig på någon slags skinheads-image. Den där skinheadsprylen funkade för övrigt inte alls och skivan gick inte så där jättebra.

Men den gavs ut året efter också, bland annat i den tyska lågbudgetserien Karrussell Gold-serie, nu med ett glittrigare omslag och en ny image. Det gick lite bättre, om än inte särskilt bra...
Det var nog då det här med glamrock kom in i bilden, trots att Slade kom från en förort till Wolverhampton och inte från Londons West End.

Sen är det väl också så att musiken på Play It Loud nog innehåller en del av det som senare kom att karaktärisera glamrocken.

Mycket 60-talspop och snodda riff och melodier från hårdrocken. Och så det här med glittret då...

Det gör dock inte Play It Loud till en bättre skiva i mina ögon. I nästan varenda melodi på skivan går det att hitta spår från något annat.

Men ett par rätt kul låtar finns det ändå. One Way Hotel är visserligen en ganska enkel låt, men den är charmig. The Shape of Things to Come är en rätt bra rocker och balladen Dapple Rose en av de bättre Slade-låtarna från den här tiden.
Play It Loud var förresten den första skiva där gruppen spelade under namnet Slade. Tidigare hade de kallat sig Ambrose Slade.

Nr: 1589/2222

söndag 29 mars 2015

När låtar blir (stor)verk

BOB DYLAN – MODERN TIMES - 2006

Moderna tider, Modern Times, är en 20-talsfilm med Charlie Chaplin. Det är också namnet på Bob Dylans album från 2006. Jag vet inte om det fanns nån tanke bakom det, men här vrider Bob Dylan klockan tillbaka i tiden för vilken gång i ordningen? - till tiden före rocken, till amerikansk folkmusik, jazz och blues. Namnet är så klart ironiskt, varför annars döpa skivan till Modern Times?

Det är ett album med ett imponerande cv. Det är Bob Dylans 32:a studioalbum, den gick direkt upp som etta på amerikanska listan - Dylans första listetta sedan Desire 1976. Den blev också etta i Kanada, Australien, Nya Zeeland, Irland, Danmark, Norge, Schweiz...

...och i Sverige gick den upp på andra plats. Skivan såldes i över fyra miljoner exemplar bara de första två månaderna.

Det är få artister som lyckas uppnå sådan status att allt de gör betraktas med vördnad. När någon ny skiva kommer ut får den sällan negativ kritik eller behandlas på samma hårda sätt som andra.

Där nånstans slutar också deras låtar att kallas låtar och blir i stället ”verk”. Blir kritiken negativ, är den ofta mycket väl underbyggd.

Inte alla recensenter tar risker eller sticker ut hakan i onödan. De vill helst ha något mer att komma med än att de inte gillar hans nasala röst...
Bob Dylan uppnådde denna höga status för många, många år sedan, förmodligen redan 1975 efter Blood On The Tracks, eller ännu tidigare...

Och det är inte utan att man känner sig ganska liten inför en sån gigant som Bob Dylan.

65 år gammal lyckades han nämligen få ur sig ännu ett briljant album (där ser ni, jag gör det inte heller).

Nr: 1676/2222

lördag 28 mars 2015

Från drogromantik till popelit

ULF LUNDELL – KÄR OCH GALEN – 1982

Det uppenbarade sig först på Nådens år. Jag andades ut efter Ripprapp och Längre inåt landet. Men när Kär och galen dök upp 1982 var förvandlingen fullbordad.
Ulf Lundell hade gått från dylanskt irriterande romantiker och vänsterfalangist till etablerad svensk popelit. Med Öppna landskap kallades han för första gången till och med folkkär och var länge ett stadigt inslag på Svensktoppen.

Var det här jag tappade tron på Ulf Lundell? Jag tror det. Jag fortsatte visserligen att köpa hans skivor i några år till, men jag lyssnade inte på dem på samma sätt som förr (om jag lyssnade alls...).
Nu är Kär och galen en betydligt offensivare LP än jag kanske antyder. Det är i stort sett bara Öppna landskap jag är så ohyggligt trött på.

Det är en fantastisk låt det medger jag, men den återfinns numera i samma fack som Hotel California och Sweet Home Alabama. Den är så sönderspelad och uttjatad att jag idag inte ens kan lyssna på de 30 första sekunderna utan att bli uttråkad.

Tyvärr blir hela LP:n lidande av det. Kär och galen är svårspelad nu för tiden. Jag kommer inte överens med den alls.

Men jag har för mig att det finns andra låtar på skivan som borde förtjäna min uppmärksamhet. Lycklig lycklig kanske...?

Nr: 330/2222

fredag 27 mars 2015

Richard Wrights våta dröm

RICHARD WRIGHT – WET DREAM – 1978

Är detta möjligtvis en underskattad skiva? Lite märkligt att David Gilmours första soloplatta som gavs ut samma år blev så hyllad, när den här LP:n knappt nämndes alls. Som jag ser det – och känner – är Wet Dream minst lika intressant, och faktiskt mer pinkfloydisk än vad Gilmour lyckades med på egen hand.
Vad jag också blir fundersam på är varför Roger Waters sa att Wright inte bidrog med något till Pink Floyd. Wet Dream säger något helt annat.

Det är en synnerligen kompetent progressiv rockplatta, med överlag starka melodier. Att det är en medlem i Pink Floyd som gjort skivan går inte att ta miste på. Och mycket keyboard så klart.
Här finns samma majestätiska arrangemang och ändå så egensinniga melodislingor. Ska jag jämföra med något av Pink Floyds album blir det helst Animals, där är parallellerna solklara.

Dessutom borde nog både Dark Side Of The Moon och Wish You Were Here nämnas, jämför gärna med Great Gig In The Sky och Shine On You Crazy Diamond.
Wet Dream är en riktigt bra LP med andra ord. Absolut en skiva Pink Floyds deadheads ska hålla ögonen på, även om jag misstänker att de som är insatta i deras musik givetvis redan har skivan.

Nu skulle jag kunna rabbla upp ett antal låtar jag känner lite extra för, men det tänker jag inte göra. I det här fallet – som nästan alltid med Pink Floyd också – är det helheten som gör det.

Lite kuriosa: Snowy White, ex-Lizzy, lirar gitarr här. Han har på senare år samarbetet en hel del med Roger Waters.

Nr: 146/2222

torsdag 26 mars 2015

En brinnande låga

NEIL YOUNG – RUST NEVER SLEEPS – 1979

”It´s better to burn out than to fade away” Det är bättre att brinna än att bara slockna, konstaterade Neil Young och övertygade alla att hans låga inte var på väg att dö, att han hade viljan och glöden kvar.
Och även om punkrocken var på väg att slockna 1979 hyllar han Sex Pistols i My My Hey Hey och ger Elvis och andra "dinosaurier" en samma uppmärksamhet i Hey Hey My My. Musikaliskt sett är de båda tvillinglåtarna kanske inte särskilt mycket att gå i spinn för. Men det handlar om känsla och bara därför är de den här LP:n stora nummer.

Det finns några att välja mellan. Men Rust Never Sleeps kan kanske vara Neil Youngs allra bästa album.

Trots att här egentligen inte finns en enda låt man kommer ihåg efter att skivan är slut. Och att han ganska uppenbart vid den här tiden hade Dylan som sin stora förebild.

Och trots att skivan spelades in live där sedan publikljuden mer eller mindre helt mixades bort. Sånt spelar ibland ingen roll. Här handlar det om intensiv glöd och en hett brinnande låga. Då blir det så här bra.

Så i hård konkurrens med Tonight´s The Night och After The Goldrush vill jag nog påstå att Rust Never Sleeps är Neil Youngs bästa album. Åtminstone bland de Neil Young-album som finns i min samling (jag har inte alla, så det kan komma att ändra sig).

I skenet från Rust Never Sleeps blir faktiskt både Tonight´s The Night och After The Goldrush lite småtråkiga.

Ett annat avgörande fakta är också att Rust Never Sleeps borde vara en ypperlig ingång till Neil Youngs musik för den som först nu blivit intresserad av hans musikskatt.

Nr: 950/2222

onsdag 25 mars 2015

Keith Richards på vingliga ben

KEITH RICHARDS – TALK IS CHEAP – 1988

Kritikerna älskade den här LP:n. Trots det hamnade den i det sena 80-talets reabackar ganska fort, först med den gröna 49-kronorsmärkningen som efter ett tag klistrades över med den röda 9-kronors. Det var inte många som ville ha den...
Det ville inte Keith Richards heller. Historien säger att han mer eller mindre kände sig tvingad att spela in ett soloalbum. Under slutet av 80-talet var Rolling Stones framtid högst osäker, dessutom påstås det att Mick Jagger, som då själv släppt ett par ganska lyckade soloalbum, tjatade.

Jag tycker Keith Richards gjorde en snygg insats som fick ut den här LP:n. Att stå på egna vingliga ben var inget för honom.

Han behövde ett band att lira med. Och här hade han ingen Mick Jagger som backade upp.

En sångröst som en gammal knarrande sängbotten gjorde inte saken bättre. Men vad Keith Richards hade, som ingen annan har men gärna vill ha, var sitt gitarrspel.

Sina råa opolerade legendariska licks. Det var nog ingen tillfällighet att han en gång skar sig i ett finger på en gitarrsträng så illa att han fick blodförgiftning.

Men den som trodde att Keith Richards, som Jeff Beck, skulle låta gitarren ta över helt när han väl gjorde en egen platta, fick fel. Förvånande nog är Talk Is Cheap i stället lagom avvägd när det gäller såna saker.

Visst, de där karaktäristiska riffen dyker upp i nästan varenda låt på skivan, men får bara ta över vid enstaka tillfällen.
Jag gillar så klart den här LP:n. Jag gillar Richards raspiga röst och skivans stökiga stones-sound. Det är nästan så jag vill påstå att det är garagerock och att Talk Is Cheap har vissa likheter med de skivor Little Steven släppte under ungefär samma tid.

Favoritlåt: Take It So Hard, där hittar man de fetaste riffen på hela skivan.

Nr: 696/2222

tisdag 24 mars 2015

Kontroversiellt av Tangerine Dream

TANGERINE DREAM – CYCLONE – 1978

Ett nytt experiment från Tangerine Dream. Den här gången blev fansen som galna. Edgar Froese och hans kollegor ville provocera, men att reaktionerna på att de för första gången använde sångare och dessutom hade mage att anlita en ny trummis samt en flöjtist (engelsman till råga på allt elände) blev större än de räknat med.
Det finns säkert en och annan gammal TD-fans som verkligen och innerligt avskyr den här LP:n. Det är med viss glädje de konstaterar att Tangerine Dream redan på skivan efter tagit upp sitt gamla sound igen. Att de tycker sångaren är en katastrof är liksom givet på förhand.
Jag har inte alls de låsningarna. Cyclone har visserligen inte särskilt mycket med Tangerine Dreams övriga produktion att göra. Att jämföra den med musiklandskapen på föregångare som Rubycon och Phaedra går inte alls. Den har heller inga likheter med album som kom direkt efter, till exempel Force Majeur.
Nej, Cyclone är ett annorlunda album för att vara Tangerine Dream. Just därför tycker jag skivan är riktigt spännande. Här har Tangerine Dream mer gemensamt med Amon Düül II, Orange Peel och andra krautlegender än de någonsin hade innan. Möjligtvis beror detta på sångaren.

Ledtråden ligger nog i bilden på vikuppslaget. De kände sig fastlåsta och intvingade i ett hörn. Kanske är Cyclone en protest.

Jag köper definitivt budskapet och tar musiken för vad den är. Jag påstår att det är kraftfullt.

Att det är krautrock.

Att Cyclone är mycket märklig, men samtidigt välgörande, den kan vara hur kontroversiell den vill.

Nr: 967/2222

måndag 23 mars 2015

Långa jam, mer jam och jam

SANTANA – 3 – 1971

Oj, jag vet knappt var jag ska börja. Här sitter jag med ett lyckligt flin, på gränsen till imbecillt, och bara njuter. Santanas gitarrsolon är ren magi.
Det är så svetten börjar rinna längs ryggen och håret reser sig på armarna. Jag hittar inte ett svagt spår på hela skivan, men jag vet inte ens vad låtarna heter. Sånt bryr jag mig inte om just nu.

Jo, det här är höjdpunkten på Santanas latinorockera. Santana 3 har kanske inte de där fantastiska hitlåtarna som finns på Abraxas.

Men det gör absolut ingenting. Här handlar det om gitarr, 90 procent fullblodsgitarr, långa jam, mer jam och jam.



Santana 3 är drömmen för alla gamla rockare som vet hur det ska kännas när de hör riktigt bra rock. Det är bara att köra ner huvudet och börja headbanga. Det här är old-school.

Har du inte blivit övertygad ska du lyssna på Toussiant L´Overture (det borde räcka med en gång).
Egentligen är det lite märkligt, en sådan här LP borde inte alls tilltala mig. Det är samma hela vägen, det är inte mycket till variation här inte. Carlos hittade det han sökte, ställde ner båda fötterna i jorden och började lira. Fem-minuters gitarrexplosioner, den ena efter den andra.

Okej, en och annan låt är kanske lite väl lång, Guajira till exempel, men lyssna på hur Santana behandlar gitarren, vilket ohyggligt drag.

Nr: 958/2222

söndag 22 mars 2015

Dansk new wave i toppklass

GNAGS – INTERCITY – 1980

En riktigt rolig skiva det här, danska Gnags har en skön stil. Här hade de lyssnat in sig på Elvis Costello, Graham Parker och Joe Jackson och fått ut denna mycket tidstypiska tidiga 80-talare.
Jag påstår rätt upp och ner att denna LP, tillsammans med föregångaren Burhöns, hör till Gnags absolut bästa skivor. Soundet är kallt, beräknande och fräckt, som är så typiskt från det sena 70-talet.

Att den har likheter med en storhet som My Aim Is True är nog ingen tillfällighet. Att andra spåret Rytmehans har något med Ian Dury att göra är jag helt säker på.
Gnags hittade det exakt rätta new wave-anslaget och är i min värld ett av de absolut mest spännande nordiska banden i den genren, om man ser till den här LP:n.

Gnags var nämligen inte alls trogna någon särskild musikstil. Från starten på i slutet av 60-talet gick de igenom fler faser än vad som egentligen var nyttigt för ett popband på väg uppåt.

Men samtidigt gjorde de bra skivor, både med progginspirerad pop och Bob Dylanska toner innan de i slutet av 70-talet halkade in på glamrock och sen alltså new wave (efter det gav de sig på synthpop, reggae och förmodligen en hel del annat också som jag kanske missat. Gnags har genom åren släppt massor med skivor).

Det var dessutom med Intercity Gnags skulle bli stora i Sverige. De tog hjälp av MNW som lanserade skivan ganska hårt. Att det inte gick särskilt bra kan ni säkert räkna ut, Intercity är knappast någon av de vanligare danska popskivorna i svenska skivsamlingar. Där gick det bättre för Gasolin och Kim Larsen.

Men för den som på ”den gamla goda tiden” gillade skivor som This Years Model, My Aim Is True, Squeezing Out Sparks och Approved By The Motors kommer att ha mycket glädje av Intercity också.

Nr: 523/2222

lördag 21 mars 2015

Mer party än västkustpop

DENNY DOHERTY – WATCHA GONNA DO – 1971

Det blev mer partykänsla än västkustpop när Denny Doherty spelade in sin första solo-LP efter att The Mama´s And The Papa´s gått skilda vägar. Denny var en lysande sångare, men det här med att skriva låtar var inte hans grej.
Watcha Gonna Do lider lite för mycket av brist på tillräckligt bra låtar för att bli ett riktigt bra popalbum. Däremot saknades inte roliga idéer på vad man kunde göra i studion om man nu inte hade fler låtar att spela in.
LP:n börjar mycket seriöst och stilsäkert med en rad snygga och minnesvärda pop- och countrylåtar; Watcha Gonna Do är en av dem, men skivans höjdpunkter är Gathering The Woods och Don´t You Be Fooled, alla på förstasidan och alla Dennys egna. Och detta måste jag poängtera – de låtarna är riktigt bra västkustpop.
Sen vänder vi på skivan och hamnar helt plötsligt i den värld där Keith Moon och Ringo Starr var de obestridda mästarna; ”man-tar-vad-man-har-och-har-man-inget-får-det-bli-vad-det-blir”...vilket det också blev på Keith Moons enda egna LP Two Sides Of The Moon och på en rad av Ringo Starrs album.

B-sidan är därför lite rörig, men med glimten i ögat och ett gäng med polare, samt ett utrangerat badkar, fixar Denny saken.

Det blir lite Hank Williams, lite allsång och en storstilad avslutning med en halvt kaotisk beatlesmedley på Here Comes The Sun och Two Of Us.

Jo visst, det är roligt att lyssna på. Men för min del tror jag tror det räcker med att lyssna på skivan en gång.

Nr: 1867/2222

fredag 20 mars 2015

Drosselbart - ett kliande skägg

DROSSELBART – DROSSELBART – 1971

Drosselbart är en kung i bröderna Grimms sagovärld. Det är också ett tyskt uttryck som betyder ungefär ”kliande skägg”, om nu detta kan vara någon ledtråd till hur detta märkliga tyska krautrockband fick ihop denna minst sagt underliga LP.
Det finns inte särskilt många trevliga recensioner om Drosselbart på nätet. De flesta skribenter tycks inte gilla det här bandet trots att det handlar om innovativ progressiv hård rock från det tidiga 70-talet. Influenser från både Canterburyscenen, psykedelia, folkrock och heavy-psych kan anas.

Möjligtvis beror den negativa inställningen på att Drosselbart håller sig till texter på tyska och dessutom har en sångerska* med en tämligen genomskärande röst.

Hon påminner lite om Anna Meek i Catapilla i sina största stunder (om nu detta kan vara till nån ledning, det är dock ett positivt omdöme från min sida).

Drosselbart gjorde bara den här enda LP:n, en platta som nog kan betraktas som tämligen obskyr. Den är svårt att få tag på, dessutom brukar den bli ganska dyr när den nån enstaka gång dyker upp.
Jag tycker självklart att detta är en LP som absolut hör hemma i min samling. Den är mycket underhållande och Drosselbart hittar musikaliska vägar som det är spännande att följa.
Letar du på nätet efter låtar med Drosselbart kommer du förmodligen att stöta på Jemima allra först. Det är gruppens i princip enda singel.

Drosselbart var en mycket kortlivad konstellation som i stort sett bara existerade så länge att de hann skriva låtarna, spela in skivan och sen göra något enstaka pressframträdande. Gruppen gjorde aldrig någon livespelning.

Nr: 1040/2222

* Vem sångerskan egentligen är har tydligen aldrig kommit fram. På skivomslaget går hon under namnet Jemima och kallades tydligen också för Mono.

torsdag 19 mars 2015

Eric Clapton i mittcirkeln

ERIC CLAPTON – SLOWHAND - 1977

Före Slowhand hade Eric Clapton spelat in skivor ihop med Pete Townshend och The Band, gjort reggaelåtar och gospel. Själv hade han ställt sig lite i bakgrunden.
Men på Slowhand är det skillnad. Här är det Eric ”Slowhand” Clapton som är i mittcirkeln, där han oberoende av andra musiker och musikstilar gör sin egen grej. Att det blev bra vet väl de allra flesta.

Albumet Slowhand har hyllats och hyllats och har utsetts till århundradets album och har röstats fram som den bästa LP någonsin. Och har...
Så vad finns det egentligen att tillägga? Inte mycket.
Men jag ska väl ändå påpeka att skivans stora hit, Cocaine, lånade han från J J Cale. Clapton gör den lysande, men personligen gillar jag J J Cales version bättre.

När jag tänker efter ligger hela LP:n ganska nära J J Cales musik. Det är lite tillbakalutat och Clapton låter gitarren göra jobbet, precis som J J Cale.

För min del blir Cocaine dock överglänst av Wonderful Tonight, som är Claptons egen. Det är en stor låt. Och så gillar jag Lay Down Sally, Next Time You See Her och mustiga Mean Old Frisco.

Men jag tror nog varenda låt på skivan är bra, det bara några av dem som är något bättre.

Nr: 63/2222

onsdag 18 mars 2015

Ronnie Montrose rockklassiker

MONTROSE – MONTROSE – 1973

Det här är LP:n som gav oss låtar som Rock The Nation, Good Rockin´ Tonight, Bad Motor Scooter och Rock Candy. Hårdrockklassiker. För andra är Montrose ”bara” inledningen av Sammy Hagars karriär.
För mig är det egentligen inte något av de skälen. Det jag kommer ihåg bäst från när jag hörde skivan de första gångerna är Ronnie Montrose vildsint elaka gitarr. När han på gitarr härmar en startande motorcykel i inledningen till Bad Motor Scooter är ett sånt där magiskt rockögonblick.

Jo du, den här LP:n spelades ofta förr. Den gick varm på varenda varenda lördagskväll under flera år. Att det på den tiden var en riktig festskiva var det inget snack om.

Det är därför jag nu är inne på mitt andra exemplar av skivan. Den första blev med tiden alldeles för repig och knastrig.

Däremot minns jag inte att man såg någon direkt storhet med Sammy Hagar då. Det var först när han ersatte David Lee Roth i Van Halen som jag fick ur mig ett ”aha”...

Men att han redan 1973 hade röstresurser utöver det vanliga är det ingen tvekan om. Att det är Sammys röst och Ronnies gitarr som är styrkan med Montrose går det inte att komma förbi.
Den här LP:n är Montrose debutplatta. Sammy Hagar hoppade av efter andra plattan, Paper Money, som släpptes året efter. Gruppen Montrose gjorde efter det ytterligare två plattor innan gruppen splittrades.

Ronnie började då en ganska vinglig solokarriär som dessutom innehöll ett par mindre lyckade andra grupprojekt. Inget av dem kom någonsin i närheten av Montrose klassiska debutplatta.

Nr: 1007/2222

tisdag 17 mars 2015

”Man hör direkt att det är bra”

OUT OF FOCUS – WAKE UP – 1970

Det finns en obestämbar känsla som dyker upp redan när man hör första låten på de riktigt stora, album som In Rock, Led Zeppelins etta, Abbey Road, Moontan. Man hör direkt att det kommer bli bra. Banden uppträder med sådan självsäkerhet och pondus att det inte kan bli något annat.
Jag får exakt samma känsla när jag lägger Out Of Focus första LP på skivtallriken. Det är en fantastisk LP. Musiken är varierad, smart och synnerligen spännande. Experimentell rock från det tidiga 70-talet, krautrock absolut, med inslag av jazzrock och psykedelia.

En blixtrande gitarrist som behärskar allt från psykedeliska fuzzeffekter till bluesrock. Och dessutom en flöjtist som borde gjort Ian Anderson grön av avundsjuka.

Inledningen med See How A White Negro Flies och God Save The Queen Cried Jesus är något av det kraftfullaste jag hört i genren.

Wake Up var ett statement av Out Of Focus och borde vara en rockikon. Men så är det naturligtvis inte.

Som alltid när det gällde tyska band hade Out Of Focus en sak emot sig, de sjöng på engelska men inte särskilt bra.

Eller bra och bra, uttalet är annorlunda och inte vad man är van vid. Lyssnar man på den här skivan mer än en gång – och det gör man – faller den kritiken ganska snabbt och det blir i stället en charmig del av musiken.
Jag menar att Wake Up är en lysande rockplatta fullt jämförbar med både det Atomic Rooster och Jethro Tull höll på med under samma tid.

Orsaken till att man i allmänhet inte hört så mycket om Out Of Focus är att gruppen efter den här LP:n gick mot jazzrock och där skapade en rad visserligen briljanta album, dock i en smalare genre.

Nr: 1876/2222