KEITH RICHARDS – TALK IS CHEAP – 1988
Kritikerna älskade den här LP:n. Trots det hamnade den i det sena 80-talets reabackar ganska fort, först med den gröna 49-kronorsmärkningen som efter ett tag klistrades över med den röda 9-kronors. Det var inte många som ville ha den...
Det ville inte Keith Richards heller. Historien säger att han mer eller mindre kände sig tvingad att spela in ett soloalbum. Under slutet av 80-talet var Rolling Stones framtid högst osäker, dessutom påstås det att Mick Jagger, som då själv släppt ett par ganska lyckade soloalbum, tjatade.
Jag tycker Keith Richards gjorde en snygg insats som fick ut den här LP:n. Att stå på egna vingliga ben var inget för honom.
Han behövde ett band att lira med. Och här hade han ingen Mick Jagger som backade upp.
En sångröst som en gammal knarrande sängbotten gjorde inte saken bättre. Men vad Keith Richards hade, som ingen annan har men gärna vill ha, var sitt gitarrspel.
Sina råa opolerade legendariska licks. Det var nog ingen tillfällighet att han en gång skar sig i ett finger på en gitarrsträng så illa att han fick blodförgiftning.
Men den som trodde att Keith Richards, som Jeff Beck, skulle låta gitarren ta över helt när han väl gjorde en egen platta, fick fel. Förvånande nog är Talk Is Cheap i stället lagom avvägd när det gäller såna saker.
Visst, de där karaktäristiska riffen dyker upp i nästan varenda låt på skivan, men får bara ta över vid enstaka tillfällen.
Jag gillar så klart den här LP:n. Jag gillar Richards raspiga röst och skivans stökiga stones-sound. Det är nästan så jag vill påstå att det är garagerock och att Talk Is Cheap har vissa likheter med de skivor Little Steven släppte under ungefär samma tid.
Favoritlåt: Take It So Hard, där hittar man de fetaste riffen på hela skivan.
Nr: 696/2222
Kritikerna älskade den här LP:n. Trots det hamnade den i det sena 80-talets reabackar ganska fort, först med den gröna 49-kronorsmärkningen som efter ett tag klistrades över med den röda 9-kronors. Det var inte många som ville ha den...
Han behövde ett band att lira med. Och här hade han ingen Mick Jagger som backade upp.
En sångröst som en gammal knarrande sängbotten gjorde inte saken bättre. Men vad Keith Richards hade, som ingen annan har men gärna vill ha, var sitt gitarrspel.
Sina råa opolerade legendariska licks. Det var nog ingen tillfällighet att han en gång skar sig i ett finger på en gitarrsträng så illa att han fick blodförgiftning.
Men den som trodde att Keith Richards, som Jeff Beck, skulle låta gitarren ta över helt när han väl gjorde en egen platta, fick fel. Förvånande nog är Talk Is Cheap i stället lagom avvägd när det gäller såna saker.
Visst, de där karaktäristiska riffen dyker upp i nästan varenda låt på skivan, men får bara ta över vid enstaka tillfällen.
Favoritlåt: Take It So Hard, där hittar man de fetaste riffen på hela skivan.
Nr: 696/2222
Jag minns att en kompis köpte den här plattan, just till nedsatt pris (precis som du nämner). Då tyckte jag inte riktigt att den höll måttet. En hel skiva med Keiths taskiga röst och låtar som kändes som sådant som ratats av Stones - det blev lite för mycket. Möjligen skulle jag tycka annorlunda idag. Det är nog 25 år sedan jag hörde denna skiva.
SvaraRaderaHe, he, det var precis så jag gjorde. Spelade den efter 25 år...
RaderaDen har blivit bättre...