Temahelg - Skivor jag aldrig borde köpt
CHICAGO – II – 1970
Jaha, det var alltså redan här det började. Det var här Chicago bestämde sig för att ”så-här-ska-det-låta-i-tid-och-evigheters-evigheters-evighet-på-varenda-album...”. Det var här de bestämde sig för att det ska vara blås...väldigt mycket blås...nej förresten...ännu mer blås...
Jo, den här LP:n, en dubbel till råga på allt, är säkert riktigt, riktigt bra. Mitt problem med den är att jag aldrig orkat med den. För att kunna göra en någorlunda vettig och nyanserad recension brukar det krävas minst fyra, fem eller sex genomlyssningar. Chicago II har jag aldrig lyckats spela mer än två gånger i rad. Sen blir det för mycket.
I det här läget är det ett stort handikapp att inte ha Chicagos första album till hands. Jag har dock hört den, många gånger. Den är fräck och oförutsägbar. Om jag hade haft den skulle den fått stå i samma hylla som Blood Sweat & Tears tidiga album.
Chicago II kom bara något år senare, och Terry Kath var fortfarande i livet. Det borde alltså vara en lika inspirerande och häftig upplevelse.... Men det är det inte. Det handlar om tre-fyra minuter långa låtar, ganska lika.
Som en ren försiktighetsåtgärd kommer jag dock inte att såga den här skivan. Detta är bra musik, behaglig att lyssna på. Men jag inte har tålamod att sitta igenom så många Chicago-låtar på en gång, som låter ungefär likadant. Hela tiden.
Nr: borttagen ur samlingen, Otto har fått ta över den.
CHICAGO – II – 1970
Jaha, det var alltså redan här det började. Det var här Chicago bestämde sig för att ”så-här-ska-det-låta-i-tid-och-evigheters-evigheters-evighet-på-varenda-album...”. Det var här de bestämde sig för att det ska vara blås...väldigt mycket blås...nej förresten...ännu mer blås...
Chicago II kom bara något år senare, och Terry Kath var fortfarande i livet. Det borde alltså vara en lika inspirerande och häftig upplevelse.... Men det är det inte. Det handlar om tre-fyra minuter långa låtar, ganska lika.
Som en ren försiktighetsåtgärd kommer jag dock inte att såga den här skivan. Detta är bra musik, behaglig att lyssna på. Men jag inte har tålamod att sitta igenom så många Chicago-låtar på en gång, som låter ungefär likadant. Hela tiden.
Nr: borttagen ur samlingen, Otto har fått ta över den.
Otto? Vem är Otto? Ska vi tycka synd om honom? Vad har han gjort för att förtjäna detta?
SvaraRaderaOtto är min kompis. Men han är lite för snäll.
SvaraRaderaJag citerar, "Chicago slog igenom på allvar i början av 70-talet. Softade rockballader och jazzfusion med mycket blås och maffigt komp, ungefär som Blood, Sweat & Tears och Tower of Power. Mycket beroende på sångaren Terry Kath var bandets första plattor intressanta. Gruppens andra album, dubbeln ”Chicago” från 1970 var lysande" allt enligt Olle.
SvaraRaderaHur kommer det sig att en sån skiva hamnar i høgen skivor jag aldrig borde køpt?
Lysande musik, absolut. men som jag skriver här - lite för mycket av allt (att jag aldrig borde köpt den var kanske att ta i för mycket, det håller jag med om. Nu för tiden har jag dock inte plats för den i samlingen).
Radera