Temahelg - Skivor jag aldrig borde köpt
DAVID BOWIE – NEVER LET ME DOWN – 1987
För att vara en 80-talare är ljudet på David Bowies album Never Let Me Down väldigt bra. Det är givetvis synthigt och bombastiskt, som allt annat från det årtiondet, men ovanligt rent och snyggt. En rätt pigg skiva för att vara från 1987, om man bara håller sig till själva ljudbilden.
Musiken är dock inte lika rolig. Det finns de som med bestämdhet hävdar att Never Let Me Down är Bowies definitiva bottennapp. De finns andra som är lite positivare och menar att skivan åtminstone är ett steg åt rätt håll jämfört med föregångaren Tonight från 1984. Never Let Me Down är nämligen inte lika ”poppig” utan mer åt artrockhållet.
För egen del gräver jag inte gärna för djupt i Bowies 80-tal, även om han förmodligen gjorde bättre grejer än de flesta andra under den tiden.
Som jag ser det höll Bowies idétorka från Tonight i sig även på Never Let Me Down. Jag hittar faktiskt inte en enda låt som jag skulle kunna påstå är intressant.
En av de få positiva sakerna med skivan är att Bowie hyrde in hela Amerikas gullegris Peter Frampton att spela gitarr. Jag tycker han är tråkig, men på Never Let Me Down är hans insats uppfriskande.
Nr: 632/2222
DAVID BOWIE – NEVER LET ME DOWN – 1987
För att vara en 80-talare är ljudet på David Bowies album Never Let Me Down väldigt bra. Det är givetvis synthigt och bombastiskt, som allt annat från det årtiondet, men ovanligt rent och snyggt. En rätt pigg skiva för att vara från 1987, om man bara håller sig till själva ljudbilden.
Som jag ser det höll Bowies idétorka från Tonight i sig även på Never Let Me Down. Jag hittar faktiskt inte en enda låt som jag skulle kunna påstå är intressant.
En av de få positiva sakerna med skivan är att Bowie hyrde in hela Amerikas gullegris Peter Frampton att spela gitarr. Jag tycker han är tråkig, men på Never Let Me Down är hans insats uppfriskande.
Nr: 632/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar