The Musical Box: maj 2011

måndag 30 maj 2011

Konceptalbum som håller

Styx album står inte så där jättehögt i kurs i min samling. Jag försöker faktiskt göra mig av med flera av dem.

Framgångarna med detta har dock uteblivit eftersom jag tydligen inte är helt ensam om att tycka ungefär detsamma...
En av de något bättre skivorna är dock Paradise Theatre från 1981. Det är ett konceptalbum som på något sätt faktiskt håller ihop.

Styx gillade ju det här med koncept, men det var sällan det höll längre än ett par låtar. Men här funkar det ovanligt nog.

Styx plankade ju allt och alla som var bättre, så fort de kom åt. Men Rockin´ the Paradise och Too Much Time On My Hands är trots det en rätt bra låtar för att komma från Dennis DeYoung & kompani.
MEN. Det går bara att spela den här skivan EN GÅNG. Två eller flera gånger klarar min skalle inte. Jag har testat. Då känns det som huvudet är fullproppat av bomull eller nåt annat liknande material, gullfiber eller fetvadd kanske.

I vilket fall som helst blir man som de där nollakollerna på Nollakoll-atollen. Man tappar omdömet. Nollakollerna var ett slags figurer som dök upp i ett avsnitt i en gammal Kalle Anka-pocket där Joakim och knattarna hamnar på en söderhavsö befolkad av invånare som inte hade koll på någonting...Joakim gjorde sig till kung över dem och tjänade så klart massor med pengar...
Men tillbaka till ämnet. Trots att man utan ansträngning säkert skulle kunna hitta nån koppling mellan Kalle Anka-serier och Styx.

Men innan det får man väl också nämna att vinylen har bilder inetsade med laser. Skittufft...men inte så där väldigt RARE!, som en del handlare på Tradera påstår.

Skivans b-sida gillar jag bäst. Delvis ska jag väl lägga till för säkerhets skull. Balladen She Cares är ett oväntat men trevligt inslag. Kanske skulle gossarna ändå kunna göra sig bra som kastratsångare?

Snowblind är inte heller så dum, en låt som skulle kunna få mig att omvärdera Styx åtminstone lite grand.
För tillfället i alla fall.
En gång.

Mer om Styx:
Ett bra styx-album? (Equinox)
En smörig hårdrocksballad (Styx II)

söndag 29 maj 2011

Earschplittenloudenboomer

Earschplittenloudenboomer är knappast det idealiska namnet på en hit. Låten är inte något hitlisteämne heller för den delen. Här tar hårt rockande Steppenwolf steget ner i den psykedeliska rocken och blandar in både storbandsblås och märkliga effekter. Dessutom är den instrumental och hamnade som b-sida på singeln Who Needs Ya´.

Men av någon anledning gillar jag låten. Jag får lite Blood, Sweat and Tears-känsla. Och det blir en rätt spännande konstrast till Steppenwolfs annars rätt brutala rock.

Earschplittenloudenboomer och Who Needs Ya´ finns på albumet Steppenwolf 7 från 1970.

Det är en skiva utan de där uppenbara och självklara hitlåtarna. Men den är ändå väldigt, väldigt bra. En av Steppenwolfs allra bästa, om jag får bestämma.

Det finns inte någon Born to be Wild eller Magic Carpet Ride på skivan. Men på Steppenwolf 7 gömmer det sig ett antal riktigt spännande saker.
Who Needs Ya´ först och främst. En svettig tung rocklåt som nog blev en mindre hit i alla fall, men knappast hör till de kanadensiska steppvargarnas mest välkända.

Tuffa Ball Crusher och svettiga muddy-covern 40 days and 40 Nights är också såna där låtar som går att lira om och om igen. För att inte tala om Hippo Stomp.

Men det är inte de som är skivans styrka. Det är Snowblind Friend. En jävligt cool ballad av John Kay. Lyssna på den om du kommer åt!

Sjuan, som egentligen är Steppenwolfs femte album (fan vet hur de fick ihop det), borde rätt räknat räknas till bandets stora.

Mer om Steppenwolf:
Steppenwolf för damerna (For Ladies Only)

lördag 28 maj 2011

Face the Music

Sommaren 1975 var Face the Music med ELO något helt annat än det vi brukade lyssna på, Slade, Sweet och de där andra glamrockband. Det var den första ELO-platta jag hörde. Då var ELO något nytt, både pampigt och spännande.

Face the Music var det sista ELO-album som kan sägas inte var tillrättalagd för den stora publiken. Det här är progressiv rock med rötterna i den brittiska popen och klassisk musik.

Strange Magic, Evil Woman och Poker spelade vi om och om igen, och låtarna gick rakt in.
Vad vi inte visste då var att ELO använt sig av så kallad Backmasking på en av låtarna, Fire On High, alltså en inspelning gjord baklänges. "The music is reversible but time is not. Turn back. Turn back. Turn back. Turn back", lär vara det som hörs om man spelar låten baklänges.

Anledningen var en anklagelse om satanistisk backmasking på albumet Eldorado som kommit året innan, 1974. Just då var det väldigt tufft. Och spännande.

Så här i efterhand kan jag konstatera att Face the Music inte är ett lika starkt album som föregångaren Eldorado, men väldigt mycket bättre än det som kom senare.

Jämfört med till exempel ett uppblåst monster som Out of the Blue är den här skivan fortfarande väldigt bra.

fredag 27 maj 2011

Pohjola och Oldfield

1977 gavs den här skivan - The Mathematician´s Air Display – ut i England. I Sverige fick den heta Skuggornas tjuvstart. Och i Holland blev det The Consequences of Indecision (och då som en Mike Oldfield-skiva). Eller ingenting alls, som namnet blev i USA, när den gavs ut där 1981.
Kärt barn har många namn eller vad man kan säga. I vilket fall som helst uppträder finske musikern Pekka Pohjolas album The Mathematician´s Air Display (eller vad den nu heter) i flera skepnader.

Det rätta namnet tror jag är Keesojen Lehto, för det hette den i Finland när den gavs ut där.

Allt det där trasslet är Mike Oldfields fel. Han har nämligen producerat skivan och är med och spelar på alla utom en låt. I början av 80-talet var Oldfield enorm, så det var nog därför det blev som det blev med alla märkliga skivutgivningar.

Pekka Pohjola var inte lika känd, även om han var minst lika bra musiker. Jag skriver var, för Pohjola avled för några år sedan, bara 50 år lite drygt.

Nu är inte det här någon rockplatta. Det är väldigt mycket mer jazz och jazzfusion med en hel del inslag av nordisk folkmusik. Att Oldfields ande på något sätt svävar över inspelningen gör den spännande.

Bland musikerna finns storheter som Jojje Wadenius på gitarr, Wlodek Gulgowski på synth och piano och Vesa Aaltonen på trummor. Pekka lirar bas och Mike Oldfield gitarr.

Och så höll jag på att glömma syrran Sally, hon sjunger på ett par av låtarna, lite obestämt så där...i bakgrunden.

The Mathematician´s Air Display är en sån där skiva jag utan att tveka skulle kunna utnämna till den bästa jag hört på länge.

Den är lysande att plocka fram när man (tillfälligt) tröttnat på gossar som Elvis Costello, Nick Lowe och de där.

Jag har av någon anledning både den engelska och amerikanska plattan. Ska det vara, ska det vara på riktigt.

Pekka Pohjola är förresten en lysande basist. Det är det som gör hela skivan.

torsdag 26 maj 2011

En elektronisk pionjär

Oxygene är Jean Michel Jarres debutalbum. En skiva som egentligen är uppbyggd runt en enda melodislinga, och ett antal variationer på denna. Trots det var den här LP:n en sensation när den kom.

Men det är snyggt gjort. Och dessutom kommer alla ljud från datorer och synthar. Skivan gick upp andra plats på den brittiska poplistan. Oxygene 4 blev en hit.
Oxygene är inspelad med hjälp av en rad olika synthar, orgel och mellotron. Dessutom använde Jarre en dator för att skapa rytmerna. Det är en av anledningarna till att Jean Michel Jarre nu räknas som en av pionjärerna inom den elektroniska rockmusiken.

Låt oss nu sätta in det här i rätt perspektiv. Vi pratar om NITTONHUNDRASJUTTIOSEX!

På den tiden visste nästan ingen vad en dator var. Det fanns bara någon slags vag kunskap om att datorer hade något med hålkort och landningen på månen att göra.

På den tiden var det en sensation att man kunde spela schack mot en dator.
För att inte tala om de där ping-pongspelen.
Eller flytande kristaller i miniräknarna.
Bara själva miniräknaren var ett under av vetenskaplig teknologi.
Så var det 1976.

Därför blev den här skivan en sån sensation när den kom. För det fanns knappt något liknande, inte inom popvärlden i alla fall.

Kraftwerk protesterar nog en och annan nu. Men av någon anledning räknades Ralf och Florian på den tiden in bland de tyska krautrockbanden. Fråga mig inte varför.

Men likheterna med Pink Floyds ljudexperiment var det många som såg. Och kanske var det en och annan som jämförde Oxygene med Dark Side of the Moon. För där, liksom på Oxygene, flyter musikstyckena in i varandra.
Sen tycker åtminstone jag att det finns en storhet i att lyckas göra så mycket av en enda melodislinga. Den grejen blev sedan något av fransmannen Jarres signatur på en rad senare album.

Jag köpte förresten mitt ex i Hamburg nån gång på våren 1977. Då var Jarre mer eller mindre helt okänd i Sverige. Varför jag köpte den? Skivomslaget var så jävla läckert...

onsdag 25 maj 2011

Rå sydstatsfunk

Det finns inte många riktigt bra funkrockband. Mother´s Finest är ett av få. Deras officiella*** debutplatta från 1976 är en av de bästa i sin genre. Inte minst på grund av Niggazz Can´t Sang Rock & Roll.

En brutal funkboogie med en text som på sin tid fick både amerikanska radiostationer och politiska ledare att skaka av indignation.
Men vad de missade var att låten är en ironi. Sexmannabandet Mother´s Finest bestod vid den tiden av fyra färgade och två vita musiker.

Mother´s Finest förstaplatta är ett sånt där litet samlarobjekt. Skivan är svår att få tag på, trots att den i början av 80-talet gavs ut i en ny upplaga. Det är den jag har.

Det är en ohygglig skiva. Men det kanske jag redan sagt...

För dem som ger sig på att lyssna på Mother´s Finest nu kan det vara lite förvirrande. Bandet har genom åren växlat mellan tung sydstatsfunk, hårdrock* och nästan miami-soul**. Så det gäller att se upp med vilka skivor ger sig i kast med.

Men förstaplattan från 1976 är FUNK. Den är nästan obehagligt rå. Niggazz är brutal, men den är inte ensam. Låtar som My Baby, Dontcha Wanna Love Me och varför inte sistaspåret Rain är precis lika stentuffa.

Och det ska också sägas. Det här gänget är musiker som vet precis vad de gör. Det är därför Wizzards bas är så råtung, Moses Moes gitarr blytung hårdrock och Mike Kecks keyboardspel får det att gå rysningar längs ryggen.

Men värst av dem alla är sångerskan Joyce Kennedy. Hon är egentligen soulsångerska, men knäcker precis allt.

Mother´s Finest är något för dem som tycker att Sly and the Family Stone är för trevliga (?), Parliament och Funkadelic alldeles för mycket disco. Och att 70-talets hårdrock liksom inte räcker.

Mer om Mother´s Finest:
Röst som en ylande hund (Another Mother Further)

* Iron Age
** One Mother to Another
*** ...se kommentarerna...

måndag 23 maj 2011

Rush på riktigt

Vad hade det blivit av Rush om de inte börjat lira ”progressiv rock” i mitten av 70-talet? Om man ska döma efter debutalbumet kunde Rush blivit hur stort som helst.

Men det är kanske lika bra att låta bli att fundera. Rush har genom åren visat sig vara rätt oförutsägbart.

Vem vet, de kanske kunde slutat som kompband till Bryan Adams...eller börjat lira halvtaskig bluesrock...
Så jag ställer inte den frågan.

Rushs debutskiva från 1974 är jävulskt bra hårdrock. Fan vet om jag inte skulle vilja ranka den som hela det årets bästa hårdrockplatta. Visserligen var 1974 ett ”mellanår” för bra rock, men ändå.
Man kan knappast anklaga Rush för att vara särskilt unikt. De raggar friskt från Deep Purple, Led Zeppelin och inte minst Sabbath.

Men det går inte att klaga på energin och glöden. Rush gör det bra. Det blir råtungt, nästan så man tappar andan. Rush tar det här på allvar och gör det fan så mycket bättre än till exempel Aerosmith vid den här tiden.

Finding My Way är fortfarande ohygglig. Men lyssna på Working Man, den är grym, för att inte tala om In the Mood. Äh, jag tror inte det finns en dålig låt på skivan.
Jag har faktiskt två av den här. En amerikansk press från 1974 samt en tysk pressning som jag bara inte kunde låta bli när jag hittade den i en second hand-butik för tre spänn...

söndag 22 maj 2011

Steve Gibbons på Öxnehaga

I slutet av 80-talet åkte vi till Furuvik i Bankeryd för att kolla när BSK tog emot J-södra i fotbollstrean. Att stora Södra skulle spela på fotbollsplanen i Bankeryd tyckte vi var en historisk händelse.

Men bara något år senare spelade J-södra i fyran och FICK inte ens spela mot Bankeryd...
Att Steve Gibbons skulle göra ett gig i kommunens scenvagn på Öxnehaga trodde jag väl inte heller skulle hända. Men i lördags var han där.

Till skillnad från J-södra gjorde dock den gamle rockveteranen en lysande insats. Steve Gibbons är fortfarande ruggigt bra, trots att han snart blir 70 år gammal.
Och vilka musiker han har runt sig sen. Rockin Tord Eriksson, Tommy Cassemar och Ingemar Dunker.
Här kommer ett gäng bilder för alla er som missade Gibbons på Öxnehaga:

Det har blivit ganska mycket om Steve Gibbons de här dagarna. Men va fan, när en av tiderna största pubrockhjältar kommer till stan går det ju inte att göra nåt annat.

Mer om Steve Gibbons:
Steve Gibbons gillar att lira rock (om spelningen på Ztyle)
Den tuffaste rockern i Birmingham (Saints & Sinners)
Storstadsrock med attityd (Rollin´ On)
Svavelosande rock från Birmingham (Down in the Bunker)
Ett slarvigt collage (Street Parade)
Steve Gibbons till Jönköping (Caught in the Act)

lördag 21 maj 2011

Steve Gibbons gillar att lira rock

Steve Gibbons gillar att lira rock´n´roll. Det märktes under hans spelning på Ztyle i Jönköping i fredags kväll. Han lirar pubrock med glimten i ögat och är en underhållare av stort format.
Steve Gibbons körde nästan alla sina stora hits, Down in the Bunker, No Spitting on the Bus och Any Road Up. Men kvällens höjdpunkter var nog ändå sanslöst rockiga Eddie Vortex och hans sköna tolkning av Dylans I Shall Be Released.
För de få som var där, bara cirka 60 betalande, blev det en kväll att komma ihåg. Det kommer åtminstone jag att göra.
Han är trots allt snart 70 år och har lirat rock sen i slutet av 50-talet. Ändå har han samma knivskarpa röst som när Steve Gibbons band var som störst i slutet av 70-talet.

Men framför allt, Steve Gibbons gillar fortfarande att lira rock. Det märktes!
Och sen kunde jag inte låta bli. Jag har nu tre LP-skivor signerade av Steve Gibbons; Down in the Bunker, Rollin´ On och Any Road Up.

Mer om Steve Gibbons:
Den tuffaste rockern i Birmimgham (Saints & Sinners)

fredag 20 maj 2011

Den tuffaste rockern i Birmingham

Steve Gibbons har alltid glimten i ögat. Den gamle pubrockaren tvekar inte att riva av en klassisk rocklåt som Jerry Lee Lewis skulle kunnat bli avundsjuk på, för att sedan med ett gapskratt hoppa över i en lekfull calypso eller reggae.

Man vet inte om det är på allvar eller skämt. Men troligen det sista, för på allvar kan man inte ta honom.
Saints & Sinners från 1981 blev det sista skivan med Steve Gibbons Band efter flera framgångsrika år i slutet av 70-talet, då han blev superstor med låtar som No Spitting On The Bus, Down in the Bunker och de där.

Men med Saints & Sinners tog det på något sätt slut. 1981 var det ingen som snackade om Steve Gibbons Band längre. Och Saints & Sinners är det ingen som kommer ihåg. Ingen minns en enda enda låt!

På ett sätt är det lite märkligt. Saints & Sinners är ingen dålig platta. Tvärtom, den är kul. Det finns massor med roliga låtar här. Inledningen med tuffa B.S.A till exempel, som är fullt i klass med Gibbons bästa 70-talare. Hejdlöst roliga calypson Somebody Stole My Synthesizer är också en sån där låt som borde gått till historien. För att inte tala om Fiction Factory, som är en lysande rocklåt.

Hur kul Saints & Sinners än är, finns det dock ett problem med skivan. Den låter alldeles för lik alla Gibbons tidigare. Här går det att känna igen allt det bästa från Rollin´ On, Down in the Bunker eller Street Parade.

Det är exakt samma formel som används. Och det går inte att återanvända gamla grejer hur många gånger som helst. Inte ens om man heter Steve Gibbons och är den tuffaste rockern i hela Birmingham.
Men för den som aldrig hört Steve Gibbons Band tidigare kan Saints & Sinners vara riktigt kul.


Mer om Steve Gibbons Band:
Steve Gibbons till Jönköping (Caught in the Act)
Ett slarvigt collage (Street Parade)
Svavelosande rock från Birmhingham (Down in the Bunker)
Storstadsrock med attityd (Rollin´ On)

torsdag 19 maj 2011

Nick Lowe är bäst

Nick Lowe kan vara rätt påfrestande. För han kan bli lite tjatig. Det händer liksom inte så mycket på hans skivor. Ibland låter hans plattor precis som den innan...och den som kom efter.
The Rose of England är en av dem. Den skivan kom 1985. Och skillnaden mellan den och föregångaren - Nick Lowe and His Cowboy Outfit - är inte stor. Visst är det kul med Nick Lowes ”alltid-med-glimten-i-ögat-pubrock”. Men det kan bli lite för mycket.

Men eftersom Nick Lowe hör till mina husgudar är han naturligtvis förlåten. Nick Lowe gör som alltid bra rock and roll, det går inte att komma ifrån.

I Knew the Bride, en gammal Dave Edmunds-låt* gör han förbannat bra. Och det trots att Huey Lewis and the News** är med och kompar (men bara på den låten...tack och lov). Sen går det ju alltid att diskutera om Nick eller Dave gör den bäst...

Indoor Fireworks gillar jag också. Kanske bara för att den är så annorlunda mot den andra låtarna .Det är ingen rocker, utan en ganska cool liten halvballad. Fan, den är bra (och nu spelar jag den igen).

(Hope to God) I´m Right är också en sån där liten låt man blir glad av. Och gärna spelar igen...flera gånger. Fan, den är ju skitkul!
Och den där Darlin´ Angel Eyes, den är ju lysande!

Sa jag att Nick Lowe kunde vara påfrestande?
Det är bara lögn. Han är bäst!

The Rose of England är en bra platta. Har jag sagt nåt annat, kan du glömma det. Det är inte sant!

* Från Get It, 1977
** Mitt förhållande till den där Lewis är inte det bästa – Läs här

Mer om Nick Lowe:
Otäckt rosa Lowe (Pinker and Prouder Than Previous)
Tuff brittisk pop (Jesus of Cool)
En glödhet Lowe (Party of One)
Low och Bowi (Bowi - EP)

onsdag 18 maj 2011

En flugskit i kosmos

Klippanpopens LP-skivor är för länge sedan utgångna. Torsson, Wilmer X och Kriminella Gitarrer finns väl utgivna på cd, men med de andra bonnarockbanden från Klippan - Hälften brus, Hälften musik - är det värre. Johnny & De Andras första LP lär ha sålts i 800 exemplar.
Som tur är finns en del av alla de där charmiga banden samlade på ett par samlingsskivor. Visserligen lika utgångna de också, men jag har hittat dem. En flugskit i kosmos stod och väntade på mig i en back på skivmässan i Huskvarna.

Det var ett kärt återseende. Vi hade nog inte setts på närmare 30 år. De enda gångerna jag kommit att tänka på skivan var när uttrycket ”En flugskit i kosmos” emellanåt kommit till användning.

För det är ett bra uttryck och kan komma till undsättning i de mest märkliga situationer.

Men vänta, det blir bättre.
Min återfunna skiva visade sig nämligen vara ett recensionsex. I det slitna skivkonvolutet hittade jag ett stencilerat A4-häfte med hela historien om Musikföreningen Bombadill, Svenska Popfabriken, presentation av banden och en fullständig skivkatalog fram till 1983. Ett litet fragment och dokument av svensk pophistoria.

Svensk Pop, den första samlings-LP:n, kom ut 1979. En flugskit i kosmos gavs ut 1983 och var den sjunde LP:n från entusiasterna i Klippan. Det är en helt sagolik samling av skånsk rock när den är som allra bonnigast, naivast och bara helt underbar. Svenska rockhjältar.

Jag förstår inte hur jag kunnat klara mig utan den där LP-skivan i så många år.

Här är låtarna
Johnny & De Andra – Stjärnor
Apostlarna – Hård mot mig
Torsson – Lena Green
Kommissarie Roy – Flickorna på taket
Oskar Typings Clan – Troubles
Kommissarie Roy – Se han lever
Asalångastockar – Jag samlar mina tankar
Johnny & De Andra – Gatan
C.D Williamson – Sprätthöken
Apostlarna – Alltid ung

Och här ett kort utdrag ur pressmeddelandet från Svenska Popfabriken 1983:

”Ännu finns det svensk rockmusik med rötter i den klassiska mekaniken! Här får ni tillfälle att lyssna på grovhuggen rockmusik genomsyrad av äkta nybyggaranda. Inspelad med Fogerty-skjortorna på! En LP fylld med spontan glädje över möjligheten att få dra en fogsvans! Hyvelspån!”

Mer om:
Svenska Popfabriken

tisdag 17 maj 2011

Mike Oldfield och techno

Mitt exemplar av Mike Oldfields Platinum från 1979 är slitet, det är knastrigt och har mer än lovligt många repor. Det kanske inte är så konstigt. Det här är en skiva jag spelat jag-vet-inte-hur-många-gånger. Den är bra!
Jag måste nog skaffa en ny. För det där elaka knastrandet tar bort en del av upplevelsen. Mike Oldfield var, liksom Pink Floyd, på 70-talet en mästare på att skapa stämningar och med hjälp av musik och effekter måla upp fantasibilder man inte trodde var möjliga.

Platinum är naturligtvis inte lika känd som Tubular Bells, Oldfields obestridliga mästerverk från 1973. Men den hör till hans ”klassiska” period och är inte långt efter.

De fyra styckena på förstasidan, Platinum, är ohyggliga. Kalla det vad du vill, men här är det både progressiv rock, discopop och ta mej faen techno!

Tänk om dagens techno-artister haft den känslan för musik Oldfield har, för det här är bra techno. Och till viss del likt Brians Enos ambienta musik.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur techno kunde låtit om inte den genren översvämmats av korkat, fånigt, talanglöst skräp. Nog om det...

Skivans b-sida är inte lika stark. Det verkar nästan som Mike Oldfields hela energi gick åt till den första. Den känns lite fattigare.

måndag 16 maj 2011

Radions historiska skivloppis

Det här borde jag kanske skrivit om igår eller redan i förrgår. Men det har tagit tid att samla ihop alla intryck...och de skivor jag fick med mig hem. Att välja mellan 20.000 plattor var inte lätt...särskilt inte när de stod i en jämrans oordning.
Men det var ju en historisk händelse.
Och så var jag med och snackade skivsamlande i radion också. Det kan du läsa om/lyssna på här.
Exakt 60 LP-skivor blev det till slut. En del riktigt spännande saker, andra som jag kanske inte borde köpt och en del dubbletter också...att man aldrig lär sig. Här är några av fynden:

Magna Carta – Magna Carta
En skiva jag inte räknat med att hitta i ett arkiv på Sveriges Radio. Magna Carta är en ganska obskyr brittisk folkpop/rockgrupp med lite udda musik. Deras debutplatta från 1969 är tydligen väldigt ovanlig. Den här dessutom i mycket bra skick.

Babylon Blues - I labyrintens hjärta
Kunde jag bara inte motstå. Skånsk bluesrock från mitten av 80-talet med kopplingar både till Torsson och Wilmer X. Ett välvårdat ex dessutom.

Jan Akkerman & Kaz Lux - Transparental
Den gamle Focus-gitarristen har gjort mängder av soloplattor genom åren, ofta med Kaz Lux i bakgrunden. Det här är visserligen en 80-talare, men ska ändå bli spännande att lyssna på.

Carlos Santana – Blues For Salvador
Lär inte vara en av Santanas bästa, men det kvittar. När det finns en låt som Blues For Salvador med kan det inte bli annat än bra.






Och så några till: Gregg Allman, Anders F Rönnblom, Dr John, Steve Forbert, Pekka Pohjola, Neil Young, 38 Special, Gary Brooker, Devo, Joni Mitchell, Gnags, Tant Strul...

Skicket på skivorna var överlag mycket bra. Fattas bara annat, Sveriges Radio – om någon – vet hur man sköter sina vinylplattor.

Däremot var skivomslagen inte lika roliga alla gånger. Att ha Sveriges Radios stora sorteringsetiketter på omslagen ser inte så kul ut. Dessutom verkar de vara ganska svåra att få bort.
Min skivsamling har dock inte ökat, trots 60 nya plattor. Jag har i stället rensat ut ett antal tråkigheter ur samlingen. Nu gäller det bara att göra sig av med dem på något sätt...(det där sista var alltså ett litet finkänsligt tips om att gå vidare till min Tradera-länk...)

söndag 15 maj 2011

ELO:s Eldorado

ELO slog igenom stort 1976 med A New World Record och följde upp året efter med Out of the Blue. Det var då Jeff Lynne blev helgonförklarad.
Då hade ELO utvecklat sitt sound och lyckats göra något kommersiellt gångbart av det. Men de två albumen är inte ELO:s bästa. Jeff Lynnes största skapelse passerade förbi nästan obemärkt några år tidigare, Eldorado.

Det är ett pampigt, nästan bombastiskt konceptalbum, men med snyggt arrangerade poplåtar. Electric Light Orchestras egen Sgt Pepper har någon sagt.

På albumet, som är från 1974, finns kopplingarna direkt tillbaka till den brittiska 60-talspopen, den psykedeliska rocken och progressiv rocken. Eldorado var resultatet av tre års testande och experimenterande.

Här hittade Jeff Lynne till slut rätt i sin kombination av rock och klassisk musik. Eldorado är faktiskt ett album där rockmusik och klassiskt verkligen fungerar tillsammans.

Det räcker inte med att lyssna på albumet med bara ena örat, arrangemangen med cello, violiner och körer är krävande. Men tar man sig tid upptäcker man att Can´t Get it Out of My Head är en ovanligt vacker poplåt, att titelspåret Eldorado byggts upp av Jeff Lynne till något stort och att Laredo Tornado, Poor Boy och Illusions in G Major är briljanta poplåtar.

ELO klämde ur sig tretton studioalbum fram till splittringen 1986, Eldorado är det bästa.