Finns det verkligen någon bra styx-platta? Jag är osäker, men om jag var tvungen att välja, skulle jag satsa på den här – Equinox från 1975.
Den är rätt intressant, på sitt eget sätt. Den är kontroversiell, om man ser till de övriga av bandets plattor. Vid en första lyssning verkar det proffsigt, välbalanserat och snyggt. Och ett av få skäl till Styx existens.
Så är det naturligtvis inte.
Men om man tänker bort det där med återanvändning av gamla riff, stulna harmonier och refränger är Equinox ett hyfsat album. För att vara Styx, alltså.
Sen finns det en del låtar som faktiskt är rätt bra. Light Up, inledningsspåret, är visserligen en ripp-off av Yes, men den funkar. Born For Adventure har flera intressanta gitarriff och spännande vändningar.
Den avslutande sviten Suite Madame Blue ger jag dock inte mycket för. Den är alldeles för amerikansk för mig.
Om någon mot förmodan skulle få för sig att nu köpa ett album med Styx, då borde det bli den här. De har gjort flera andra som är betydligt värre. Och sen hävdar ju till och med de riktigt styx-fansen, om de nu finns på riktigt, att det här är den bästa plattan.
Nr: 1322/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar