Lurad på konfekten

Det snackades och skrevs en hel del om Greg Kihn Band i slutet av 70-talet. Lysande amerikansk new wave skulle det vara. Och det var det säkert. Jag hörde en och annan låt på radion, för jag hade inte råd att köpa skivorna. Det var så mycket annat som lockade.



När jag till slut kunde köpa en av bandets plattor låg en nypressad Next of Kihn på skivdiskarna. Så den blev det, så klart.

Vilken besvikelse! Okej, Cold Heart Crash och Museum var bra. Korta poplåtar med fräcka texter. Remember kunde också blivit bra om Kihn inte fått för sig att dra ut på två minuters bra pop till det dubbla.

Resten var bara tråkigt och förvirrande. Inte alls det jag väntat mig. Dessutom verkade Kihn haft idétorka. Det var bara åtta spår på LP:n. Så det var inte utan att jag kände mig lurad på konfekten.

Greg Kihn hade egentligen allt. Men av någon anledning slog han aldrig igenom...när han var som bäst. För hans första plattor lär ha varit betydligt bättre än Next of Kihn (Greg Kihn och Greg Kihn Again).

Det stora genombrottet kom först 1983, med låten Jeopardy. Vilket var märkligt, för det var egentligen en kass låt. Så efter det tog det tydligen slut på allvar.

Greg Kihn fortsatte ge ut skivor fram till mitten av 80-talet, men de blev bara sämre och sämre. Jag vet, för jag har ett par av dem. Han jobbar numera som radiopratare på en station i Kalifornien och gör en och annan spelning med bandet. Det får han gärna fortsätta med för min del.