The Musical Box: mars 2011

tisdag 29 mars 2011

Sönderspelad Tom Petty

Hard Promises med Tom Petty har jag spelat sönder. Rent fysiskt alltså*. Jag har spelat den så många gånger att ljudkvaliteten blivit så klart mycket sämre. Så usel att jag faktiskt för några år sedan köpte en ny.

För Hard Promises från 1981 går inte att vara utan. Det är ett av Tom Pettys allra bästa album, nästan lika bra som Damn the Torpedoes från året innan.
Hard Promises är knivskarp och självklar. För det är egentligen rätt enkla låtar, tre ackord, typ.
The Waiting är skivans första låt. Och på nästan vilken annan petty-skiva skulle den varit en stor hit. Men i den här konkurrensen är den bara medelmåttig. För det finns en del att välja på.

Something Big är en av mina favoriter. Petty är hänsynslös och giftig i sina textrader och levererar musik med så klockren attityd. Här är det han som regerar.
Fan, nu får jag nästan något lyriskt i blicken.

Letting You Go är också en sån där låt jag kan spela hur ofta som helst (vilket jag har gjort). Enkel, men cool och oerhört fysisk. The Criminal Kind är inte heller helt fel, en hel del Dylan där.

Och så höll jag på att glömma A Thing About You och struttiga Nightwatchman.

Finns det ingen dålig låt då?
Jo, det gör det faktiskt. Skivans sista låt, You Can Still Change Your Mind. Den är mer än lovligt träig.


*Spela sönder skivor kan man göra på två sätt. Man kan spela den så många gånger att man tröttnar på låtarna och aldrig orkar höra dem mer. Jag har en bunt såna.
Men det går alltså också att spela sönder dem rent fysiskt. Vinylen blir helt enkelt utsliten och ljudkvaliteten sämre. Men det krävs ett antal spelningar för det.

Mer om Tom Petty:
En hyfsad Tom Petty (Into the Great Wide Open)
Tom Petty när han är som bäst (Damn the Torpedoes)
Mojo på vinyl (Mojo)
Pettys svarta får (Southern Accent)
Slarvigt men säkert (You´re Gonna Get it)

måndag 28 mars 2011

How Dare You har två sidor

How Dare You med 10cc behöver tid för att sjunka in. Så där en tio till femton år skulle jag tro. För den är knepig, och tvetydig, och lite schizofren.
Men när den väl fått tid att växa, då kan man konstatera att det är en rätt hyfsad platta. Och inte så där jävla konstig som man först tyckte. How Dare You har nämligen två sidor.

Den mjuka sida
Jodå, How Dare You är lite sentimental och lagom småtrevlig. I´m Mandy Fly Me till exempel, som skulle kunna var en sån där allrasistadansenlåt, om den nu vid något tillfälle skulle spelas på något dansställe.
Rock´n Roll Lullaby, Lazy Ways och Don´t Hang Up passar in här också. Små trevliga sötsaker som man kanske inte ska lägga allt för mycket tid på.
Den hårda sidan
Det finns några såna där låtar som jag kan tänka mig skulle höras i öronen precis innan en flygplanskrasch. Obevekligt och metalliskt.
Arts For Arts Sake till exempel. Det är förresten en av de allra bästa låtar 10cc någonsin gjorde. Bara det där stentuffa riffet i början räcker egentligen. Det är vasst!

Och så är den elak nåt så in i bäng. ”Give me your love, give me it all, give me in the kitchen, give me in the hall”. Det är ta mej faen hur syrligt och ironiskt som helst. I Wanna Rule the World är precis lika elak. Det gör de bra 10cc.

Men som sagt. How Dare You kanske verkar lite tråkig till en början. Men låt den stå till sig. Då mognar den, blir vuxen kan man väl säga...

Den borde vara fullvuxen nu. Skivan kom 1976.

Mer om 10cc:
Fanskapet måste ut

lördag 26 mars 2011

Det äkta Pink Floyd-soundet

Det kan vara bra att kunna sina Pink Floyd innan man kastar sig över Meddle.
För vänta nu...är inte On the Run* snudd en råkopia av One of These Days...
Och hallå! De där riffen från Echoes känner jag igen från Shine On**... och...och så vidare.
Samtidigt är det kanske den här Pink Floyd-skivan man ska börja med. För här har Waters och Gilmour för första gången verkligen hittat sitt sound, sitt alldeles eget och äkta pinkfloyd-sound.
Vad det gäller musiken i alla fall, texterna finns där inte ännu.

Men det är fortfarande experimentellt. Meddle kom ju trots allt så tidigt som 1971 och ljudtestandet från Ummagumma och de andra tidigare albumen hade inte släppt sitt grepp.

Och det är klart, Meddle är oavsett vissa likheter väldigt annorlunda om man jämför med senare skivor. Åtminstone är b-sidan det. Den tas helt och hållet upp av eposet Echoes, drygt 20 minuter långt. DET är progressiv rock.
Förstasidan är lite mer tveksam, och lite för lik Atom Heart Mother för att vara riktigt bra. Även om naturligtvis One of These Days och möjligtvis Fearless är ruggiga skapelser. Men sen testas det vilt i allt från nästan country till trallpop och blues.

Det blir inte så där jättebra, om man säger så.
Men Echoes är stor, och då inte bara i antalet minuter.

* Dark Side of the Moon
** Wish You Were Here

Mer om Pink Floyd:
Pink Floyds anonyma album (Animals)
Är detta roligt? (Ummagumma)
Another Brick in the Wall
The Pros and Cons of Hitch-Hiking (Roger Waters)

fredag 25 mars 2011

Hacketts fräcka melodislingor

Defector är ett underskattat album med Steve Hackett. Men det är klart. Att försöka göra något som skulle vara bättre än Spectral Mornings från året innan var omöjligt.
I skuggan av den har Defector aldrig ansetts som särskilt bra.
Men om 1980 års Defector vore den allra första Steve Hackett-skiva man hörde, borde saken vara en annan. Då skulle åtminstone jag bli överväldigad av Steve Hacketts bländande gitarrspel och fräcka melodislingor.
Ändå är Defector ett svart album, med mörka och nästan deprimerande låtar.

Jacuzzi lär vara fansens favorit. Jag gillar den också. Det finns väldigt mycket A Trick of the Tail över den och flera oväntade vändningar, listiga övergångar och tekniska finesser.

Gillar man tidiga Genesis – och det gör man – är det lätt att falla för den låten. Liksom för Slogans, som går i ungefär samma stil.

Något underskattad tycker jag dock inledningsspåret The Steppes är. Den verkar först otillgänglig och kräver ett par genomlyssningar. Men sen sitter den.

Den enda låt jag möjligtvis har lite svårt för är Time to Get Out. Den känns av någon anledning jobbig.

torsdag 24 mars 2011

Sweet ville lira hårdrock

Sweets album Give us a Wink. Det är ingen bra skiva.

Den skulle vara Sweets stora genombrott som hårdrockband. Skivan som skulle visa att de var bra musiker. Skivan som skulle ge alla kritiker och belackare en spark i röven.
Och nog är det en rövspark alltid. Det är en skitig rågummikänga rätt upp mellan skinkorna på alla som någon gång ägt en skivspelare. En hån mot alla som någon gång betalat pengar för en LP-skiva.
Give us a Wink från 1976 är nog fan något av det värsta jag hört. Och då har jag hört MYCKET.

Vi tar det från början.
Sweet började en gång i tiden som ett brittiskt svar på den amerikanska bubblegum-popen.

De fick i början av 70-talet en del hits som till exempel Wigwam Bam och Popa Joe.

Men Sweet ansåg dock att de egentligen var ett rätt bra hårdrockband, så de tuffade till sig och fick några singelhits till, Ballroom Blitz och några till jag inte minns just nu.

Det räckte inte för Sweet. De ville lira hårdrock på RIKTIGT. Och trots att skivbolaget egentligen inte ville det gavs den här skivan ut, Give us a Wink.

Och det blev som det blev. Skivbolaget hade rätt. Sweet var inte tillräckligt bra. Så är det!

måndag 21 mars 2011

Records tuffa powerpop

Det är kul att leta bland sina gamla new wave-plattor. Då kan det dyka upp små trevligheter som The Records album Crashes från 1980.

Det kanske inte är new wave direkt, Records är mer Beatles och Kinks. Men mycket mer elektriskt och tufft. Powerpop tror jag det kallas.
Det här var en skiva jag gick och tittade snett på flera gånger innan jag vågade slå till och köpa den. Records hörde knappast till de där banden det snackades så där väldigt mycket om i början på 80-talet.

Men till slut blev den min i alla fall, bilden på omslaget var ju så läcker. Det köpet ångrade jag inte då. Och inte nu heller, för den delen.

Crashes går att spela nu för tiden också. Records lirar skön pop och gör smarta melodier som gärna sitter kvar en stund. Rumour Sets the Woods Alight och Hearts in Her Eyes gillar jag bäst nu.

Den första för att den trots allt är lite halvpunkig och den andra bara för att den är så snyggt gjord. Men jag vill nog påstå att nästan varenda låt är bra på den här skivan.
Vad jag kommer ihåg hamnade Crashes ganska snart rätt långt bak i skivsamlingen. Records var kanske lite för snälla. Och där har den fått stå fram till nu. Men nu var den kul att plocka fram, som sagt var.

Det ska erkännas att jag inte har nån direkt koll på Records och deras skivutgivning. Men här kan du läsa mer om dessa bortglömda brittiska pophjältar: Håkans Pop

söndag 20 mars 2011

En springsteen-klassiker?

Born to Run, en klassiker?
Ja! Självklart. Tyckte jag då.

När den kom 1975, satte Springsteen upp nya gränser och mål långt utanför det man då trodde var möjligt...för honom.

Eller klassiker förresten – då är kanske revolutionerande ett bättre ord. För Springsteens del. Inte minst för att det var hans första riktigt kommersiella skiva.
Men är den egentligen en klassiker - så här 35 år efter?
Nu för tiden är jag inte lika säker. Jag har börjat tvivla.

Springsteen har alltid varit oerhört pretentiös, och så här i ljuset av några decennier senare finns det en och annan skugga. Efter att ha lirat den igen - ett antal gånger – tycker jag så här:

Nix, Born to Run är ingen klassiker. Det var en rätt bra 70-talsrocker. Inte mer.
Inte i min samling i alla fall. Det är knappast en skiva jag gärna skulle sätta upp på väggen, vid sidan av Jefferson Airplane, The Who eller Pink Floyd.
Bruce Springsteen började bli tråkig redan då!
Men det går ju inte att komma ifrån att både Thunder Road och Born to Run finns med på LP:n, två av Springsteens absolut största låtar. Gör det saken bättre?

Nej, för min del faktiskt inte. För samtidigt är de några av de mest bombastiska och pompösa rocklåtar jag någonsin hört. Jag gillade dem då. Men nu orkar jag inte med dem.

Däremot kan jag någon gång emellanåt få för mig att lira Tenth Avenue Freeze Out.

Mer om Bruce Springsteen:
Inte lika bra som förr...(The River)

lördag 19 mars 2011

Pugh kan fortfarande


Jodå, konserten med Pugh Rogefeldt blev precis så bra som jag hoppats. Han rev av flera av sina gamla super-hits från 70-talet och fick publiken med sig. En riktigt, riktigt kul konsert på teatern i Jönköping.


Här kommer set-listan, som jag minns den:

Mitt bästa för dig
En Grymlingslåt från början av 90-talet. En hyfsad öppning.

Kajans sång
Pugh ställer skåpet på plats. Det är det här det ska handla om.

Ha´re nu så bra
En av hans senare, från 2008 och plattan Vinn hjärta vinn.
Bolla och rulla
Lysande version. Mer rockig än någonsin.

Spårljus
Från 1999 och ganska okänd för mig, men nog faen svänger det.

???
Den här missade jag. En ganska lugn sak i alla fall...

Dinga Linga Lena
Röjig och jubel i publiken. En klassiker. Kul version.

För jämna pengar
Pugh på akustisk gitarr. Snygg sak.

Vandrar i ett regn
Pugh kan inte vissla, skyller på vinddraget i bilen. Tar hjälp av publiken. Blir skitbra.

Het
Från 1981 och ganska kass då...Men nu väldigt mycket bättre. Rätt svettig rock.

Grävmaskinen
Ha, en klassiker igen. Psykedelisk sak från 74 som sitter, även om ljudet är lite halvkasst.

Visan om Bo
Nu blir det bra! Nu börjar publiken bli varm i kläderna. En låt från helskumma Hollywoodskivan 1971.

Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring
Fan vet om inte det här är en av Pughs bästa någonsin. Det är i alla fall en av kvällens höjdare.
Hog Farm
Där är den! Skitbra, så klart.

Lust hunger
En rätt ny låt och live är den jättebra. Rätt så tungt rockig och ihop med Stones Satisfaction blir det en höjdare.

Surabaya Johnny (extranummer)
Lite oväntad avslutning, men kanonbra live. En snygg avslutning! Låten är från debutplattan 1969.

En riktigt kul kväll, inget snack om det! En bra blandning av gammalt och nytt.
Men frågan för dagen är: Hur många gitarrer hade Pugh med sig egentligen?

Mer om Pugh Rogefeldt:
Det ska bolla och rulla fram (Bolla och rulla)
När Pugh lirade på gylf (Ett steg till)


En rockkonsert kommer sällan ensam...
eller vad det nu är man brukar säga.
Efter Pugh Trio på Teatern tog jag vägen upp till Forum på Öxnehaga och kollade in rockbandstävlingen Rockkarusellen. En massa death-metal givetvis. Aenemi från Jönköping stod för den lite mer melodiska avdelningen.

fredag 18 mars 2011

Det ska bolla och rulla fram

Pugh Rogefeldt fick till det ordentligt på Bolla och rulla 1974. Tidigare hade hans skivor varit åt det psykedeliska hållet och texterna ibland nästan lite tramsiga, tyckte vi då i alla fall. Men det här var något annat.

Av någon anledning ställde vi den direkt i jämförelse med ABBA och Waterloo, som det året vann Melodifestivalen. Det var aldrig något snack om vad vi tyckte.

Men vi insåg samtidigt att Pughs chanser att vinna Eurovision förmodligen varit små.

Dinga linga Lena var visserligen en vinnarmelodi, kom vi fram till, men att översätta den till engelska eller franska skulle nog inte bli så bra. Men att den var fan så mycket bättre, det var vi helt på det klara över.

Så vi spelade Pugh och flinade lite överlägset åt dem som dyrkade ABBA. För vi visste.
Pugh Rogefeldt var både superelak och rakbladsvass. En hippie och proggare, tjejernas favorit som röjde runt på hotellrum i bästa who-stil. En sann rocker i utslitna jeans. Hog Farm var farlig.

Pugh lekte med ord och texterna var fulla av fantasi och energi. Bolla och rulla är nog Pugh Rogefeldts rockigaste och tyngsta platta. Pugh var en Dr Jekyll och Mr Hyde som vi bara älskade. Men fan vet. Bara några år senare ställde han själv upp i svenska melodifestivalen.

Mer om Pugh Rogefeldt:
När Pugh lirade på gylf (Ett steg till)

torsdag 17 mars 2011

Några favoriter 23

Knappast låtar att sjunga in våren med. Men det här är några favoriter jag gärna spelar just nu...

Land of no Hope – Eloy
Ett 17 minuter långt inferno med feta gitarrsolon, ylande synthar och tung basgång. Tyska Eloy plankar Pink Floyd på sitt alldeles eget sätt, vilket gör det här oerhört charmigt. Finns på skivan Inside från 1972. Ett måste för alla progrockare.
Stoop Down – J Geils Band
Fläskig och tung bluesrock från det tidiga 70-talet. Jay Geils gör det här bra. Inte minst är Magic Dick bländande på munspel. Någon större hit blev det väl aldrig, men hörde till standardlåtarna på J Geils livekonserter. Ärligt och rakt, inget jidder.
Arts For Arts Sake – 10cc
Jag har oftast lite svårt för 10cc. Men det beror mest på vad de hittade på i slutet av 70-talet. Den här låten finns på How Dare You från 1976. En tuff metallisk rocklåt med en skön hook. Bara introt är knäckande. En av 10cc:s allra bästa.

onsdag 16 mars 2011

Steppenwolf för damerna

Om John Kay lagt av i tid, skaffat en motorcykel eller en ranch i öknen eller byggt en egen nöjespark i stället. Då hade han nog i efterhand kunnat ses som en av sin tids stora rockmusiker.

Nu gjorde han inte det, utan fixade ihop nya re-unions med Steppenwolf hela tiden, och då blev det inte bra. John Kay lär efter vissa senare skivor knappast räknas till de stora*.
For Ladies Only var den sista plattan med Steppenwolf på tre år. Skivan kom 1971. Och nu kommer jag till poängen i den här texten. De borde kanske lagt av efter den, för sen vete fan vad de höll på med**.

Inte för att For Ladies Only är dålig. Tvärtom, det är en bra steppenwolf-skiva, även om den fick usla recensioner och sålde sämre än nästan allt annat.

Varför det blev så är troligen på grund av att den börjar så taskigt. Låten For Ladies Only är visserligen en rätt bra låt, men texten är bara ett taffligt försök att ställa sig på rätt sida politiskt. Den känns bara fel.

Andraspåret I´m Asking gör inte heller någon lycklig. Och där gick tåget för John Kay. Det hjälper inte att resten är bra grejer.
Sen är skivans namn inte heller så där lättsmält, For Ladies Only. Det gjorde väl knappast att några killar ville köpa plattan. Och att kvinnor på den tiden skulle få för sig att köpa en steppenwolf-skiva var nästan otänkbart. Särskilt inte när inneruppslaget består av en bild på en jättekukbil.

De flesta har väl för sig att Steppenwolf var ett riktigt stenhårt och tufft rockband med glöd som magma i både ögonen och gitarrerna. Den föreställningen kommer troligen från låten Born to be Wild, vilken för det mesta är den ENDA låt folk hört med bandet.




En nyhet. De var inte så stentuffa! Steppenwolf kunde vara rätt mjäkiga. Och de var rätt bra på ballader!


Den här skivans bästa spår är nämligen en ballad, Tenderness. Den är faktiskt jävligt snygg, och jag kan inte komma på många artister idag som skulle kunna göra en sån låt så bra.

Ride With Me är en jävligt bra rocker. Steppenwolfs näst bästa efter Born to be Wild, vågar jag nog påstå. Shackles and Chains gillar jag också, en countryrocklåt som John Kay och hans polare inte gör alls illa.

Sammanfattning: For Ladies Only har ett oförtjänt dåligt rykte. Den är bra.

* Tänker då närmast på hans soloalbum...
** Med ett undantag, Slow Flux. Jag återkommer till den...

måndag 14 mars 2011

Rhodes farväl till musikindustrin

Med risk för att bli tjatig. Fortsättning från igår...

Farewell to Paradise blev den sista skiva Emitt Rhodes spelade in. Det var hans farväl till musikindustrin som artist.

Den talangfulle multi-instrumentalisten hade ett par år innan blivit lurad till ett slavkontrakt med Dunhill Records, som krävde att han skulle ge ut plattor med bara sex månaders mellanrum.

Med stämningar hängande runt halsen och indragna royalties gjorde han den här skivan 1973. Den tog ett år att göra.
Det kanske är därför Farewell to Paradise inte känns särskilt rolig.

Borta är den sprudlande energiska popmusiken från hans tidigare skivor, Emitt Rhodes och Mirror från 1970 respektive 1971.

En stor skillnad är att Rhodes här tagit stora intryck av funk och soul, och det passar honom inte alls. Det här är därför en amerikansk popskiva vilken som helst i raden.

Efter det här albumet slutade Emitt Rhodes. Han fortsatte visserligen göra låtar och spela in i sin hemmastudio, men några fler skivor blev det inte. Han började i stället att jobba som bland annat musikproducent.
Det finns en fjärde skiva utgiven med Emitt Rhodes. 1971 gav A&M ut albumet The American Dream, låtar som spelats in av Rhodes i slutet av 1960-talet och som tidigare ratats av skivbolagen.

Mer om Emitt Rhodes:
One-Man-Beatles (Emitt Rhodes)
Emitt Rhodes taskiga kontrakt (Mirror)

söndag 13 mars 2011

Emitt Rhodes taskiga kontrakt

Fortsättning från gårdagen...

För att fortsätta historien om Emitt Rhodes. Det började ju som en liten solskenshistoria. Hans första platta 1970 blev enorm hyllad. Men sen gick det inte alls som han tänkt sig.
Jag vet inte om det berodde på vanligt oförstånd eller om han blev lurad. I samband med succédebuten skrev den talangfulle amerikanen nämligen ett kontrakt med Dunhill Records där han åtog sig att ge ut nya skivor med bara sex månaders mellanrum.
Det gick så klart inte.

Det tog honom nio månader att spela in uppföljaren Mirror från 1971. Och närmare ett år att göra Farewell to Paradise, hans sista platta.
Naturligtvis såg bolaget sin chans och stämde honom på en jävla massa pengar.

Men några pengar hade han inte kvar. Det han tjänat på debutplattan hade investerats i ny inspelningsutrustning, till den lilla studio Rhodes byggt upp i sina föräldrars garage.

Att det var trassligt runt omkring märks på Mirror. Den är inte lika sprudlande energisk som debuten. Här finns visserligen fullt av riktigt bra poplåtar och fortfarande låter Rhodes kusligt lik Paul McCartney.
Jag kan inte sätta fingret på det, men något saknas. Kanske var det spelglädjen.
Mirror har dock en liten fördel. Ljudet är bättre. Emitt Rhodes investering gav i alla fall resultat.

lördag 12 mars 2011

One-Man-Beatles

Det här är en liten solskenshistoria.
Allt går givetvis åt helvete senare.
Det tar vi en annan gång. Nu den roliga biten.
Så här:
Ung man lämnar halvtaskigt popband för att köra solo. Men skivbolaget vill inte ge ut hans låtar*. Den envise och talangfulle unge mannen, som givetvis är multi-instrumentalist, sätter sig då i sina föräldrars garage med en mikrofon och spelar in en ny platta. Ett skivbolag tänder till, för:

Det blir jättebra!
Han låter ju som Paul McCartney!
Fan! Det låter ju BÄTTRE än Paul McCartney!

Det var så det hela började för amerikanen Emitt Rhodes. Hans debutalbum från 1970 hyllades av hela kritikervärlden och Billboard pratade om ”the best album of the decade”.

Och det är sant. Det är en lysande pop-skiva full av läckra melodier, trixiga vändningar och smarta finesser. Inspelningsnivåerna är, av förklarliga skäl, inte det bästa.

Men i det här fallet gör det absolut ingenting. Ibland får det vara känslan som räknas. Och det har Emitt Rhodes i massor.

Och det är precis som kritikerna påstod 1970. Emitt Rhodes har väldigt mycket Beatles i sig. Om jag inte tar alldeles fel kallades han också för One-Man-Beatles.

Jag skulle vilja jämföra soundet och melodierna på den här skivan med Let it Be och kanske lite Abbey Road också. Det finns flera riktigt, riktigt bra låtar här.
Den här plattan, som gavs ut av Dunhill, dyker rätt ofta upp i skivbackarna i diverse second hand-butiker. Nu för tiden är det inte särskilt många som har koll på denne briljante singer/songwriter. Det går att komma över skivan för en tia. På Tradera går det att buda hem den ännu billigare.

Så nästa gång du bläddrar lite håglöst bland Carola-skivor, Samuelssons samlade hits och alla de där taskiga 80-talsplattorna INGEN vill ha nu för tiden, leta efter Emitt Rhodes.

Fortsättning på artikeln här:
Emitt Rhodes taskiga kontrakt.

* Men de gavs ut 1971 när Emitt Rhodes slagit igenom, plattan The American Dream.

fredag 11 mars 2011

Madman Across the Water

ELTON JOHN - MADMAN ACROSS THE WATER -1971 

Efter att ha skrivit massor om progressiv och psykedelisk rock känns det som en utmaning att ge sig på Elton John. Han kan knappast betraktas som progressiv eller särskilt psykedelisk heller för den delen. Förutom det där med alla glasögonen då.
Mitt val föll på Madman Across the Water från 1971. Det är inte hans bästa album, men ett av dem. En av låtarna, Tiny Dancer, fanns också med som något slags ledmotiv i filmen Almost Famous. Det var där jag fick upp ögonen för låten och den här plattan.

Filmen handlar förresten om rockbandet Stillwater som aldrig blev så där stora som de ville.

Elton John är naturligtvis hur stor som helst. Man kanske borde följt hans skivutgivning lite bättre, men karlfan har ju krängt ur sig fler album än vad råttor föder ungar...och det ungefär på samma tid.

Men Madman Across the Water gillar jag. Trots att den kom ut mitt under glamrockens storhetsår, och att Elton John fanns med där någonstans i utkanten, är det här inte alls någon glamrockskiva. Det är helt tvärtom. Det är en väldigt allvarlig skiva.

Kanske var det så att Elton John vid den här tiden försökte bygga upp något slags rykte som seriös artist, vad vet jag.
Tiny Dancer är naturligtvis min favorit, egentligen en kul liten popdänga, men som sagt var med allvarliga undertoner. Levon är också en sån där låt som gått till eftervärlden. Den är ohyggligt stark. B-sidan är en sak för sig. Den är VÄLDIGT seriös och tar tid att lyssna in sig på.

Men jag har kommit på att den här LP:n funkar bäst om man lyssnar på hela skivan. En och en blir låtarna inte lika bra. Förutom Tiny Dancer och Levon då.

torsdag 10 mars 2011

Torr och distinkt boogie

För att komma från ZZ Top är Tejas en mycket annorlunda platta. Den har inga som helst likheter med föregångaren Fandango från 1975. För här är ZZ Top experimentella.

Det gör Tejas till bandets mest intressanta album. För en gångs skull gjorde ZZ Top en platta som hade något att säga.

Visst är det boogierock som osar och frustar både blues och Texas. Men här har Gibbons och grabbarna hittat ett nytt sound. Torrt, distinkt och distanserat i jämförelse med de tidigare skivorna. Tejas har en nedstämd, pessimistisk och lite tragisk ökenton, som nästan blir lite bisarr.
Jag gillar riffen i El Diablo, fan vet om ZZ Top någonsin gjort en så mörk och svart låt. Avalon Highway är också en mycket märklig boogielåt för att komma från det här texasgänget.

Skivan är dessutom humoristisk. Lyssna bara på Snappy Kakkie och försök låta bli att garva.
Det saknas de där riktiga superdunderkanon-hitsen. Men det gör bara saken bara bättre. I det här fallet får det bli helheten som gör grejen. Då är Tejas från 1976 ett lysande ZZ Top-album.
Och hits förresten. She´s a Heartbreaker blev väl en rätt lyckad singel, om jag inte tar fel...

Den nedersta bilden är hämtad från skivomslaget til Tejas.

Mer om ZZ Top:
En vällagrad roquefort (Tres Hombres)
Besök i gryningen (Fandango)

onsdag 9 mars 2011

Dawn ska spelas högt

ELOY - DAWN - 1976

Dawn ska spelas på hög volym.

Spelar man Eloys monsterplatta bara lite för lågt missar man de där råtunga basljuden som får golvet att skaka och gitarriffen som gör att fönsterrutorna vibrerar.
Det är halva grejen med den här plattan. Det ska kännas att man spelar den.

Dawn anses av kännarna vara ett av Eloys allra bästa album, för att inte säga det bästa. Kanske är det så, jag vet inte.
Men en sak är säker. Det tar lite tid att lyssna in sig på den. Först och främst för att den skiljer sig en hel del från gruppens tidigare. Här är musiken inte lika Pink Floyd-inspirerad, i stället är det nästan symfonirock på sina ställen.

Inte så att det låter som ELO, Procol Harum eller Moody Blues, bara lite mer stråkar och sånt där. Självklart har Eloy kvar sitt gamla sound, även om bara Frank Bornemann var kvar från originalsättningen när den här skivan spelades in.

Och visst är det progressiv rock. Men skivan känns på något sätt naiv och lite, vågar jag säga barnslig. Men som sagt var. Höjer man bara volymen något över det uthärdliga blir den vassare. Då är Eloy som alltid hur roliga som helst. Då vibrerar hela rummet.
Det är svårt att plocka fram någon särskild låt, Dawn är egentligen en enda låt svit där de olika delarna hänger ihop. Men första delen, Awakening, och de följande fem styckena är ruggigt bra.

Sen att denna konceptskiva handlar om något slags uppvaknande efter döden behöver man kanske inte bry sig särskilt mycket om...

Nr: 1938/2222

Mer om Eloy:
Charmad av Eloy (Ocean)
Oförskämt men kul (Silent Cries and Mighty Echoes)
Allvarliga tyskar (Performance)
Påtända tyskar går loss (Inside)

tisdag 8 mars 2011

American Flyer

American Flyer gjorde i mitten av 70-talet låtar som skulle fått både Eagles och Crosby, Stills, Nash & Young avundsjuka. Men ingen lade märke till de två plattor de gav ut. En del band var nog inte menade att slå igenom.
Ändå var American Flyer både kunniga och meriterade. Steve Katz hade lirat med Blood, Sweat & Tears, Craig Fuller kom från Pure Prairie League, Eric Kaz hade ett förflutet i legendariska Blues Magoos och Doug Yule kom från redan då kultförklarade Velvet Underground.

Men 1976 funkade det inte med folkrock om man inte hette Eagles. Det är naturligtvis väldigt orättvist. För American Flyers första LP är faktiskt fullt jämförbar med Desperado och On the Border, Eagles tidiga countryrock-album.

Och jag kan väl konstatera att den här American Flyer-skivan är en liten guldgruva av små trevliga rockballader och tillbakalutad pop. Skivans höjdpunkt är Katz låt Back in 57, men det finns flera.

måndag 7 mars 2011

Seriöst och galet

Specials var först och kommer alltid att vara störst. Det var bandet som återupplivade skamusiken och tog in reggae och soul i new wave i slutet av 70-talet.
Specials första album från 1979 har svartvitt omslagsbild. Men skivan är inte svart eller vitt. Den är svart OCH vitt. Det är både den vita popmusiken och den svarta soulen och reggaen.

Specials första album ska man vara stolt över att äga. Det är den moderna skamusikens enda och självklara urkund och bibel. Den är mallen för all annan liknande musik som kom senare, Madness, Selecter, Bad Manners och The Beat.

Det är lekfullt och allvarligt på en gång. Seriöst och fullständigt galet. Sjumannabandet Specials öser på med allt från oljefat till en fläskig blåssektion.

Och precis som i punken är det knappt något mellanrum mellan låtarna, så det finns inte en enda chans till återhämtning.

A Message to You Rudy är en låt som alla borde kunna utantill, även om de så blev väckta mitt i natten. Concrete Jungle är ohygglig och Monkey Man är sagolik.

Men egentligen är det helheten som gäller här.
Specials album från 1979 är en absolut livsnödvändighet.

lördag 5 mars 2011

Grapefruit - En svårhittad raritet

Ju fler gånger jag lyssnar på Around Grapefruit, ju mer gillar jag den. Men det är en riktigt svårfångad platta ska sägas. Den går knappt att köpa för pengar, om man inte har en jävla tur. Men jag har fått tag i den.
Skivan kom 1968 och är gjord av bandet Grapefruit. Den är inte berömd, som Sgt Pepper eller Electric Ladyland eller Let it Bleed. Men den är från ungefär samma tid, och är minst lika bra. Jävligt snyggt gjord psykedelisk pop med massor av Beatleskopplingar precis överallt. Jag är väldigt svag för sån här musik.

Det närmaste jag kan tänka mig att jämföra med är Beatles album Rubber Soul, som jag tycker har en skön blandning av 60-talspop och psykedelisk pop. Det har Around Grapefruit också.

Om jag måste nämna några låtar så slår jag till med Another Game, Yesterday´s Sunshine och Elevator från förstasidan. Problemet är bara att de som jag inte nämnt är precis lika bra.
Och sen blir det samma dilemma på b-sidan också...men jag nöjer mig med Dear Delilah, den är skitbra.
Men det är inte för låtarna den här plattan är en raritet. Det finns givetvis andra orsaker. Det viktigaste först – Släktingarna.
Och nu ett raskt hopp över till det tyngsta som finns på denna jord – AC/DC.

Bröderna Young var nämligen inte bara tre, Malcolm och Angus i AC/DC, och George i Easybeats och Flash and the Pan. Det fanns en fjärde och äldre bror i denna talangfulla skotska barnaskara, Alexander. Det var han som låg bakom Grapefruit.

Men han bytte tidigt namn till George Alexander och flyttade till London, medan de andra bröderna fortfarande gick omkring i skolbyxor...Läs mer om det i artikeln Fyra bröder Young.
Det andra som gör den här plattan kul är att George Alexander var polare med grabbarna i Beatles. När Around Grapefruit spelades in fanns åtminstone Paul McCartney och John Lennon med i bakgrunden och kom med goda råd. Så det är ingen tillfällighet att Grapefruit låter som de gör.
Och så det tredje. Plattan gavs i England ut av ett skivbolag som jag tror hette Stateside*.
Den pressning jag kommit över är den amerikanska, utgiven av Dunhill Records i Los Angeles.

För min del är det extra roligt eftersom jag samlar på Dunhills utgivningar, vilket i och för sig kan tyckas vara märkligt. Men Dunhill hade näsa för det där med bra grejer. Grapefruit är bra.