Dawn ska spelas högt

ELOY - DAWN - 1976

Dawn ska spelas på hög volym.

Spelar man Eloys monsterplatta bara lite för lågt missar man de där råtunga basljuden som får golvet att skaka och gitarriffen som gör att fönsterrutorna vibrerar.

Det är halva grejen med den här plattan. Det ska kännas att man spelar den.

Dawn anses av kännarna vara ett av Eloys allra bästa album, för att inte säga det bästa. Kanske är det så, jag vet inte.

Men en sak är säker. Det tar lite tid att lyssna in sig på den. Först och främst för att den skiljer sig en hel del från gruppens tidigare. Här är musiken inte lika Pink Floyd-inspirerad, i stället är det nästan symfonirock på sina ställen.

Inte så att det låter som ELO, Procol Harum eller Moody Blues, bara lite mer stråkar och sånt där. Självklart har Eloy kvar sitt gamla sound, även om bara Frank Bornemann var kvar från originalsättningen när den här skivan spelades in.

Och visst är det progressiv rock. Men skivan känns på något sätt naiv och lite, vågar jag säga barnslig. Men som sagt var. Höjer man bara volymen något över det uthärdliga blir den vassare. Då är Eloy som alltid hur roliga som helst. Då vibrerar hela rummet.

Det är svårt att plocka fram någon särskild låt, Dawn är egentligen en enda låt svit där de olika delarna hänger ihop. Men första delen, Awakening, och de följande fem styckena är ruggigt bra.

Sen att denna konceptskiva handlar om något slags uppvaknande efter döden behöver man kanske inte bry sig särskilt mycket om...

Nr: 1938/2222

Mer om Eloy:
Charmad av Eloy (Ocean)
Oförskämt men kul (Silent Cries and Mighty Echoes)
Allvarliga tyskar (Performance)
Påtända tyskar går loss (Inside)