Emitt Rhodes taskiga kontrakt

Fortsättning från gårdagen...

För att fortsätta historien om Emitt Rhodes. Det började ju som en liten solskenshistoria. Hans första platta 1970 blev enorm hyllad. Men sen gick det inte alls som han tänkt sig.

Jag vet inte om det berodde på vanligt oförstånd eller om han blev lurad. I samband med succédebuten skrev den talangfulle amerikanen nämligen ett kontrakt med Dunhill Records där han åtog sig att ge ut nya skivor med bara sex månaders mellanrum.
Det gick så klart inte.

Det tog honom nio månader att spela in uppföljaren Mirror från 1971. Och närmare ett år att göra Farewell to Paradise, hans sista platta.
Naturligtvis såg bolaget sin chans och stämde honom på en jävla massa pengar.

Men några pengar hade han inte kvar. Det han tjänat på debutplattan hade investerats i ny inspelningsutrustning, till den lilla studio Rhodes byggt upp i sina föräldrars garage.

Att det var trassligt runt omkring märks på Mirror. Den är inte lika sprudlande energisk som debuten. Här finns visserligen fullt av riktigt bra poplåtar och fortfarande låter Rhodes kusligt lik Paul McCartney.

Jag kan inte sätta fingret på det, men något saknas. Kanske var det spelglädjen.
Mirror har dock en liten fördel. Ljudet är bättre. Emitt Rhodes investering gav i alla fall resultat.