Grapefruit - En svårhittad raritet

Ju fler gånger jag lyssnar på Around Grapefruit, ju mer gillar jag den. Men det är en riktigt svårfångad platta ska sägas. Den går knappt att köpa för pengar, om man inte har en jävla tur. Men jag har fått tag i den.

Skivan kom 1968 och är gjord av bandet Grapefruit. Den är inte berömd, som Sgt Pepper eller Electric Ladyland eller Let it Bleed. Men den är från ungefär samma tid, och är minst lika bra. Jävligt snyggt gjord psykedelisk pop med massor av Beatleskopplingar precis överallt. Jag är väldigt svag för sån här musik.

Det närmaste jag kan tänka mig att jämföra med är Beatles album Rubber Soul, som jag tycker har en skön blandning av 60-talspop och psykedelisk pop. Det har Around Grapefruit också.

Om jag måste nämna några låtar så slår jag till med Another Game, Yesterday´s Sunshine och Elevator från förstasidan. Problemet är bara att de som jag inte nämnt är precis lika bra.
Och sen blir det samma dilemma på b-sidan också...men jag nöjer mig med Dear Delilah, den är skitbra.

Men det är inte för låtarna den här plattan är en raritet. Det finns givetvis andra orsaker. Det viktigaste först – Släktingarna.
Och nu ett raskt hopp över till det tyngsta som finns på denna jord – AC/DC.

Bröderna Young var nämligen inte bara tre, Malcolm och Angus i AC/DC, och George i Easybeats och Flash and the Pan. Det fanns en fjärde och äldre bror i denna talangfulla skotska barnaskara, Alexander. Det var han som låg bakom Grapefruit.

Men han bytte tidigt namn till George Alexander och flyttade till London, medan de andra bröderna fortfarande gick omkring i skolbyxor...Läs mer om det i artikeln Fyra bröder Young.

Det andra som gör den här plattan kul är att George Alexander var polare med grabbarna i Beatles. När Around Grapefruit spelades in fanns åtminstone Paul McCartney och John Lennon med i bakgrunden och kom med goda råd. Så det är ingen tillfällighet att Grapefruit låter som de gör.

Och så det tredje. Plattan gavs i England ut av ett skivbolag som jag tror hette Stateside*.
Den pressning jag kommit över är den amerikanska, utgiven av Dunhill Records i Los Angeles.

För min del är det extra roligt eftersom jag samlar på Dunhills utgivningar, vilket i och för sig kan tyckas vara märkligt. Men Dunhill hade näsa för det där med bra grejer. Grapefruit är bra.