One-Man-Beatles

Det här är en liten solskenshistoria.
Allt går givetvis åt helvete senare.
Det tar vi en annan gång. Nu den roliga biten.

Så här:
Ung man lämnar halvtaskigt popband för att köra solo. Men skivbolaget vill inte ge ut hans låtar*. Den envise och talangfulle unge mannen, som givetvis är multi-instrumentalist, sätter sig då i sina föräldrars garage med en mikrofon och spelar in en ny platta. Ett skivbolag tänder till, för:

Det blir jättebra!
Han låter ju som Paul McCartney!
Fan! Det låter ju BÄTTRE än Paul McCartney!

Det var så det hela började för amerikanen Emitt Rhodes. Hans debutalbum från 1970 hyllades av hela kritikervärlden och Billboard pratade om ”the best album of the decade”.

Och det är sant. Det är en lysande pop-skiva full av läckra melodier, trixiga vändningar och smarta finesser. Inspelningsnivåerna är, av förklarliga skäl, inte det bästa.

Men i det här fallet gör det absolut ingenting. Ibland får det vara känslan som räknas. Och det har Emitt Rhodes i massor.

Och det är precis som kritikerna påstod 1970. Emitt Rhodes har väldigt mycket Beatles i sig. Om jag inte tar alldeles fel kallades han också för One-Man-Beatles.

Jag skulle vilja jämföra soundet och melodierna på den här skivan med Let it Be och kanske lite Abbey Road också. Det finns flera riktigt, riktigt bra låtar här.

Den här plattan, som gavs ut av Dunhill, dyker rätt ofta upp i skivbackarna i diverse second hand-butiker. Nu för tiden är det inte särskilt många som har koll på denne briljante singer/songwriter. Det går att komma över skivan för en tia. På Tradera går det att buda hem den ännu billigare.

Så nästa gång du bläddrar lite håglöst bland Carola-skivor, Samuelssons samlade hits och alla de där taskiga 80-talsplattorna INGEN vill ha nu för tiden, leta efter Emitt Rhodes.

Fortsättning på artikeln här:
Emitt Rhodes taskiga kontrakt.

* Men de gavs ut 1971 när Emitt Rhodes slagit igenom, plattan The American Dream.