The Musical Box: januari 2015

lördag 31 januari 2015

Roger McGuinn och en glamrockare

ROGER McGUINN – CARDIFF ROSE – 1976

Att tussa ihop Roger McGuinn med en brittisk glamrockgitarrist låter kanske inte som världens smartaste projekt. Men jag kan meddela att det gick bra. Cardiff Rose är lysande rockplatta, även om det säkert finns en hel del folkrockentusisater som påstår det motsatta. Roger McGuinn och Mick Ronson blev tillsammans en gnistrande duo.
När Byrds splittrades definitivt 1973 gav sig medlemmarna ut i egna soloprojekt. Roger McGuinn gjorde under 70-talet en rad spännande plattor. 1976 kom Cardiff Rose, överraskande nog producerad av glamrockgitarristen Mick Ronson.

Men de hade träffats när de båda medverkade i Bob Dylans Rolling Thunder Revue och insåg väl där att de borde göra något ihop.

En kombination av McGuinns folkbaserade innerliga rockmusik och Ronsons mycket speciella gitarrsound verkade vara en omöjlighet.

Men jag tycker det blev ruskigt bra, men kanske lite tuffare än vad byrdsgitarristen själv räknat med. Låten Rock And Roll Time är mer brittisk glamrock än man någonsin skulle tänka sig Roger McGuinn spela in.

Men den är ett undantag. Mick Ronson tog inte över showen på något sätt. I stället är Cardiff Rose en LP med ett både luftigt och fräckt sound där Roger McGuinn själv står i centrum.

Det är över 30 år sedan, men McGuinns tolvsträngade gitarr får det fortfarande att gå rysningar längs ryggraden. Take Me Away, Jolly Roger och framför allt Partners In Crime är nog skivans starkaste nummer. En dylan-cover finns också med, Up to Me.

Cardiff Rose är absolut en kul skiva att plocka fram emellanåt.

Nr: 140/2222

fredag 30 januari 2015

Vänsterradikala Floh De Cologne

FLOH DE COLOGNE – FLIESSBAND BABYS BEAT-SHOW – 1970

Man skulle enkelt kunna avfärda den här LP:n som daterat, inaktuellt musikaliskt skräp. Floh De Cologne är nämligen en samling tyska studenter som när de låg vid universitetet i Köln spelade in en rad LP-skivor för att nå ut med sitt politiska budskap.
Eftersom det var tidigt 70-tal och Tyskland handlar det givetvis om synnerligen vänsterradikala åsikter, förmodligen inte alls långt från den värld Andreas Bader och Ulrike Meinhof såg framför sig.

Gruppens andra skiva hette till exempel ”Vietnam” och var en massiv kritik mot USA och kriget mot vietnamesiska befolkningen.
Fliessband Babys Beat-Show är gruppens tredje LP och kan nog sägas vara något mer anpassad för en bredare lyssnargrupp än bara militanta vänsterradikaler.

Det lyckades Floh de Cologne med över förväntan, det finns till och med vissa kritiker som anser att den här LP:n är en av de bättre krautrockalbum som gjorts. Å andra sidan finns det också dem som fortfarande menar att...(se inledningen).

För min del har den här LP:n blivit lite av en favoritskiva. Dels för att Floh De Cologne bär en sådan ohejdad ilska och våldsam passion.

Nej, Floh De Cologne pratar, ropar ut sina politiska budskap, vilket sedan följs upp med musikaliska avsnitt klart inspirerade av allt från psykedelisk västkustrock till folkmusik och spacerock.

Märkligt nog blir denna ihopkokade soppa av musik och engagerade texter riktigt spännande att lyssna på.
Att det är någon form av krautrock har jag inga som helst tvivel om. Floh De Colognes egenartade genre borde inte alls vara obekant för oss som är uppväxta i Sverige i början av 70-talet.

Likheterna med den svenska proggen är slående, även om jag så här på rak arm inte kan komma på något svenskt band att jämföra med.

Nr: 553/2222

torsdag 29 januari 2015

Kristallklart Dire Straits

DIRE STRAITS – COMMUNIQUE – 1979

Det svåraste som finns är att göra en uppföljare till en succédebut. Få har klarat den pressen. När Dire Straits 1978 släppte sin första platta, med Sultans of Swing och ytterligare en hel rad odödliga låtar, verkade det omöjligt att det skulle gå att göra något bättre. Men Mark Knopfler lyckades.
Det kändes som bandet gapade över för mycket när Communique kom året efter. Men det var så rätt. Jag påstår att Communique är en av de bästa rockplattor som getts ut. Ljudet är kristallklart, inspelat i en studio på Bahamas och producerad av rockveteranerna Jerry Wexler och Barry Becket.
Här finns storheter som Once Upon a Time in the West, Where Do You Think You´re Going, Angel of Mercy och Portobello Bello. Dire Straits skapade i Västindien en fantastisk LP-skiva som faktiskt bara blir bättre ju fler återutgivningar som görs av bandets låtar.

Ljudet på originalplattan är nämligen något extra. På de samlingsplattor som getts ut, och på cd-utgåvan, har låtarna remixats och gjorts om, defintivt inte till det bättre.

Där låter det bara platt, tråkigt och kommersiellt. Gör gärna en jämförelse om du har möjlighet. Communique är en fantastisk LP-skiva!

Nr: 103/2222

onsdag 28 januari 2015

En norsk rockklassiker

JUNIPHER GREENE – FRIENDSHIP – 1971

Den här dubbeln är en norsk rockklassiker. Det är det första progressiva rockalbum som spelades in i Norge. Det är Norges första dubbel-LP och det första konceptalbumet. Dessutom är det en förbannat bra progrockplatta.
Det är sällan priset på begagnade vinylskivor är relevant i förhållande till kvaliteten på musiken. Det brukar mer handla om hur ovanlig skivan är, oavsett om den är bra eller inte.

Sen brukar det oftast bli så att de som köper de där dyra plattorna gärna brer på lite extra för att på något sätt försöka berättiga varför de betalade flera tusenlappar för just den LP:n...

Vad gäller Friendship finns ingen anledning att lägga till något extra. Det är en kanonplatta.

Det är fräck progressiv rock från det tidiga 70-talet i rakt nedstigande led från Jethro Tull, Deep Purple och flera till.

Här finns alla nödvändiga inslag av psykedelia, jazz, folkmusik och dessutom både en fläskig, elak, våldsam orgel och en spretig snuskigt fräck fuzzgitarr.

Det som direkt slår mig är att musiken är så varierad och så fantasirikt gjord att det inte går att sluta lyssna. Jag förstår inte varför denna LP inte blev känd utanför Norge.

Junipher Greenes första LP är i originalpress en nu för tiden en riktig dyring, den trycktes inte upp i särskilt många exemplar och det var nog inte många utanför Norge som ens kände till den.
Lägg dessutom till att skivbolaget, Sonet, var så skeptiska till utgivningen av skivan att bandet fick stå för halva kostnaden själv, vilket säkert innebar att antalet pressade skivor blev så få som möjligt.

Senast jag såg den på Discogs låg priset på cirka 8000 kronor. En norsk reissue släppt 2011 betingar ett pris på minst 1500 spänn.
Jag har däremot kommit över en italiensk utgivning från tidigt 2000-tal, inte ”officiell” visserligen, men till ett ganska mycket överkomligare pris. Helt okej för min del. Jag är så nöjd med att få ha den här skivan i min samling och att jag kan lyssna på den när jag vill.

Nr: 763/2222

tisdag 27 januari 2015

Ian McLagans nostalgitripp

IAN MCLAGAN – BUMP IN THE NIGHT – 1981

Kan du inte få nog av Rolling Stones, har alla skivor, men vill ändå ha mer. Då är kanske Ian McLagan något för dig. Han var med under den brittiska rockexplosionen i mitten av 1960-talet, som sångare och keyboardist i legendariska Small Faces, och senare i Faces tillsammans med Rod Stewart.
Under 1970-talet hoppade han in och lirade med Rolling Stones och tillsammans med Ron Wood. Sedan slutet av 1970-talet har Ian McLagan gett ut en rad album tillsammans med sitt band The Bump Band och är dessutom, sedan 1997, medlem i Billy Braggs band. En lirare med många järn i elden med andra ord.

Bump in the Night är McLagans andra soloplatta. En kul liten sak med klara linjer till Stones 70-talare, som Black & Blue, It´s Only Rock´n Roll och Goats Head Soup.

Funkar alldeles utmärkt att spela vrålhögt. Det funkiga stones-soundet slår igenom och det blir en riktig nostalgitripp. Little Girl är förresten skriven av Ron Wood.

Nr: 282/2222

måndag 26 januari 2015

Tummad flottig och repig

CANNED HEAT – HALLELUJAH – 1969

Canned Heats Hallelujah är en av de mest avslappnade och sköna plattor jag har i min samling. Det är musik för folk som inte tycker om musik. För det här går inte att tycka illa om, inte ens om man inte tycker om musik.
Min Hallelujah är en urkund i kraftig vinyl, tummad, flottig och lätt repig på liberty-etikett. Den står där som den när som helst kan börja leva sitt eget liv. Ett fragment av John Steinbecks USA i Vredens druvor. En berättelse och saga.

Same All Over, Changes My Way, Canned Heat och Sic´Em Pigs är skitig amerikansk bluesrock med visioner om en annan värld.
Bob Hites påträngande röst är hypnotisk och förklarar rockens innersta väsen. Andrasidans Get Off My Back är totalt vansinne. Down in the Gutter But Free skulle inte Muddy själv gjort bättre.

Hallelujah är ett monument, en plågsam påminnelse, ett dåligt samvete, men ändå en barnslig lek med ord och bilder. Hallelujah går inte att vara utan.
Det är Canned Heats fjärde album och gavs ut 1969. Det är inte någon av gruppens mest kända. Det finns ingen hitlåt på skivan, men den räknas ändå som en av bandets främsta.

Här visar Canned Heat en annan och bredare sida än tidigare. Klassisk bluesrock blandas med avantgardejazz, amerikansk folkmusik och psykedelisk rock hämtad direkt från Grateful Dead.

Det är sällan jag spelar den nu för tiden. Jag borde göra det oftare.

Nr: 754/2222

söndag 25 januari 2015

Manfred Manns första år

MANFRED MANN – THE BEST OF – 1977

Manfred Mann är ett av de klassiska brittiska popbanden på 60-talet. Vem minns väl inte Do-Wah-Diddy Diddy, Pretty Flamingo, Mighty Quinn och Ha, Ha Said The Clown?
Bandets historia är dock ganska rörig. För den som kan sin Manfred-historia är det ett helgerån att skriva de där fyra låtarna på samma rad och i samma mening. Det är nämligen inte samma band som gjorde dem, eller delvis i alla fall.

Den här samlingsskivan tar upp gruppens första år, 1963-1966, den era då Paul Jones var sångare och Jack Bruce fortfarande var med i bandet. Do-Wah-Diddy Diddy och Pretty Flamingo är från de åren.

1966 försvann de båda från gruppen för andra mer lockande karriärer (film- och Cream) och ersattes bland andra av Mike D´Abo och Klaus Voorman.

Det är från den tiden de två sistnämnda låtarna har sitt ursprung. De finns alltså inte på den här Best Of-samlingen.

Jag hör till dem som tycker bäst om Manfred Manns Paul Jones-epok bäst. Mycket för att jag gillar hans sångröst, han har både soul och blues i stämbanden. Inte så grovkornig som de flesta andra bluessångare, utan väl avvägd. Det är ingen tillfällighet att han anses ha varit en av 60-talets bästa popsångare i England.

Jag tycker det ger låtarna från Manfred Manns första år lite större djup än det som skulle komma senare. Då blev det mera poppigt.
Om bandet gjorde bättre låtar de första åren är jag dock inte helt överens med mig själv om. Jag gillar både Do-Wah Diddy Diddy och Mighty Quinn. Och Mike D´Abo var definitivt ingen dålig ersättare. Men att det här är en bra samlingsplatta, det vet jag helt säkert.

Nr: 1620/2222

Pretty Things jämngamla med Stones

PRETTY THINGS – LATEST WRITS-GREATEST HITS – 2000

Bildat redan 1963 är detta kultband ett av världens äldsta nu levande rockband.
Jodå, Pretty Things gör fortfarande en hel del spelningar och är ute på turnéer.
Bandet är jämngammalt med Rolling Stones och från 60-talet gått igenom fler faser än något annat band – och har överlevt. På 60-talet lirade de rhythm´n´blues och psykedelia.

Faktum är att Pretty Things anses av både kännare och musiker vara ett av de främsta psykedeliska rockbanden genom tiderna, vilket de dock aldrig fått något större erkännande för.

På 70-talet gick Philip May över till glamrock, där LP:n Silk Torpedoes anses vara en av den genrens starkaste album. Sen blev det arenarock...och så där har det fortsatt...
Orsaken till att Pretty Things hamnade i min skivsamling är helt och hållet David Bowies fel. Men inte för hans låt Oh You Pretty Thing. På sin cover-LP PinUps tog Bowie nämligen med Pretty Things-låten Rosalyn, vilket jag tyckte – och fortfarande tycker – är den skivans fräckaste spår.

Bowie snodde en låt till, Don´t Bring Me Down, nästan lika bra den. När jag sen fick höra Pretty Things insåg jag att deras versioner minsann var strået vassare. Båda är en låtar från gruppens tidiga år som rhythm´n´ blues-band.

Självklart borde jag ha legendariska LP-skivor som Get The Picture, The Pretty Things, S.F Sorrow och Parachute i samlingen. Men det är fler som vill det, så priserna har än så länge varit lite för höga. Men de står på ”wanted-listan”.

I väntan på det får jag nöja mig med denna CD som täcker in stora delar av Pretty Things karriär.

Nr: 179/CD

Stones bättre än ljusterapi

ROLLING STONES – 30 GREATEST HITS – 1977

Det här var den idealiska stonessamlingen för oss som inte fick vara med från början. När jag började intressera mig för rockmusik hade Stones varit igång i nästan tio år. Redan i mitten av 70-talet betraktades de som rockelefanter som kunde dö när som helst.
Nu har vi facit i hand, så blev det inte. Stones har överlevt det mesta och om det är slut än är det ingen som vet. Jag blev överraskad när jag spelade den här dubbel-LP:n för första gången på väldigt många år. Jag trodde inte att den hade klarat sig så bra, inte en repa, inte det minsta knaster.

Ändå var det här ett album jag spelade väldigt mycket förr. Det var den första stonesskiva jag köpte, det var med den här dubbeln jag fick mina första aha-upplevelser av Rolling Stones.
Jag är inte alls säker på att 30 Greatest Hits på riktigt är den perfekta samlingsskivan. Egentligen börjar den med Not Fade Away, en av Stones första stora hits, och slutar med Brown Sugar, 1971.

1977 när skivan gavs ut hade Stones mer än så att komma med. Det är alltså inte på något sätt en komplett samling för att vara släppt så sent som 1977. Mem när jag lyssnar på den nu saknar jag främst låtar från de allra första åren.

Men å andra sidan. På den tiden var det här en stämningshöjare och en festskiva, bättre än all tänkbar ljusterapi en mörk vinterkväll. Bara Jumpin´ Jack Flash blixtrar så det kan lysa upp en hel stad.

Nr: 66/2222

En Led Zep-samling värd pengarna

LED ZEPPELIN – REMASTERS – 1990

Suck! Ett samlingsalbum på tre vinylskivor med Led Zeppelin. Hur många sådana finns det egentligen? Och det verkar komma nya varenda år. Har man de riktiga LP-skivorna behöver man inte de där Greatest Hits-samlingarna.
Inte Remasters heller, även om en och annan kanske blir lite impad när de ser den stå i hyllan. Att jag bara vid något enstaka tillfälle känt mig manad att spela någon av de tre skivorna säger det mesta.
Nja, så illa är det inte. Remasters är en av de tidigare samlingsplattorna innan den värsta ”Greatest Hits-boomen” drog igång. Här finns Led Zeppelins stora låtar, från Communication Breakdown till Achilles Last Stand. Allt bra så långt, och ett samlingsalbum värt pengarna för den som inte har alla skivorna.
Remasters är dock mest intressant ur en teknisk synvinkeln. Låtarna på skivan, som släppts både som LP- och CD, har nämligen blivit digitaliserade från de tidigare inspelningarnas mastertejper. Det är det revolutionerande(!).

De Led Zeppelin-album som släppts i slutet av 80-talet på CD (det var nämligen bråttom att få ut dem) hade sin förlaga i de soundtejper som användes när vinylskivorna pressades. Hörs det nån skillnad?

Nr: 862/2222

En omfattande Tull-samling

JETHRO TULL – THE BEST OF – 1993

För den som har precis alla skivor med Jethro Tull är den här samlingen inte av något större värde. Det ger så mycket mer att lyssna på ett helt album än att bara få ett och annat smakprov. Jag köpte denna dubbel-CD av praktiska skäl; att ha något att spela i bilen. Det funkar den bra som.
The Anniversary Collection, vilket är undertiteln på detta album, är omfattande. I nästan exakt kronologisk ordning bjuds det på låtar från Jethro Tulls första tid som bluesrockband på skivor som This Was och Stand Up, via de magiska progskivorna Thick As A Brick, Aqualung och A Passion Play, över till skogstrollsåren och plattorna Songs From The Wood och Heavy Horses och hela vägen fram till nostalgitrippen Catfish Rising, där Tull slöt cirkeln och spelade bluesrock igen. Sammanlagt 36 digitala låtar direkt hämtade från originaltejperna.
En bra, och i det närmaste komplett samling Tull-klassiker fram till 1993. Vill man ha precis allt finns det säkert senare utgivningar som har fått med senare låtar också. Men absolut en CD för nybörjaren, som vill få ett första grepp på Jethro Tull. Men knappast en nödvändig skiva för fansen.

Nr: 187/CD

Andra nyckeln till Zappas värld

FRANK ZAPPA – CHEAP THRILLS – 1998

Samlingsalbumet Strictly Commercial är en nyckel till Zappas värld. Men då kommer man bara till entrén. Det finns fler dörrar och behövs fler nycklar. Cheap Thrills skulle kunna vara en andra nyckel.
Det är också ett samlingsalbum, men här handlar det inte om Zappas mest välkända och framgångsrika låtar, låtvalet är i stället inriktat på lite mer udda saker, inspelningar som gör att man (eventuellt) blir nyfiken på vad som finns bakom nästa dörr...

Med låtar som You Are What You Is från märkliga Thing-Fish, Cheap Thrills, Zomby Woof och en liveversion av The Torture Never Stops får man upp dörren på glänt och anar då att där bakom finns ett gigantiskt rum, men förmodligen många fler.

Här är bara svagt upplyst och ett rökigt dis gör det omöjligt att få en överblick. Man kan bara ana de skuggfigurer som rör sig därinne.

Luften är tät och svår att andas, ljuden tränger fram som i slow-motion och folk pratar med förvrängda röster, eeeh...

Känslan är att det finns ohyggligt mycket att upptäcka här, men att skulle det varit bra om det funnits någon tillhands att fråga om vägen. Men det gör det inte, man har bara sina egna nycklar.

Det finns för övrigt en tredje ”nyckel”, Son Of Cheap Thrills, den lär dock vara något knepigare att komma till tals med.

Nr: 205/CD

Costellos b-sidor

ELVIS COSTELLO – TAKING LIBERTIES – 1980

Elvis Costellos skivutgivning var lite rörig i början av hans karriär. En del låtar fanns bara som b-sidor på singlar, andra bara på den brittiska eller amerikanska utgivningen av hans skivor.

För att fansen skulle få möjlighet att komplettera sina samlingar gavs 1980 Taking Liberties ut i USA och Ten Bloody Mary´s & Ten How´s Your Fathers ut i Storbritannien. Det var välkommet.

Amerikanerna fick äntligen höra Chelsea, som av någon märklig anledning tagits bort från This Years Model när den släpptes i USA.

Där fanns dessutom med ett par tidigare ej utgivna låtar, Clean Money och Hoover Factory, så det fanns något även för de som redan hade allt.

Givetvis kan man tycka det var onödigt, och skivbolagen gjorde sig säkert en och annan fattig enkrona på det. Men gillar man Costellos låtar, så va tusan...
Albumen blir dessutom på något sätt avslutningen på Costellos Rocking Years, 1977-1980. Taking Liberties, som jag har, innehåller hela 20 låtar där Girls Talk, som Dave Edmunds fick en hit med något av de där åren, har en liten särställning.

Nr: utrensad ur samlingen och såld.

Hendrix Star Spangled Banner

JIMI HENDRIX – CORNERSTONES 1967-1970 – 1991

Utan att ta i för mycket kan jag nog hävda att marknaden borde varit mättad 1991 med Jimi Hendrix samlingsalbum, inspelningar med obskyrt material, tidigare inte utgivna låtar, glömda inspelningstejper och allt annat man utöver detta kan tänka sig.
Jag kollade på den lista över utgivna samlingsalbum från alla möjliga skivbolag från alla möjliga delar av världen som finns på Allmusic.com.

Jag räknade till en bra bit över 100 skivor innan jag hittade Cornerstones...och då är det ändå säkert så att inte allt finns på den listan. Förmodligen finns det ohyggligt mycket mer.

Ändå gick Cornerstones upp på engelska topplistan över sålda CD-album 1991.

Det var nämligen så att en studioversion av Star Spangled Banner fanns med på skivan, som vid den tiden inte fanns på någon annan CD.

LP:n Rainbow Bridge från 1971, där låten finns med, gavs ut på CD så sent som 2014. Mer än så behövdes alltså inte...

Nu är det inte CD-skivan av Cornerstones jag har utan LP:n, som förmodligen är lite svårare att hitta, även om den för den skull inte är direkt ovanlig.

1991 var ju ett sånt där övergångsår, då folk inte riktigt bestämt sig för om de skulle köpa CD-skivor eller hålla fast vid det gamla vinylformatet. För min del var det vinylen som gällde. Jag började köpa CD-skivor först när de slutade tillverka vinylskivor...
Jag tänker inte gå in närmare på Cornerstones, men det är naturligtvis en bra platta. På skivan hittar man 18 (16 på vinylskivan) av Hendrix mest välkända låtar från åren 1966 till 1970. Och så var det ju det där med Star Spangled Banner förstås...

Nr: 1688/2222

lördag 24 januari 2015

En meningslös Pink Floyd-samling

PINK FLOYD – WORKS – 1983

Här har någon slängt in ett antal hyfsat välkända Pink Floyd-låtar i en tombola, snurrat frenetiskt och sen slumpmässigt dragit en låtordning. Här finns inget sammanhang, ingen som helst röd tråd, det är bara underligt och en förolämpning mot alla Pink Floyds fans.
På den här samlingsplattan hittar man låtar från bandets period som popband, Arnold Layne och See Emily Play. Fantastiska låtar givetvis, men när de blandas med inspelningar från Ummagumma, Dark Side Of The Moon, Meddle och A Saucerful Of Secrets blir det fel någonstans.

Den enda låt som eventuellt skulle kunna vara av större intresse är sista spåret, Embryo, som är en demoinspelning av en halvfärdig låt från långt innan DSOTH. Å andra sidan går den att hitta på andra skivor också...

En helt meningslös samling med andra ord. Dock inte ospelbar på något sätt, men konstig att lyssna på för den som kan sin Pink Floyd.

Man kan ju finna en viss sjuklig njutning i att höra See Emily Play bytas mot Several Species Of Small Furry Animals Gathered Together In A Cave And Grooving With A Pict, som är en av de mest introverta sakerna från Ummagumma och därefter Free Four från Obscured By Clouds...

För den som aldrig någonsin hört Pink Floyd skulle dock Works kunna fylla en viss funktion. Man får åtminstone ett hum om deras musik, dock inte i någon som helst logisk ordning.

Nr: 18/CD

Hurdy Gurdy Man

DONOVAN – GREATEST HITS – 1969

Det är lätt att hitta favoritlåtar i Donovans låtskatt. Mellow Yellow, Sunshine Superman och Season Of The Witch är såna där låtar jag förmodligen alltid kommer att ha med mig. Men att hitta någon direkt favorit-LP har varit svårare. Han har ju gjort rätt många...
Första skivan, Whats Bin Did And Whats Bin Hid, kom ju redan 1965 och Donovan var sen en av de stora hjältarna under The summer of love. Han hann med att göra närmare dussinet album till innan 60-talet var över. Det blev lite för mycket för mig...

Därför har jag än så länge nöjt mig med den här samlingsplattan. En ganska tidig sådan, det finns nämligen en massa samlingsalbum också, och inte blev de färre när CD-skivan tog över...

Hur som helst är det här en bra platta för den som inte orkade hänga med när Donovan körde som hårdast. Här finns alla de där sköna hippielåtarna, de där som man minns allra bäst.

Catch The Wind är så klart med här. Hurdy Gurdy Man också givetvis. Och Mellow Yellow, min favoritlåt. Däremot missar man så klart allt det han gjorde från 70-talet och framåt.

Donovan försvann kanske från de stora scenerna för rätt så många år sedan. Men han slutade inte göra skivor för det. Vad jag vet kom han med en platta så sent som 2004.
Än så länge har jag inte intresserat mig särskilt mycket för Donovans musik utöver den här LP:n. Men vi får väl se. Den dan kanske kommer.

Nr: 1213/2222

Slamrig bluesrock av Thorogood

GEORGE THOROGOOD & THE DESTROYERS – THE BADDEST OF – 1992

Uj, det här är en rockrökare utan dess like. George Thorogood tar vid där de gamla blueshjältarna slutar, lägger till en massa feta gitarriff (läs: Rolling Stones) och drar upp tempot till det olidliga.
The Baddest Of är visserligen ”bara” ett samlingsalbum men det är drag från första spåret Bad To The Bone hela vägen till sista låten Louie To Frisco.

Kanske är det så att jag egentligen borde ha minst en vinylplatta med den här busrockaren i samlingen, men i brist på annat får denna CD duga så länge.

Festskivor - för det här är en partyskiva utan dess like - har jag dock så här långt inte tyckt jag haft behov av. Men efter att ha spelat igenom den här CD får jag kanske tänka om...
En lysande samlingsplatta är det i alla fall. Vill du ha slamrig bluesbaserad rock är denna skiva ett mycket bra val.

Nr: 78/CD

Glasgows egen Tina Turner

LULU – THE BEST OF – 1999

Den här lilla skrikhalsen från Glasgow blev världskänd med låten Shout 1967, en upprockad version av Isley Brothers soulörhänge. 1969 vann hon Melodischlagerfestivalen (delad förstaplats med tre andra bidrag) med låten Boom Bang A Bang.

Fem år senare var det hon som fick sjunga ledmotivet till Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen, The Man With The Golden Gun.
Vår gamle hårdrocksvän Alice Cooper hävdar dock att det var ett misstag att Lulu fick göra den Bondlåten. Han har sagt att producenternas förstaval egentligen var hans låt med samma namn som finns på LP:n Billion Dollar Babies.

Om Alice Cooper har rätt tänker jag inte gå in på. Det får andra reda ut. Skotska poptjejen Lulu var i alla fall en rejält frisk fläkt i den brittiska popvärlden i mitten av 60-talet. Hon fick i mitten och slutet av 60-talet en rad hitlåtar som tog sig långt upp på topplistorna.

Främst handlade det om covers på andras låtar, och gärna soul- eller rhythm & blues, vilket inte var så konstigt. Lulu har/hade en nästan lika raspig röst som Tina Turner.

På den här CD:n finns dock bara en del av hennes hitlåtar med. Ledmotivet till Mannen med den gyllene pistolen, schlagerlåten Boom Bang A Bang och en del andra har av någon anledning inte tagits med.

Däremot har givetvis Shout sin givna plats. Så man kan givetvis diskutera om detta verkligen kan kallas en Best Of-skiva. Å andra sidan får man rätt många bra prov på hur vassa låtar Lulu ändå gjorde.

Nr: 116/CD

Ett lätt schizofrent uttryck

THE MOVE – NIGHTRIDING – 1988

The Move är ett av de knepigare banden som dök upp i slutet av 60-talet i England. Å ena sidan gjorde de trevlig psykedelisk pop som gick hem på topplistorna och de hade flera singelhits i England.
Å andra sidan kunde de stöka till det ganska ordentligt på sina LP-skivor. Något man närmast skulle kunna kallas progressiv rock, även om den genren knappt var ”uppfunnen” vid den tiden.

Excentrikern Roy Wood var den egensinnige och karismatiske ledaren av bandet.

Under hans ledning hade gruppen i slutet av 60-talet en rad hits i England; bland annat I Can Hear The Grass Grow, Flowers In The Rain och Fire Brigade.

Kända utanför England blev gruppen dock först med singeln Blackberry Way som 1968 till och med tog sig in på svenska tio-i-topp.

Den samlings-LP jag har med The Move innehåller de flesta av de där låtarna och är riktigt underhållande lyssning.

Det som slår mig är dock det lätt schizofrena uttrycket, en balans mellan det helt galna och ”vanlig” pop. Något som gör det spännande att lyssna på Nightriding trots att det är en samlingsplatta. Man vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet.
The Move är också föregångaren till Electric Light Orchestra. En förvandling som tog sin början 1970 då Jeff Lynne ersatte Carl Wayne som sångare. Nästan omedelbart började han och Roy Wood att skissa på ELO-planen, som från början var tänkt att vara ett hobbyprojekt till The Move.

Det tog dock inte särskilt lång tid innan det blev precis tvärtom, ELO blev den seriösa satsningen och The Move blev ett sidoprojekt.

För Roy Wood blev dock ELO bara ett kortvarigt projekt. Redan efter första LP:n tröttnade han och drog vidare med glam- och hårdrocksbandet Wizzard. Hur det gick för ELO och Jeff Lynne vet de flesta...

Nr: 1976/2222