SLADE – SLADEST – 1973
Slade var ett föraktat band när man gick på högstadiet. Tillsammans med Sweet, Suzi Quatro och Gary Glitter bildade de någon slags töntpakt. De tuffa grabbarna lyssnade på Bowie, Deep Purple och Sabbath. Att erkänna att man hade en skiva med Slade hemma var som att dansa på undergångens rand. För det här tillhörde en tid då inga undantag tilläts.
Sladeskivorna fick jag lyssna på i smyg och de placerades noga längst bak i skivbacken för att inte synas. Jag gillade Slade. Visst, det var skrikig och högljudd 70-talsrock med massor av diskant.
De var kanske inte de fräckaste konstutövarna, men de blev på något sätt rebeller, i utsvängda jeans och sanslöst höga platåskor.
Den allra första skiva jag köpte var Sladest, bandets tidiga samlingsplatta från 1973, med numreringen 1 (ett) i min skivsamling har den en särställning.
Jag tycker fortfarande det var en bra första LP: Här hade de bästa låtarna från gruppens första plattor och singlar samlats ihop. Och vilken samling det blev.
Sladest är en kavalkad av glamrockhits, nästan en koncentrat av hela eran. Alla låtarna var hits. Get Down and Get With it, Coz I Luv You, Mama We´re All Crazy Now, Cum On Feel the Noize och alla de där.
Idag kanske man ler lite och tycker det låter mest som billig umpa-umpa pop. Men på den tiden fanns ett oemotståndligt skimmer runt de här låtarna.
Glamrockbandet från Wolverhampton var just då det allra bästa som fanns och kanske det enda band jag verkligen kan säga var mina idoler.
Nr: 1/2222
Slade var ett föraktat band när man gick på högstadiet. Tillsammans med Sweet, Suzi Quatro och Gary Glitter bildade de någon slags töntpakt. De tuffa grabbarna lyssnade på Bowie, Deep Purple och Sabbath. Att erkänna att man hade en skiva med Slade hemma var som att dansa på undergångens rand. För det här tillhörde en tid då inga undantag tilläts.
De var kanske inte de fräckaste konstutövarna, men de blev på något sätt rebeller, i utsvängda jeans och sanslöst höga platåskor.
Jag tycker fortfarande det var en bra första LP: Här hade de bästa låtarna från gruppens första plattor och singlar samlats ihop. Och vilken samling det blev.
Sladest är en kavalkad av glamrockhits, nästan en koncentrat av hela eran. Alla låtarna var hits. Get Down and Get With it, Coz I Luv You, Mama We´re All Crazy Now, Cum On Feel the Noize och alla de där.
Glamrockbandet från Wolverhampton var just då det allra bästa som fanns och kanske det enda band jag verkligen kan säga var mina idoler.
Nr: 1/2222
Tänk vilken skillnad några år kan göra. För oss som gick på lågstadiet i mitten av 1970-talet var Sweet det tuffaste som kunde tänkas. (I andra klasser hade Kiss samma rang, men av någon anledning inte i min.) Alls inte "töntmusik". Den "äran" hade istället ABBA, i alla fall om du var kille; för tjejerna var det OK med ABBA.
SvaraRaderaDäremot var det ingen av mina kompisar som ens hade hört talas om Slade. Min pappa lånade mycket skivor av en yngre kollega och spelade av på kassett, däribland Sladest, och jag var ganska förtjust i den. Men, som sagt, den hade passerat under radarn för många av mina jämnåriga. Misstänker att det var "mellanstadiemusik" just den perioden, som Sweet var lågstadiemusik och Purple, Sabbath och dom högstadiemusik.
He, he, känner ingen precis allt det där. ABBA-skivor kunde man ju inte ha! Kiss tyckte vi som var lite äldre var ganska fåniga...däremot gick New York Dolls bra...
RaderaJanuari 1977, jag fyller 11 år och har sett att ett av paketen är en LP. En Sweet-LP, naturligtvis, Sweet är ju det band jag älskat sedan ungefär ett år tillbaka då jag över en natt blev musikintresserad och Sweet-frälst. Nå, födelsedagsmorgon, öppnar ivrigt paketet och... det är inte Sweet, det är - "Arrival". ABBA! Musik för tjejer, och för töntar! (Förmodligen nåt slags statement från min pappa, han var politiskt engagerad på yttersta vänsterkanten men delade inte alls proggrörelsens mening att ABBA var smörja för att det var kommersiellt.) Får senare på kvällen "Give us a wink!" på kassett av min morbror, men känslan av besvikelse fanns kvar en tid.
Radera(Sen insåg jag väl ganska snabbt att ABBA var bra, jag var kanske inte så tuff som jag trodde...)