MANFRED MANN – THE BEST OF – 1977
Manfred Mann är ett av de klassiska brittiska popbanden på 60-talet. Vem minns väl inte Do-Wah-Diddy Diddy, Pretty Flamingo, Mighty Quinn och Ha, Ha Said The Clown?
Bandets historia är dock ganska rörig. För den som kan sin Manfred-historia är det ett helgerån att skriva de där fyra låtarna på samma rad och i samma mening. Det är nämligen inte samma band som gjorde dem, eller delvis i alla fall.
Den här samlingsskivan tar upp gruppens första år, 1963-1966, den era då Paul Jones var sångare och Jack Bruce fortfarande var med i bandet. Do-Wah-Diddy Diddy och Pretty Flamingo är från de åren.
1966 försvann de båda från gruppen för andra mer lockande karriärer (film- och Cream) och ersattes bland andra av Mike D´Abo och Klaus Voorman.
Det är från den tiden de två sistnämnda låtarna har sitt ursprung. De finns alltså inte på den här Best Of-samlingen.
Jag hör till dem som tycker bäst om Manfred Manns Paul Jones-epok bäst. Mycket för att jag gillar hans sångröst, han har både soul och blues i stämbanden. Inte så grovkornig som de flesta andra bluessångare, utan väl avvägd. Det är ingen tillfällighet att han anses ha varit en av 60-talets bästa popsångare i England.
Jag tycker det ger låtarna från Manfred Manns första år lite större djup än det som skulle komma senare. Då blev det mera poppigt.
Om bandet gjorde bättre låtar de första åren är jag dock inte helt överens med mig själv om. Jag gillar både Do-Wah Diddy Diddy och Mighty Quinn. Och Mike D´Abo var definitivt ingen dålig ersättare. Men att det här är en bra samlingsplatta, det vet jag helt säkert.
Nr: 1620/2222
Manfred Mann är ett av de klassiska brittiska popbanden på 60-talet. Vem minns väl inte Do-Wah-Diddy Diddy, Pretty Flamingo, Mighty Quinn och Ha, Ha Said The Clown?
Bandets historia är dock ganska rörig. För den som kan sin Manfred-historia är det ett helgerån att skriva de där fyra låtarna på samma rad och i samma mening. Det är nämligen inte samma band som gjorde dem, eller delvis i alla fall.
Den här samlingsskivan tar upp gruppens första år, 1963-1966, den era då Paul Jones var sångare och Jack Bruce fortfarande var med i bandet. Do-Wah-Diddy Diddy och Pretty Flamingo är från de åren.
1966 försvann de båda från gruppen för andra mer lockande karriärer (film- och Cream) och ersattes bland andra av Mike D´Abo och Klaus Voorman.
Det är från den tiden de två sistnämnda låtarna har sitt ursprung. De finns alltså inte på den här Best Of-samlingen.
Jag hör till dem som tycker bäst om Manfred Manns Paul Jones-epok bäst. Mycket för att jag gillar hans sångröst, han har både soul och blues i stämbanden. Inte så grovkornig som de flesta andra bluessångare, utan väl avvägd. Det är ingen tillfällighet att han anses ha varit en av 60-talets bästa popsångare i England.
Jag tycker det ger låtarna från Manfred Manns första år lite större djup än det som skulle komma senare. Då blev det mera poppigt.
Om bandet gjorde bättre låtar de första åren är jag dock inte helt överens med mig själv om. Jag gillar både Do-Wah Diddy Diddy och Mighty Quinn. Och Mike D´Abo var definitivt ingen dålig ersättare. Men att det här är en bra samlingsplatta, det vet jag helt säkert.
Nr: 1620/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar