The Musical Box: oktober 2012

onsdag 31 oktober 2012

Någon har krossat en tomat

YES – TORMATO - 1978

På omslaget till Yes album Tormato har någon krossat en tomat. Förmodligen var han besviken eller rent av förbannad.
Utan att vara någon större expert på Yes musik vill jag nog påstå att han som kastade tomaten hade rätt. Tormato från 1978 är ingen bra Yes-skiva.

Möjligtvis skulle man kunna mena att det är ett album som gjordes under Yes övergång från progressivt rockband till pudelrockare (eller vad man vill kalla det).

Jag är förresten inte alls säker på att musiken på Tormato kan anses vara särskilt ”progressiv”. Det faller redan på första kriteriet - progressiva rocklåtar ska vara långa.

På den här skivan finns hela åtta låtar, vilket nog får anses vara väldigt mycket när det gäller Chris Squire och hans kollegor vid den här tiden.
Man skulle kunna tro att det i så fall rör sig om något slags konceptalbum, vilket är andra kriteriet för progressiv rock. Efter ett antal genomlyssningar vill jag påstå att Tormato inte klarar det kravet heller. Nej, det är nog ett ”vanligt” rockalbum.

Fan vet om inte Yes-gänget, av någon outgrundlig anledning, lyssnat in sig på det Genesis höll på med ungefär vid samma tid. Jag hittar en hel del likheter mellan den här plattan och album som Winds and Wuthering och And Then There Were Three. Inte precis några av mina favoriter i Genesis katalog...

Nej, Tormato ställer jag undan väldigt långt bak i hyllan och ämnar låta framtida arkeologer få gräva fram och sedan få klia sig i huvudet över... Kanske krossar de tomater i framtiden också...

Nr: 1250/2222

tisdag 30 oktober 2012

Frånvarande, kall och kontrollerad

MAGAZINE – PLAY - 1981 

Magazine var ett av de första postpunkbanden. Howard Devoto kom från Buzzcocks med idéer om att mixa punk med, pop, rock och kryptiska poetiska texter om sociala orättvisor.
Magazine gjorde bara fyra album i skiftet mellan 70- och 80-talen. Hittar du något av dem tycker jag du ska slå till. Musiken är både fascinerande och hypnotisk men ändå frånvarande, kall och kontrollerad.

Jag kommer direkt att tänka på Joy Division eller varför inte Lou Reed när han var på sitt mest destruktiva humör, på gränsen till nervsammanbrott.

Än så länge har jag bara fått tag på en skiva, livealbumet Play från 1981. Ett album som experterna inte räknar till Magazines bättre, men jag lyssnar gärna på den.

För det första märks det, på gott och ont, knappast att det är ett livealbum, ljuden från publiken är nedtonad till nästan obefintlighet.

Sen gillar jag Howard Devotos spretiga och lätt nervösa uttryck, som sprider en deprimerande domedagsstämning omkring sig.

Att välja ut några särskilda låtar kan jag inte. I det här fallet handlar det om helhetsintrycket. Men om det går att spela den här skivan flera gånger i rad är jag osäker på.

Nr: 961/2222

måndag 29 oktober 2012

På gränsen mellan genialitet och galenskap

ANGE – EMILE JACOTEY - 1975

Gränsen mellan genialitet, egensinnighet och galenskap är tunn, inser jag efter att ha lyssnat på LP:n Emile Jacotey med franska progbandet Ange.
Det är en grupp jag förmodligen skulle ha älskat att få höra live, musiken är så oberäknerlig. Att till slut den gamle Emile själv dyker upp känns inte alls konstigt, utan fullt naturligt.

Man skulle kunna jämföra Anges musik med det Genesis höll på med på till exempel The Lamb Lies Down On Broadway. Uppbyggnaden av musiken, den märkliga storyn och de snabba oväntade vändningarna ligger inte långt från varandra.
Men samtidigt är det att skjuta vid sidan av målet. Ange har egentligen ingenting med Genesis att göra. Och knappast med något annat mer välkänt brittiskt progrockband från det tidiga 70-talet heller.

Ange är ett franskt band och skiljer sig därmed kraftigt från brittiska, tyska och italienska band i samma genre. De har hämtat sin inspiration från helt andra håll, vilket naturligtvis var att vänta. Franska musiker erkänner sig knappast som beundrare av den brittiska popmusiken.

För egen del uppskattar jag detta ganska annorlunda inslag i min skivsamling.

Och kan bara beklaga att min skolfranska inte är vad den borde varit. Jag misstänker att behållningen av skivan Emile Jacotey varit betydligt större om jag förstått mer av språket.

Nr: 605/2222

söndag 28 oktober 2012

Sexig, het och farlig

J J CALE – GRASSHOPPER - 1981 

En del vill kalla den sell-out, men det gör inte jag. Bakom det oansenliga blekgröna omslaget på J J Cales album Grasshopper döljer sig en fantastisk skiva.
Plattan kom ut 1981, men gjorde inte mycket väsen av sig då. Låtarna spelades knappt i radio (som man på den tiden lyssnade på och som faktiskt hade väldigt starkt inflytande...till skillnad från nu).

För min del dröjde det nog till mitten av 90-talet innan jag insåg hur bra den här skivan är. Mest beroende på att jag då kom över den billigt på nån rea, förmodligen på B&W på A6...skit samma!

Tempot är ohyggligt. Och här finns hela 14 låtar. Inte en enda av dem låter likadan. City Girls är en lysande inledning. Trots att det kanske är det allra närmaste J J Cale någonsin kom till att få en hitlåt på poplistorna.
Devil in Disguise (nej, den har inget med Elvis låt att göra) är nog den snabbaste låt Cale någonsin spelat in. Me like. Men skivans höjdare är ändå Drifter´s Wife. En folkrock/blues-låt där inte ens Bob Dylan har en chans.

Och så gillar jag Does Your Mama Like to Reggae. Man får lyssna väldigt noga för att höra nån reggae i den, men den sexig, het och farlig. Grasshopper ser kanske oansenlig ut. Men tar man fram den svarta vinylen ur det bleka omslaget, blir den nåt helt annat.

Nr: 571/2222

Into the music

VAN MORRISON – INTO THE MUSIC - 1979

När Van Morrison släppte Into the Music 1979 fick den blandad kritik. Och det är sant. Skivan känns till en början plottrig och upphackad. Här finns allt från irländsk folkmusik till New Orleansjazz och soul. Men det är en LP som växer.
Till slut är det bara att inse att Van Morrison är en popkonstnär och stor artist. Bright Side of the Road, Full Force Gale och You Make Me Feel So Free är briljanta låtar som alla står mycket högt på min lista.

Det är en avslappnad Van Morrison som visar upp hela sitt breda register. Och en platta att plocka fram när det blåser isande kalla vindar ute, eller med en kall pilsner som sällskap en varm sommarkväll.

Men helst skulle jag nog vilja sitta på en mörk irländsk pub, med en Murphys i näven. Det är nämligen där jag hamnar när jag spelar Into the Music.

Nr: 1787/2222

lördag 27 oktober 2012

Melting Pot blandar och ger

MELTING POT – FIRE BURN CAULDRON BUBBLE - 1971 

Det hörs redan på namnet. Melting Pot blandar rejält. Jazzfusion, storbandsjazz och rock i samma stil som Chicago och Tower of Power.

Men de här insnöade amerikanska jazzlirarna är fräckare. De är skickliga musiker och gör läckra arrangemang som går långt utanför det Chicago höll på med...åtminstone efter 1972...

Gruppens enda album – Fire Burn Cauldron Bubble – förtjänar ett bättre öde än att hamna längst bak i någon dammig skivhylla i garderoben. Den innehåller flera starka nummer.

Inte minst låten Kool & the Gang, en cover på en låt ursprungligen gjord av gruppen med samma namn. Men det hela känns lite för tekniskt avancerat och svårt, så musiken når liksom inte fram.

Melting Pots enda LP är dock väl värd några genomlyssningar, men kan vara svår att få tag på. Info om bandet är svårhittad på nätet. Inte ens Allmusic.com har några uppgifter.

Melting Pot bestod dock av nio medlemmar, varav en sektion med fyra blåsare. Organisten Dick Gentile verkar ha varit en drivande kraft, han har skrivit flera av låtarna.
Fire Burn Cauldron Bubble är utgiven 1971 på skivbolaget Ampex Records. Vissa har en tendens att kalla allt som kom ut under en viss tidsperiod för psykedeliskt. Melting Pot har också fått den etiketten, men har ungefär lika mycket med psykedelia att göra som Kent (Nej, inte vår gamle skolvaktmästare. Rockbandet!)

Nr: 181/2222

Ett experiment med acid-rock och jazz

BANGOR FLYING CIRCUS - 1969

Bangor Flying Circus LP från 1969 låter som ett enda stort experiment. Här testas och tänjs på varenda gräns man kan tänka sig. Det liras tung psykedelisk rock som Blue Cheer, som därefter glider över i Grateful Deads acid-rock och utan förvarning sen nyckfullt hoppar över i jazz.
Bangor Flying Circus bildades 1967 i Chicago, men hämtade säkert inspirationen både från den amerikanska västkusten och jazzscenen. Medlemmarna kom från de legendariska psykedeliska rockbanden HP Lovecraft och Shadows of Knight.

Men det blev bara en enda skiva för Bangor Flying Circus. Den är dock synnerligen underhållande. Inte minst är bandets cover av Beatles Norwegian Wood – på orgel - obetalbar.
Bangor Flying Circus bestod av trummisen Michael Tegza, David Wolinski på orgel, samt Alan Decarlo, gitarr och sång. Skivan gavs ut av mitt favoritbolag i slutet av 60-talet, Dunhill Records i Los Angeles.

Den är ett måste i min samling. Sån här musik skulle knappast något skivbolag våga sig på att ge ut idag, det är alldeles för smalt. Man skulle nog kunna påstå att Bangor Flying Circus var före sin tid. Jag kan på rak arm inte komma något annat band att jämföra med (men det finns säkert massor...).

Nr: 1373/2222

fredag 26 oktober 2012

Jo Jo Zep och Stones

JO JO ZEP AND THE FALCONS – JO JO ZEP AND THE FALCONS - 1979

Jo Jo Zep & The Falcons var inga nyskapande, revolutionerande eller fräcka innovatörer. Deras musik kan nog inte heller anses särskilt spännande. Man skulle kunna hävda att det är ganska ordinär pubrock från Australien.
OM det inte vore för att sångaren Joe Camilleri har en tendens att försöka låta som Mick Jagger.

Han gör det dessutom bra, så när du tillfälligt spelat sönder dina Stones-plattor från slutet av 70-talet, skulle det kunna funka med Jo Jo Zep i stället.

För att förstärka det på sin debutskiva* (se kommentarer) från 1979 drar Jo Jo Zep till med Stones gamla coverklassiker It´s All Over Now, som jag tycker är en av skivans roligaste spår.

Och OM det inte vore för att bandet gärna blandar in både new wave, reggae eller ska och hårdrock i sina låtar. Ibland blir det väldigt bra, på andra ställen bara rörigt.

Det gör den här plattan till en ganska oberäknelig sak. Man vet liksom inte vad som väntar runt hörnet...och sånt är ju kul...nån gång då och då...
På bandets senare skivor tog det där med ska och reggae över lite för mycket. Så jag skulle nog våga på stå att Jo Jo Zep & The Falcons aldrig blev bättre än så här. Men det finns de som hävdar att Joe Camilleris kopierande av Mick Jagger blev början till slutet för bandet.

Vill du höra albumet får du leta reda på vinylskivan. Vad jag vet är den inte utgiven på CD.

Nr: 1658/2222

* Tack Jonas! Detta är egentligen Jo Jo Zeps tredje album, men det första som lanserades i England. Låtlistan är dock nästan identisk med den "riktiga" förstaplattan, Don´t Waste It från 1977.

torsdag 25 oktober 2012

Blondes have more fun?

ROD STEWART – BLONDES HAVE MORE FUN - 1978 

Blondes Have More Fun. Jo, nog är den rolig alltid. Och eftersom den numera väldigt rynkige har ett mer än lovligt taskigt rykte - Detta är något så ovanligt som en ganska bra Rod Stewart-platta...
Var det otippat? Men jag tycker faktiskt det. Den är inte minst en milstolpe. Efter Blondes Have More Fun gjorde Roddan inte EN ENDA BRA LÅT på nästan 20 år...

Okej, Blondes Have More Fun från 1978 är Rod Stewarts definitiva steg till att göra sin musik och skivor maximalt kommersiellt. Det är slimmad disco, det är snygg pop, det finns ett par väl avvägda rockiga låtar också. Allt prydligt förpackat och elegant.

Sammantaget är det ganska smaklöst. Men om vi nu tar det här med 1978. Det var alltså samma år som Rolling Stones också gav sig ut på dansgolvet och kickade folk i röven med disco på Some Girls. Så varför skulle inte Rod Stewart göra det också?

Sen gillar jag titelspåret Blondes (Have More Fun), det är en bra låt. En riktig roddan-rocker. Att det sen finns ett par ordentliga skitlåtar får man väl leva med, särskilt hemska motown-covern Standing In The Shadows Of Love och rent av vidriga The Best Days Of My Life.

Men va sjutton. Det här är en Rod Stewart-skiva. Säg en enda av hans plattor där det inte funnits en massa skräp...

Nr: 91/2222

onsdag 24 oktober 2012

Spacerock eller vanlig boogie

UFO – UFO 1 - 1971 

Det här är en gammal goding. Kass, men charmig...

Jag är inte helt säker på att UFO, eller Hocus Pocus som bandet kallade sig innan de fick göra sin första LP, skulle fått nåt skivkontrakt om de kommit dragande med demotejperna till UFO 1 till något skivbolag idag. Förmodligen hade de blivit utsparkade innan första låten...
Men i början av 70-talet funkade sånt här. UFO var ganska tidiga med att lira spacerock. Bland de allra första skulle jag kunna tänka mig. Det gick inte hem i deras hemland England, men de blev ganska stora i Japan, Frankrike och Tyskland.

UFO 1, som 1971 spelades in med mycket små medel, är kanske en sån där platta som borde ställas undan i nåt hörn och glömmas bort. För UFO var inte särskilt bra på den tiden.

Det här var alltså innan Michael Schenker kommit med i bandet, hans föregångare hette Mick Bolton.

Sen är jag inte helt säker på att det här verkligen är spacerock. Det är mer vanlig boogie som fortsätter bara för att bandet inte kommit på nåt bra sätt att få slut på låtarna...
Men självklart är det här ändå en skiva jag inte vill vara utan. Den är visserligen rätt svårlyssnad nu för tiden, men den är charmig och lite smårolig. UFO gör till exempel en helt sagolik spacerockcover på Eddie Cochrans C´mon Everybody. Sen är Timothy, Boogie och Who Do You Love inte heller så dumma.

Skivans återkomst i samlingen är en nyligen firad händelse. Jag skaffade den här plattan någon gång på 70-talet, efter att jag hört monsterskivan Phenomenon. Då blev jag ganska besviken och sålde eländet kvickt som attan. Det ångrade jag naturligtvis i många år. Men nu har den kommit ”hem” igen.

Nr: 1591/2222

tisdag 23 oktober 2012

Snyggt jobb av Graham Nash

GRAHAM NASH – EARTH & SKY - 1980

Jag hade inte hört särskilt mycket gott om Graham Nashs album Earth & Sky från 1980. De som gillade Crosby Stills Nash & Young menade att det bara var kommersiellt skräp. De som fortfarande lyssnade på Hollies tyckte att... Äh, skit samma.
När skivan till slut hamnade på min SL 12:a stämde inget av det där. Jag kom rätt snabbt fram till att Earth & Sky är en rätt bra platta.

Men inte är den i närheten av CSNY-kollektivet (okej, lite då, Barrel Of Pain). Och inte finns det mycket Hollies. Och inte hittade jag några hitlåtar, men det brukar jag aldrig leta efter. Å andra sidan finns det inga dåliga låtar heller...
Nånstans påminner det här mig lite om George Harrisons alla album, All Things Must Pass undantagen (den är nämligen överjävlig* och går inte att jämföra med nåt annat).

Graham Nash gör välskrivna och snygga låtar, läckra harmonier och allt det där. På något ställe låter han till och med som Peter Gabriel (Ja, du läste rätt), men naturligtvis inte lika fräckt och spännande. Nej, det här är en skiva jag nog kan spela flera gånger.

Det enda jag kan tänka mig att ha invändningar mot är produktionen, som på vissa ställen känns överarbetad. Men va fan, det är ju en 80-talare...

Nr: 941/2222

* Överjävlig är jönköpingska och betyder att den är snäppet värre än överstyv.

måndag 22 oktober 2012

Det är så klart landskapsmålning!

STOMU YAMASHTA/STEVE WINWOOD/MICHAEL SHRIEVE – GO – 1976 

Det tog mig ett bra tag och flera genomlyssningar innan jag förstod vad Steve Winwood, Michael Shrieve och Stomu Yamashta håller på med på plattan Go. Det är så klart landskapsmålning!
Med sin musik skapar de ett fantasifullt landskap av musik, där de målar både med funkigt breda penslar och jazzimproviserande smala spetsiga tuschpennor. En spännande och ibland rofylld upplevelse, närmare eletronica än pop, närmare jazzimprovisation än progressiv rock, men ändå inte...

Förblindad av Steve Winwoods rent ut sagt hemska 80-talspopskivor, bilden på näthinnan av Michael Shrieve som hetsig trummis bakom Carlos Santana på Woodstockfestivalen och en iskall Stomu Yamashta, även han bakom Santana, gjorde att jag först inte förstod tanken med den här skivan.

Möjligtvis var det också så att jag nånstans försökte hitta kopplingar till Steve Winwoods år i Spencer Davis Group, Traffic och Blind Faith. Det här var nämligen den första platta där han inte hade någon av dem vid sin sida.
Men när jag insett skillnaden blev Go en helt annan sak att lyssna på. Jag tror till och med det är någon form av konceptalbum.

De olika styckena (jag vill inte kalla det låtar) går in i varandra, där den ena melodislingan eller improvisationen följer efter den andra på ett helt logiskt och naturligt sätt. Till slut utkristalliserar sig bilden av ett musikaliskt landskap, med både böljande sädesfält, mörka skogar och höga bergstoppar.

Jag tror inte att detta skulle kunna kallas jazz eller ens jazzimprovisation. Det är definitivt inte progressiv rock. Jag tror närmare att det handlar om new age. Men jag vet inte... Jag vet bara att Go är väldigt behaglig lyssning.

Nr: 767/2222

söndag 21 oktober 2012

Extremt fånigt, men...

En sexa Skåne (andra benet) – Del 6

Kommer nån ihåg den här skivan? Var det nån enda som fattade vad det handlade om? Men visst är det helt sagolikt?

PHILEMON ARTHUR AND THE DUNG – MUSIKENS HISTORIA DEL 1 OCH 2 - 1972 

Det finns två sätt att angripa Philemon Arthur and the Dung. Antingen lägger man sig på samma nivå och försöker skriva en helt oseriöst rolig ordföljd.
Eller så gör man en eftertänksam vetenskaplig analys, följt av en djuplodande journalistisk text om det allvarligt samhällskritiska med detta fenomen.
Den typen av texter är inte min grej. Och rolig kan jag inte vara på beställning... Så det får bli som det blir...
Det finns förresten också två sätt att attackera lyssnandet på Musikens historia del 1 och 2. Man kan ta det för precis vad det är och älska Philemon Arthur för det fullständigt meningslösa och extremt fåniga.

Eller så förstår man inte alls meningen med dessa hopplösa ramsor - inspelade 1971 och 1972 på en Revox tvåkanalsbandspelare och en Dux bandola monobandspelare i ”sovrummet på vinden, Skåne” - och hatar det.

Vem de två som ligger bakom skivan – Philemon Arthur respektive The Dung – är fortfarande ett mysterium.

Skivbolaget Silence har hållit tyst i 40 år och ännu har ingen person trätt fram och sagt sig vara ansvarig för denna skapelse.

Ett rykte säger att det skulle vara Thomas och Mikael Wiehe, ett annat att det är gruppen Risken Finns.

Det enda som yppats är att de inte vill träda fram eftersom de bor i en by i nordvästra Skåne där alla känner alla...
Skivan gavs ut på vinyl 1972 och cirkulerade bland mina kompisar ungefär på samma sätt som det där ökända kassettbandet med Eddie Meduza eller Johnny Bodes Bordellmammas visor.

Med andra ord var det ingen som hade skivan...men alla hade hört den. Jag hade den inte heller, förrän jag långt senare, på 90-talet, inte kunde låta bli att köpa skivan på CD.

LP:n går att få tag på, men räknas som en riktig svensk klassiker och brukar därför bli väldigt dyr. Jag har till och med sett den inramad.

Nr: 47/CD

Full patte som vanlitt!

En sexa Skåne (andra benet) - Del 5

När vi nu ändå är inne på Kal P Dal är det lika bra att fortsätta. Skivan i förra artikeln, Till Mossan, och den här har nämligen mycket gemensamt.

KAL P DAL – GRÄD ENTE FASSAN! -1978

När Kal P Dal spelade in sin debutplatta Till Mossan tog det bara fem timmar i studion. Det lär ha varit en hysterisk inspelningssession med över 100 personer som inbjuden publik. Och då blev det ändå en del låtar över. De använde Kal P Dal på sin andra skiva Gräd ente fassan!
Skivan fick namnet av rättviseskäl. Kal P Dal tyckte att om nu hans mossa fått första skivan tillägnad sig var det fassans tur den här gången...

Receptet är exakt detsamma som på debutplatta. Det är fullt pådrag från början. Kal P Dal blandar covers på gamla rockrökare - kryddade med egna bonnhumoristiska och sarkastiska texter – och egna låtar.

Brunt socker, det vill säga Stonesklassikern Brown Sugar, går så klart hem hos publiken, liksom Knabbar på himelens dörr (jäpp, Knockin´On Heavens Door), Du bara bankar (Keep-a-knockin´) och John Silver (Johnny B Goode). Bara för de låtarna är det här (faktiskt) fortfarande en rolig skiva.
Men jag tycker inte att Kal P Dals egna låtar är lika bra den här gången. Jag misstänker att det hänger på att bandet var fullt upptagna med att turnera efter succén med Till Mossan, och helt enkelt inte hann med.

Kul att veta: Den här plattan, liksom Till Mossan, är producerad av Peps Persson.

Kal P Dal hann med att spela in ytterligare två album. Inget av dem finns dock i min samling. Karl Ljunggren, som han egentligen hette, avled bara 36 år gammal 1985. Bandet lär dock finns kvar fortfarande, men kallar sig nu för tiden Pedalens Pågar.

Nr: 1608/2222

Raka rör och ös till bäng

En sexa Skåne (andra benet) - Del 4

Kal P Dal blev aldrig känd för några djupare och mer eftertänksamma grejer. Nä, det var fullt ös som gällde.

KAL P DAL – TILL MOSSAN! - 1977 

Under 70-talet låg punkarna och raggarna i luven på varandra ordentligt. Det blev ofta rejält blodiga sammandrabbningar när de möttes på stan för att göra upp. Men en gemensam sak hade de i alla fall, Kal P Dal, en av få svenska rockmusiker som gick hem i båda lägren.
Inte för att det blev färre slagsmål och mindre blodsutgjutelse på grund av denne karismatiske skåning, men i alla fall... Konserterna lär ha gått livligt till... Kal P Dal är nu för tiden närmast en kultfigur, även om den musik han och hans band stod för var vanlig rock and roll.

Oftast covers på gamla 50-talsrockers, Rolling Stones och liknande, som adderades med sarkastiska och ironiska småroliga hemmasnickrade texter. Men vad man ofta glömmer är att bandet också gjorde en hel del egna låtar.
Kal P Dals första LP, Till Mossan, är en liveinspelning, även om det inte var tänkt så. Skivan är inspelad i studio, men bandet bjöd in en massa kompisar (cirka 100 st) att vara med, så det blev som det blev... Det är ”raka rör och ös till bäng” från början till slut. Även om det kanske inte var världens mest musikaliskt geniala band visste Kal P Dal hur de skulle få igång en publik.

Skivan är numera mer kuriosa än intressant lyssning. Men låtar som Carl Perkins Blue Suede Shoes (Blåa skor), Bara rock´n´roll (Stones – It´s Only Rock And Roll) och bandets egna Karolin och Rocka maj, är rätt roliga att lyssna på nu också.

Nr: 1381/2222

lördag 20 oktober 2012

Vem är det som är rädd

En sexa Skåne (andra benet) - Del 3

Född i Huskvarna, men det var i Skåne det hände...

BJÖRN AFZELIUS – VEM ÄR DET SOM ÄR RÄDD? - 1974

"Min historielärare på gymnasiet, socialdemokraten Hans Sallius, sa alltid vid slutet av varje termin: "När folk börjar ropa på lag och ordning ska ni dra öronen åt er. Då lurar fascismen runt hörnet" På 70-talet började rikspolischefen Carl Persson i Sverige ropa på lag och ordning och fler poliser. Då skrev jag denna sång"
...skrev en gång Björn Afzelius om låten med samma namn. Den finns på hans första soloplatta, som fått samma namn, Vem är det som är rädd?

En skiva som spelades in 1974, då han fortfarande kvar i Hoola Bandola Band, den svenska proggens urhjältar med politiska sanningar som fick folk att tänka.
Man skulle kunna tänka sig att Afzelius i sin debut inte skulle våga gå lika långt. Men det är precis tvärtom. Vem är det som är rädd? tar ställning, ställer de svåra frågorna och talar om orättvisor. 

Som jag ser det är detta Björn Afzelius mest politiskt starka skiva av alla i hans produktion. Den blir i sin nakenhet nästan obehaglig att lyssna på.
Men förmodligen var det precis vad han var ute efter.
Därför är det här en av få svenska proggskivor jag gärna spelar nu för tiden också. För Afzelius hade rätt 1974. Och texterna är fortfarande precis lika aktuella idag.

Nr: 1877/2222

Onassis har femton badrum...

En sexa Skåne (andra benet) - Del 2

Dags för Skånes egen blues- och reggaekung...

PEPS BLODSBAND – PEPS BLODSBAND - 1974

Det sägs att det var med den här skivan Peps Persson för första gången verkligen sjöng blues på skånska. På de tidigare skivorna hade han bara imiterat de gamla hjältarna, har det sagts.
Det där vet jag ingenting om. Jag vet bara att jag verkligen gillar skivan. Och då menar jag inte bara...

Ett o ett e två
Två o två e fyra
Lönerna dom e låga
men varorna e dyra
Ska det va så svårt å fatta
att det e falsk matematik...

Jag har för mig att proggrörelsen inte gärna snackade i termer som ”hitlåtar”. Men förmodligen är Falsk matematik så nära en hit man kan komma när det pratas om svensk progg tidigt 70-tal.

Jag kan väl också passa på att dra upp en annan av mina gamla favoriter, Onådens år. En brutal, ilsken och plågsam protestsång och blues.

Död o fruktansvärda plågor
tortyr, napalm, ett barn i lågor
ser jag i min teve-apparat
Frusna ögonkast av fasa
en man som skjuts sönder till en trasa
Var ska jag göra av mitt hat?

Det sägs också, på en del håll, att Peps Perssons texter inte var särskilt politiska, möjligtvis halvpolitiska (vad det nu innebär).

Dags å välja sida*. Nu spelar vi skivan en gång till.

Nr: 1837/2222

Känner att jag behöver förklara rubriken. Den är hämtad från en av raderna i Falsk matematik: Onassis har femton badrum/o jag har en sprucken potta...

* Syftar givetvis på låten med samma namn.

Kommissarie Roys enda LP

En sexa Skåne (andra benet) - Del 1 

Vi börjar i nordvästra Skåne med ett av alla de där banden från Svenska Popfabriken. 

KOMMISSARIE ROY – KOMMISSARIE ROY - 1981

Kriminella Gitarrer var ett av få klippanband som blev stora utanför nordvästra Skåne. Det var väl för låten Knugen skuk, antar jag. Själv gillade Kommissarie Roy bättre. De var roligare...och så var de lite bättre, tyckte jag på den tiden.

Lite mer Ramones-punk och och massor av Chuck Berry-riff. Och på deras enda LP, som gavs ut av Svenska Popfabriken 1981, är tydligen Eddie Meduza med på ett hörn nånstans...som inte är så där jätteuppenbart. Men ändå.
Caroline och Jag saknar dig är två lysande poplåtar från den här LP:n, som tydligen är väldigt svår att hitta på vinyl nu för tiden. Själv fick jag den direkt från Klippan, från nån som kände nån annan som hade en polare som lirade med ett av banden där. Eller hur det nu var.

Det händer att jag letar fram den den där gamla vinylplattan ibland. Den där svartvita framsidan med Ronald Reagan är liksom lockande på något sätt. Låtarna är rätt typiska för Klippan-popen. Inte alls så bittra och mörka som till exempel Ebba Grön och andra punkband från storstan.
I stället lite naivt och brådmoget snällt, men med mycket humor och distans. Låtarna handlar om pizzerian i Klippan, resor till storstaden Helsingborg och vad morsan tycker om klädseln.

Kommissarie Roy blev inte särskilt långlivat, tre år eller nåt sånt. Men de odlade i alla fall fram ett par blivande popstjärnor. Thomas Holst, som senare lirade med Wilmer X och nu för tiden hänger ihop med Bo Åkerström i Torsson. Och trummisen Kiddie Manzini, som gått ungefär samma väg.

Nr: 155/2222

En sexa Skåne (andra benet)



Förra helgen avhandlades ämnet skånsk rock, under rubriken ”En sexa Skåne”.
Alla kännare på området Skåne vet dock att en i ena benet bara skapar obalans. Därför slår vi upp ännu en klar, för det andra benet.
Den här gången blir det lite Klippan, lite blues och ös till bäng. Lite musikens historia faktiskt...

Extremt fånigt, men... (Philemon Arthur & The Dung - Musikens historia)
Full patte som vanlitt! (Kal P Dal - Gräd ente Fassan!)
Raka rör och ös till bäng (Kal P Dal - Till Mossan)
Vem är det som är rädd? (Björn Afzelius - Vem är det som är rädd?)
Onassis har femton badrum (Peps Blodsband - Peps Blodsband)
Kommissarie Roys enda LP (Kommissarie Roy - Kommissarie Roy)

Bilden ovan är som förra helgen hämtad från CD:n Skånska Rockklassiker, utgiven av Lund records 1997.

fredag 19 oktober 2012

Space i rymddräkter

SPACE – MAGIC FLY - 1977

Visst var det ohyggligt fräckt och nyskapande av Daft Punk att göra sina scenshower i rymddräkter i slutet av 90-talet.
Möjligtvis var det en av orsakerna till att den franska elcetropopduon blev så inne under några år. Robot Rock är fortfarande en av mina favoriter. Men tro inte att Daft Punk var först med rymddräkter.

Den idén var stulen, precis som de gjorde med sina riff... De var inte ens först i Frankrike. Redan 1977 använde franska gruppen Space den ideén. Och precis som Daft Punk handlade det om electro, ett franskt varumärke som inte bara handlade om Jean Michel Jarre alltså.
Jag misstänker att Space också hörde till föregångarna inom genren. Skivan Magic Fly, som gavs ut året efter Jean Michel Jarre släppte legendariska Oxygene, borde vara en liten läckerbit för folk som är inne på sån här musik.

Space har säkert tagit intryck av Jarre, här finns långa vindlande och spännande melodislingor, pinkfloydiskt syntetiska ljudeffekter och ett fräckt torrt electrosound.
Men Space tar det hela ännu ett steg genom att dessutom använda sig av en riktig trummis, blanda in Boney M:s (!) discobeat, latinamerikanska rytmer, funk och soul. En blandning som åtminstone jag tycker är spännande.

Annat var det förr. Jag kom över den här skivan helt nyligen och har inget direkt minne av den från 70-talet. Möjligtvis var det så att jag på den tiden kategoriserade den här sortens musik som disco...och därmed avfärdade den. Så fel man kunde ha...

Nr: 806/2222

Bilden på Daft Punk är hämtad från Wikipedia. Foto: Fabio Venni, London, UK.

torsdag 18 oktober 2012

Snäll och lite harmlös pop

FIVE MAN ELECTRICAL BAND – FIVE MAN ELECTRICAL BAND – 1969

Five Man Electrical Bands LP från 1969 är en trevlig liten sak. Fullständigt harmlös och ofarligt snäll 60-talspop, och så klart lite psykedelia, det är ju en sen 60-talare...
Det är en sån där skiva man kan lägga på skivtallriken om humöret behöver sig en kick i rätt riktning. Det är svårt att vara ilsken eller sur efter att ha lyssnat på den här skivan.

Five Man Electrical Band är ett kanadensiskt band, men låter som de var uppväxta i Liverpool eller i Londons popdistrikt på 60-talet. Lite Hollies, lite Beatles, lite av varje.

Den brittiska popmusiken gjorde minsann sina avtryck på andra sidan Atlanten. Jag skulle också kunna jämföra dem med Monkees, för så snälla och naivt harmlösa är de.
Den här skivan från 1969 är gruppens andra. Ett litet genombrott fick de i Kanada 1971 med hitsingeln Signs, som finns på skivan efter den här, Goodbyes and Butterflies. Den här LP:n innehåller dock inte några större hits.

Något större namn blev gruppen nog aldrig i Sverige. Den här plattan är en cutout och en ganska typisk LP som såldes billigt på reorna redan i mitten av 70-talet. Ingen visste vilka de var...

Men hemma i Kanada räknas tydligen Five Man Electrical Band till de stora och det finns minst ett par hyllningssajter till deras ära ute på nätet. För min del nöjer jag mig med att det är rätt trevlig, snäll, och lite harmlös pop.

Nr: 407/2000

onsdag 17 oktober 2012

Lysande pop helt enkelt

NICK LOWE – THE IMPOSSIBLE BIRD - 1994 

Första tanken: Va tusan! gör Nick Lowe covers nu. Märkligt!
Andra tanken: Vilka bra låtar! Var har han hittat dem? Cash, Elvis, Buddy Holly...nää...
Uppenbarelsen: Nä, men vänta nu. Det är inga covers, det är ju hans egna!
Det där sista kom jag på efter att ha kollat in texten på baksidan av skivomslaget. Kan vara bra att göra det ibland. Alla låtar på The Impossible Bird från 1994, utom någon enstaka, har Nick Lowe skrivit själv. Han brukar ju göra det.

The Impossible Bird är en ruggigt bra platta. Något lågmäld och sorgsen i tonen äter den sig in i medvetandet och till slut är den bara där. Hela tiden. Allmusic.com har lyriskt utnämnt den här skivan till Nick Lowes bästa sedan Labour of Lust. Och för en gångs skull håller jag med, trots att det är en amerikansk sajt.
Det är visserligen inte sån där musik som övertygar första gången. Skivan kräver ett antal genomlyssningar. Men då blir den oerhört bra.

Texterna är knivskarpa och träffsäkra och Lowe gör naturligtvis briljanta små melodier. Sorgsna The Beast in Me är en rysare och den första låten jag fastnade för. När den sensationen går över finns det mer att upptäcka. 12-Step Program till exempel, som är en ironisk liten betraktelse det inte går att vara utan. Och I Live on a Battlefield är grym, Och Soulful Wind. Äh, det här är lysande bra pop helt enkelt!

Nr: 30/CD

tisdag 16 oktober 2012

Graffiti Bridge bättre än ryktet

PRINCE – GRAFFITI BRIDGE - 1990

Graffiti Bridge är ett Prince-album med dåligt rykte. Det finns många som anser den vara ganska risig. Men bakom alla missförstånd och rykten döljer sig ännu ett bra album med Prince.
De negativa argumenten är dock svåra att säga emot. Dels är det filmmusik från en film nästan ingen sett. Filmen Graffiti Bridge skrevs av Prince själv och lär vara en fristående uppföljning till Purple Rain.

Hur fräckt det än var, var det ingen som hajade. Nästan ingen såg filmen 1990. Även då var PR och marknadsföring betydligt viktigare för skivförsäljningen än hur det i själva verket lät. Skivan sålde på grund av filmen dåligt.

Sen är det stora flertalet av låtarna egentligen gammal skåpmat. Låtar som blivit över från Prince tidigare plattor och som gjorts om till 90-talsgrejer. Sånt kan en del "fintyckare" anse lukta lite illa.

För det tredje var det inte Prince som sjöng på alla låtarna. Han gör väl ungefär en tredjedel själv, resten har han överlåtit på andra; Mavis Staples, Tevin Campbell, The Time.

Men hör och häpna. Graffiti Bridge är i min öron inte alls dum. Det är en Prince-skiva jag verkligen gillar. Det finns flera mer än bara anständiga saker här.

Thieves In the Temple är en ruggigt tuff funklåt. Jag tror det var den enda låten från skivan som blev en riktig hit. För att inte tala om We Can Funk, en låt Prince gör tillsammans med funklegenden och häxmästaren George Clinton.

Sen var det den här skivan som fick mig att upptäcka soul- och gospelsångerskan Mavis Staples. Och här snackar vi röstresurser utöver det vanliga.

Hon gör flera sköna låtar, ta och leta fram Melody Cool, så förstår du vad jag menar. Den är grym!

Nr: 846/2000