JANE – FIRE WATER EARTH & AIR - 1976
Det håller yrvaket på att omprövas av popens kulturelit, men om man vid något tillfälle oförsiktigt slänger ur sig uttrycket ”det var bättre förr” betraktas man av dagens popkännare i allmänhet som en första klassens dammråtta som borde hållit sig kvar under soffan.
Nu råkade jag av en ren tillfällighet i min mailbox få den allra senaste skivan med ännu ett hajpat svenskt progressivt metalband, samma dag som jag kom hem med LP:n Fire Water Earth & Air med tyska progrockarna Jane.
Jag laddade ner mp3-filerna - det är så recensionsskivor sprids nu för tiden - och lyssnade.
Jag tänker inte gå in på skillnaden i att lyssna på en mp3-fil och en vinylskiva. Jag tänker inte heller gå in på detta svenska progband (som ärligt sagt ändå måste betraktas som väldigt skickligt i sin genre).
Det kommer jag att göra först när jag får vinylskivan hemskickad för en recension...vilket alltså aldrig kommer att ske.
Utan att göra någon direkt jämförelse i ljudkvalitet och produktion (som i det här fallet märkligt nog inte alls verkar bättre nu för tiden) hävdar jag med bestämdhet att band som Jane har något att lära ut. För ibland – inte alltid – var det bättre förr.
Fire Water Earth & Air är kanske inte Janes allra bästa album - vilket jag vet en del menar - men borde ändå vara tillräckligt intressant.
LP:n innehåller sex låtar, vilket man knappast märker. Melodislingorna går omärkligt in i varandra, löses upp och fogas samman till en helt ny kontext. En kraftfull hammondorgel håller ihop de svagt sammansatta delarna och skapar en tidlös enhet. Det är 70-talets progressiva hårda rock.
När dessutom en brutal, nästan vulgär, förmodligen påtänd gitarrist får härja fritt i bakgrunden, blir det vansinnigt spännande och fullständigt oförutsägbart. Trots att det inte är några bländande innovativa solon som rivs av - här stjäls ohämmat av allt från herrar Ritchie Blackmore till Jimmy Page och Toni Iommi - ger det Fire Water Earth & Air ett skimmer av friskhet och nyfikenhet.
Detta uppfriskande saknar jag hos det hajpade svenska progressiva rockbandet, som helt säkert hittat sina ideal bland de gamla hjältarna.
Detta för osökt över diskussionen på om det som kallades progressiv rock i mitten av 70-talet verkligen kan anses progressivt nästan 40 år senare...
Nr: 444/2222
Det håller yrvaket på att omprövas av popens kulturelit, men om man vid något tillfälle oförsiktigt slänger ur sig uttrycket ”det var bättre förr” betraktas man av dagens popkännare i allmänhet som en första klassens dammråtta som borde hållit sig kvar under soffan.
Jag laddade ner mp3-filerna - det är så recensionsskivor sprids nu för tiden - och lyssnade.
Jag tänker inte gå in på skillnaden i att lyssna på en mp3-fil och en vinylskiva. Jag tänker inte heller gå in på detta svenska progband (som ärligt sagt ändå måste betraktas som väldigt skickligt i sin genre).
Det kommer jag att göra först när jag får vinylskivan hemskickad för en recension...vilket alltså aldrig kommer att ske.
Utan att göra någon direkt jämförelse i ljudkvalitet och produktion (som i det här fallet märkligt nog inte alls verkar bättre nu för tiden) hävdar jag med bestämdhet att band som Jane har något att lära ut. För ibland – inte alltid – var det bättre förr.
LP:n innehåller sex låtar, vilket man knappast märker. Melodislingorna går omärkligt in i varandra, löses upp och fogas samman till en helt ny kontext. En kraftfull hammondorgel håller ihop de svagt sammansatta delarna och skapar en tidlös enhet. Det är 70-talets progressiva hårda rock.
När dessutom en brutal, nästan vulgär, förmodligen påtänd gitarrist får härja fritt i bakgrunden, blir det vansinnigt spännande och fullständigt oförutsägbart. Trots att det inte är några bländande innovativa solon som rivs av - här stjäls ohämmat av allt från herrar Ritchie Blackmore till Jimmy Page och Toni Iommi - ger det Fire Water Earth & Air ett skimmer av friskhet och nyfikenhet.
Detta för osökt över diskussionen på om det som kallades progressiv rock i mitten av 70-talet verkligen kan anses progressivt nästan 40 år senare...
Nr: 444/2222
Jag antar att du minns tidningen Pop som gavs ut under några år på 90-talet. Pop-redaktionen hade en återkommande devis som lydde: "Den bästa popmusiken görs alltid nu". Jag antar att tanken bakom denna devis var att populärmusikens främsta funktion är att på något sätt fånga den rådande tidsandan.
SvaraRaderaJag delade inte den åsikten då, och jag delar den inte nu heller. Snarare är det enligt min mening så att olika musikgenrer når sina kreativa toppar under olika epoker, och dessutom har varje enskild lyssnare sin smak.
Själv anser jag t.ex. att soulmusiken nådde ett slags kreativ topp c:a 1965 - 75. Det som gjordes innan dess var i allmänhet upprepningar av äldre rhythm & blues, och det som gjordes därefter var ofta alltför utslätat och disco-orienterat. Naturligtvis är detta en grov generalisering, och det finns gott om undantag från regeln. Men i stort tycker jag att det stämmer.
På samma sätt tycker jag t.ex. att den brittiska 60-taspopen var extremt kreativ, och att traditionell, gitarrbaserad pop nådde ett slags kreativ "peak" i mitten/slutet av 60-talet med band som Beatles, Kinks osv. Givetvis har det därefter funnits (och finns än idag) tusentals band som försöker göra klassisk pop med influenser från det brittiska 60-talet, och en del av dem lyckas ganska bra. Men de når sällan upp i samma nivå som de gamla hjältarna.
Följaktligen köper jag inte alls devisen om att den bästa popmusiken görs nu. Enligt min mening var det i vissa avseenden bättre förr, och det skäms jag inte för att säga.
Pop! Jodå, den tidningen minns jag mycket väl. Och Now & Then var inte dum den heller.
SvaraRaderaSkönt att jag får lite medhåll i mina tankebanor. När det gäller popmusik är det annars ganska kontroversiellt att påstå att "det var bättre förr...".
Jag undrar om det snart inte är dags för rockmusiken att ta samma steg som jazz och blues, där de gamla hjältarna hyllas...
I praktiken har pop- och rockmusik redan kommit till det stadium du beskriver. Förra året läste jag t.ex. om ett band som spelar Pink Floyd-covers, och som turnerade med en show där de spelar Pink Floyd-låtar så likt originalen som möjligt. Tydligen hade de också en påkostad ljusshow och en massa annan rekvisita som skulle lika de gigantiska shower Pink Floyd gjorde på 70- och 80-talen.
SvaraRaderaDetta innebär att pop-/rockmusik framförs i samma former som klassisk musik traditionellt framförs. Man spelar musik av "gamla mästare" och försöker framföra musiken så att det i möjligaste mån låter så som upphovsmännen avsåg att det skulle låta. I Pink Floyd-exemplet har man dessutom tagit detta ett steg längre. Man försöker inte bara framföra musiken exakt som Pink Floyd gjorde, utan försöker även återskapa bandets scenshow.
Det finns ett antal musikjournalister som lever kvar i något slags föreställning om att rock ska vara "ungdomens musik", att rockmusik representerar "uppror mot etablissemanget" och liknande klyschor. De som tror på dessa klyschor tror nog också på deviser av typen "den bästa popmusiken görs alltid nu". Det är dock tveksamt om de klyschorna någonsin varit sanna, och de är definitivt inte sanna idag.
På 60-talet fungerade kanske rockmusiken som en del i något slags ungdomsrevolt. Möjligen fanns lite av rockmusikens sprängkraft kvar under punk-eran i slutet av 70-talet. Men idag är det helt absurt att tro att rockmusik på något vis skulle representera något slags uppror mot det etablerade samhället. Herregud, de som var unga när rockmusiken slog igenom på 50-talet är ju pensionärer idag!
I praktiken är alltså rockmusiken idag på samma stadium som jazz och blues. Det är en väletablerad populärmusikalisk genre som med åren kommit att indelas i en mängd subgenrer. Och inom de olika subgenrerna finns gamla mästare som hyllas som förebilder, och vars musik ständigt görs i nya versioner och tolkningar (ungefär som det inom den klassiska musikvärlden ständigt görs nya Mozart-tolkningar eller att nya generationer av jazzmusiker tolkar s.k. standards).
Alldeles lysande analys! Jag är med dig helt och hållet.
SvaraRaderaMen jag undrar när tidningarna flyttar rockmusiken från nöjessidorna till sina finare kultursidor...
Det där med att den bästa popmusiken alltid skulle göras nu har alltid retat gallfeber på mig. Tesen har två möjliga konsekvenser. Den ena är att popmusiken från dag ett och fram till nu bara har blivit bättre och bättre i en rakt uppgående kurva, detta eftersom idagmusiken alltså per definition är bättre än igårmusiken. Den andra är att det här med "bra" inte skulle vara något beständigt utan att en låt som är bra i dag kan vara dålig om två år. Det köper inte jag. Folks smak kan förvisso förändras, men om en låt var bra när den gjordes kommer den alltid att vara bra. Punkt.
SvaraRaderaMen det här med de nya konsertformerna är ju också intressant. Det handlar inte bara om coverband utan även om originalartister som uppför något av sina klassiska verk in extenso i stället för att turnera med det senaste materialet och diverse greatest hits. Lou Reed gjorde ju så med sin "Berlin" för något år sedan, för att bara ta ett exempel.
Det där med coverband är på ett sätt intressant. Det blir ju ett erkännande av att det faktiskt "var bättre förr" (ibland) ...Genesis, Pink Floyd och tom Eagles har ju sina egna "look-a-likes" nu för tiden. Å andra sidan är det ju precis vad som tidigare hänt med jazz, en del blues och självklart klassisk musik. Men för min del har jag aldrig ens tänkt tanken att gå på nån sån konsert (om jag inte gjort det i jobbet, alltså varit tvungen...och inte har behövt betala).
SvaraRaderaSen det här med att artister själva tar upp sina gamla grejer igen är jag tveksam till. Jag tror inte jag skulle vilja se eller höra Lou Reed göra Berlinplattan igen, eller som Edgar Froese i Tangerine Dream tydligen håller på med nu...att spela in gruppens gamla skivor på nytt. Men det blir kanske, å andra sidan, bättre än det gamla, så fan vet...
Men behöver världen verkligen sådana inspelningar egentligen?