LINCOLN THOMPSON & THE RASSES – NATURAL WIND - 1980
Jag har börjat misstänka att skivsamlingen lever sitt eget liv. Att det är den som bestämmer vilka skivor jag ska skriva om här på bloggen.
En dag upptäckte jag att den här LP:n stack ut ungefär en centimeter från de övriga i raden.
Och när jag petade in den blev skyddsplasten kvar utanför. Ja, ni vet hur det är...
Det var en skiva med Lincoln Thompson & The Rasses, Natural Wind från 1980, som pockade på uppmärksamhet. Och samlingen hade så klart rätt. När skrev jag senast om en reggaeskiva? Och Lincoln Thompson har jag aldrig nämnt förrän nu.
Men om man verkligen ska kalla det reggae eller om det är pop är en smaksak. Det här har förmodligen inte särskilt mycket med jamaicansk root-reggae att göra. Men ändå är det tillräckligt exotiskt för att kittla.
Den här plattan har ett sound som ligger väldigt nära Bob Marley-album som Kaya, Confrontation och Uprising, alltså reggae anpassad för Europa och USA.
Till skillnad från de skivorna var det inte särskilt många köpare som kastade sig över Natural Wind när den låg nygräddad på skivdiskarna.
Varför den hamnade i min samling har jag inte ett enda minne av. Men här är den. Och den ville bli spelad igen. Och det blev den.
Och ganska bra är den också, trots att den floppade ganska rejält bland skivköparna.
Natural Wind och Lincoln Thompson har kanske inte lika starka melodier som de där Marley-plattorna. Men Lincoln ”Sax” Thompson har en skön falsettröst som han briljerar med. Skillnaden mot hans ”vanliga” sångröst är stor, och det är rätt fräckt.
Om jag ska rekommendera några låtar får det bli inledningen med Mechanical Devices och förstaspåret på b-sidan, Spaceship.
Som lite rolig kuriosa kan jag väl nämna att Lincoln bjöd in new wave-stjärnan Joe Jackson att vara med på skivan. Han lirar bland annat keyboard på alla låtarna.
När jag tänker efter var det kanske därför skivan hamnade i min samling...
Nr: 207/2222
Jag har börjat misstänka att skivsamlingen lever sitt eget liv. Att det är den som bestämmer vilka skivor jag ska skriva om här på bloggen.
En dag upptäckte jag att den här LP:n stack ut ungefär en centimeter från de övriga i raden.
Och när jag petade in den blev skyddsplasten kvar utanför. Ja, ni vet hur det är...
Men om man verkligen ska kalla det reggae eller om det är pop är en smaksak. Det här har förmodligen inte särskilt mycket med jamaicansk root-reggae att göra. Men ändå är det tillräckligt exotiskt för att kittla.
Den här plattan har ett sound som ligger väldigt nära Bob Marley-album som Kaya, Confrontation och Uprising, alltså reggae anpassad för Europa och USA.
Varför den hamnade i min samling har jag inte ett enda minne av. Men här är den. Och den ville bli spelad igen. Och det blev den.
Och ganska bra är den också, trots att den floppade ganska rejält bland skivköparna.
Natural Wind och Lincoln Thompson har kanske inte lika starka melodier som de där Marley-plattorna. Men Lincoln ”Sax” Thompson har en skön falsettröst som han briljerar med. Skillnaden mot hans ”vanliga” sångröst är stor, och det är rätt fräckt.
Om jag ska rekommendera några låtar får det bli inledningen med Mechanical Devices och förstaspåret på b-sidan, Spaceship.
Som lite rolig kuriosa kan jag väl nämna att Lincoln bjöd in new wave-stjärnan Joe Jackson att vara med på skivan. Han lirar bland annat keyboard på alla låtarna.
När jag tänker efter var det kanske därför skivan hamnade i min samling...
Nr: 207/2222
Om jag minns rätt var det ganska trendigt med reggae åren kring 1980. Dels hörde det väl samman med punkvågen; många av de tidiga punkbanden (t.ex. The Clash) visade ju tydligt sin kärlek till reggae och tog in reggae-influenser i sin musik. Och samtidigt kan man anta att de stora skivbolagen försökte lansera reggae-artister för att casha in på Marleys enorma framgångar. Följaktligen kunde man under en period hitta en hel del ganska smala reggaeplattor i svenska skivbutiker. Själv har jag t.ex. Cultures numera klassiska "Two sevens clash"-LP i jamaikansk originalpressning, inköpt i en alldeles vanlig liten skivbutik i min hemstad.
SvaraRaderaPlattan du skriver om låter som en dessa hundratals plattor med "dussinreggae" man under tidigt 80-tal kunde hitta i svenska skivbutiker. Ett par år senare, när reggae inte längre var lika trendigt, kunde man hitta dem billigt i reabackarna. Därmed inte sagt att plattan är dålig. Jag tror säkert att Lincoln Thompson har sina kvaliteter, vilket du ju också menar i din text.
Jo, det kan nog vara som du säger. Jag har också för mig att det dök upp en massa "konstiga" album under några år.
SvaraRaderaJag har några till såna där...