STOMU YAMASHTA/STEVE WINWOOD/MICHAEL SHRIEVE – GO – 1976
Det tog mig ett bra tag och flera genomlyssningar innan jag förstod vad Steve Winwood, Michael Shrieve och Stomu Yamashta håller på med på plattan Go. Det är så klart landskapsmålning!
Med sin musik skapar de ett fantasifullt landskap av musik, där de målar både med funkigt breda penslar och jazzimproviserande smala spetsiga tuschpennor. En spännande och ibland rofylld upplevelse, närmare eletronica än pop, närmare jazzimprovisation än progressiv rock, men ändå inte...
Förblindad av Steve Winwoods rent ut sagt hemska 80-talspopskivor, bilden på näthinnan av Michael Shrieve som hetsig trummis bakom Carlos Santana på Woodstockfestivalen och en iskall Stomu Yamashta, även han bakom Santana, gjorde att jag först inte förstod tanken med den här skivan.
Möjligtvis var det också så att jag nånstans försökte hitta kopplingar till Steve Winwoods år i Spencer Davis Group, Traffic och Blind Faith. Det här var nämligen den första platta där han inte hade någon av dem vid sin sida.
Men när jag insett skillnaden blev Go en helt annan sak att lyssna på. Jag tror till och med det är någon form av konceptalbum.
De olika styckena (jag vill inte kalla det låtar) går in i varandra, där den ena melodislingan eller improvisationen följer efter den andra på ett helt logiskt och naturligt sätt. Till slut utkristalliserar sig bilden av ett musikaliskt landskap, med både böljande sädesfält, mörka skogar och höga bergstoppar.
Jag tror inte att detta skulle kunna kallas jazz eller ens jazzimprovisation. Det är definitivt inte progressiv rock. Jag tror närmare att det handlar om new age. Men jag vet inte... Jag vet bara att Go är väldigt behaglig lyssning.
Nr: 767/2222
Det tog mig ett bra tag och flera genomlyssningar innan jag förstod vad Steve Winwood, Michael Shrieve och Stomu Yamashta håller på med på plattan Go. Det är så klart landskapsmålning!
Förblindad av Steve Winwoods rent ut sagt hemska 80-talspopskivor, bilden på näthinnan av Michael Shrieve som hetsig trummis bakom Carlos Santana på Woodstockfestivalen och en iskall Stomu Yamashta, även han bakom Santana, gjorde att jag först inte förstod tanken med den här skivan.
Möjligtvis var det också så att jag nånstans försökte hitta kopplingar till Steve Winwoods år i Spencer Davis Group, Traffic och Blind Faith. Det här var nämligen den första platta där han inte hade någon av dem vid sin sida.
De olika styckena (jag vill inte kalla det låtar) går in i varandra, där den ena melodislingan eller improvisationen följer efter den andra på ett helt logiskt och naturligt sätt. Till slut utkristalliserar sig bilden av ett musikaliskt landskap, med både böljande sädesfält, mörka skogar och höga bergstoppar.
Jag tror inte att detta skulle kunna kallas jazz eller ens jazzimprovisation. Det är definitivt inte progressiv rock. Jag tror närmare att det handlar om new age. Men jag vet inte... Jag vet bara att Go är väldigt behaglig lyssning.
Nr: 767/2222
Knepig platta men halva B-sidan tycker jag är briljant.
SvaraRadera