MAGAZINE – PLAY - 1981
Magazine var ett av de första postpunkbanden. Howard Devoto kom från Buzzcocks med idéer om att mixa punk med, pop, rock och kryptiska poetiska texter om sociala orättvisor.
Magazine gjorde bara fyra album i skiftet mellan 70- och 80-talen. Hittar du något av dem tycker jag du ska slå till. Musiken är både fascinerande och hypnotisk men ändå frånvarande, kall och kontrollerad.
Jag kommer direkt att tänka på Joy Division eller varför inte Lou Reed när han var på sitt mest destruktiva humör, på gränsen till nervsammanbrott.
Än så länge har jag bara fått tag på en skiva, livealbumet Play från 1981. Ett album som experterna inte räknar till Magazines bättre, men jag lyssnar gärna på den.
För det första märks det, på gott och ont, knappast att det är ett livealbum, ljuden från publiken är nedtonad till nästan obefintlighet.
Sen gillar jag Howard Devotos spretiga och lätt nervösa uttryck, som sprider en deprimerande domedagsstämning omkring sig.
Att välja ut några särskilda låtar kan jag inte. I det här fallet handlar det om helhetsintrycket. Men om det går att spela den här skivan flera gånger i rad är jag osäker på.
Nr: 961/2222
Magazine var ett av de första postpunkbanden. Howard Devoto kom från Buzzcocks med idéer om att mixa punk med, pop, rock och kryptiska poetiska texter om sociala orättvisor.
Jag kommer direkt att tänka på Joy Division eller varför inte Lou Reed när han var på sitt mest destruktiva humör, på gränsen till nervsammanbrott.
För det första märks det, på gott och ont, knappast att det är ett livealbum, ljuden från publiken är nedtonad till nästan obefintlighet.
Sen gillar jag Howard Devotos spretiga och lätt nervösa uttryck, som sprider en deprimerande domedagsstämning omkring sig.
Att välja ut några särskilda låtar kan jag inte. I det här fallet handlar det om helhetsintrycket. Men om det går att spela den här skivan flera gånger i rad är jag osäker på.
Nr: 961/2222
Det mesta av det tidiga 80-talets "postpunk", som sedan övergick i "svartrock" eller "goth", är enligt min mening totalt olyssningsbar idag.
SvaraRaderaJag var i mitten av tonåren i början/mitten av 80-talet, och tillhörde m.a.o. rätt åldersgrupp för att appelleras av det som då beskrevs som "ny, spännande och innovativ" rockmusik. Jag och många av mina kompisar föll pladask för band som Joy Division, The Cure och Sisters of Mercy. Det pretentiösa svårmodet och den mörka, lite mystiska framtoningen hos denna typ av rockband gjorde dem till perfekta identifikationsobjekt.
I mogen ålder känns denna typ av rockmusik alldeles omöjlig att lyssna på. Jag kan möjligen finna vissa kvaliteter i Joy Divisions två LP ("Unknown pleasures" och "Closer"). På de skivorna tycker jag mig höra både ett slags äkthet i texterna, och en genuin musikalisk kreativitet. Detta gäller i synnerhet sen jag såg den utmärkta filmen "Control", om Ian Curtis liv.
Men för övrigt känns praktiskt taget all alternativrock/svartrock/indierock från början/mitten av 80-talet totalt olyssningsbar idag. Musikaliskt är det i allmänhet stelt, tråkigt, osvängigt och rent ut sagt inkompetent spelat. Och vad beträffar texter och image känns det teatraliska svårmodet och den tillgjorda "deppigheten" bara som omogna, pubertala poser.
Jag hängde aldrig med när postpunkbanden började dyka upp. Redan då tyckte jag Joy Division var rätt tråkiga, Smiths blev aldrig heller mitt band och definitivt inte Sisters of Mercy, så jag får nog hålla med dig, även om jag ibland kan få för mig att spela band som tex Magazine.
SvaraRadera