EKSEPTION – EKSEPTION - 1969
Ett rockband som inleder sin karriär med Beethovens femte, Ödessymfonin, har antingen ett enormt ego, eller så tror de inte alls på grejen att kombinera rock med klassisk musik. Ödesymfonin är första spåret på Ekseptions debutplatta 1969.
På 70-talet fanns skivor med Ekseption i många föräldrars skivsamlingar. Kanske var det så att de trots allt tyckte rock var lite, lite kul och med Ekseption kunde de ju lyssna på rock i smyg.
Eller så hoppades de (förgäves) att deras barn skulle intressera sig för klassisk musik i stället för de där skräniga Black Sabbath. Så blev det naturligtvis inte.
Nej, Ekseptions skivor snurrade inte allt för mycket på min skivspelare. Även om jag tyckte att de ändå var ganska fräcka, åtminstone var bandets första platta det.
Där hade holländarna tagit ett antal välkända klassiska stycken och ett par gamla evergreens och arrangerat om för att passa ett rockband. Tuffa trumsolon, elgitarr, bas och en blåssektion kompletterades av pianisten Rick van der Linden, fick det dessutom att låta lite jazzigt.
Och visst var det ganska kul att höra Ödessymfonin, Sabeldansen och Bachs Air spelas på det här sättet.
Men nu för tiden kan jag tycka att Ekseption gjorde det lite för enkelt för sig genom att välja så många välkända och populära klassiska stycken (för säkerhets skull flirtade de dessutom med det progressiva rockfolket och tog med Jethro Tulls Dharma For One).
Det tyder på att inledningen med Ödessymfonin kanske berodde på att de inte var särskilt säkra på hur de skulle klara sig på den smala väg som kallas (någorlunda) seriös musik...
Ekseption var nämligen inte det första rockband som gick över gränsen till klassikerna. Moody Blues hade något år innan gjort ett tämligen misslyckat försök med LP:n Days Of The Future Passed, så det fanns skäl till oro. The Nice lurade också i vassen.
Men de behövde inte vara nervösa. Skivan blev en dundersuccé.
Ekseptions debutplatta finns med minst två olika skivomslag. Det röda omslaget gavs ut i Europa och det svarta, mer välkända, var menat för de amerikanska skivköparna. Jag har båda, vilket nog är lite överkurs.
Nr: 1823/2222
Ett rockband som inleder sin karriär med Beethovens femte, Ödessymfonin, har antingen ett enormt ego, eller så tror de inte alls på grejen att kombinera rock med klassisk musik. Ödesymfonin är första spåret på Ekseptions debutplatta 1969.
Eller så hoppades de (förgäves) att deras barn skulle intressera sig för klassisk musik i stället för de där skräniga Black Sabbath. Så blev det naturligtvis inte.
Där hade holländarna tagit ett antal välkända klassiska stycken och ett par gamla evergreens och arrangerat om för att passa ett rockband. Tuffa trumsolon, elgitarr, bas och en blåssektion kompletterades av pianisten Rick van der Linden, fick det dessutom att låta lite jazzigt.
Och visst var det ganska kul att höra Ödessymfonin, Sabeldansen och Bachs Air spelas på det här sättet.
Men nu för tiden kan jag tycka att Ekseption gjorde det lite för enkelt för sig genom att välja så många välkända och populära klassiska stycken (för säkerhets skull flirtade de dessutom med det progressiva rockfolket och tog med Jethro Tulls Dharma For One).
Det tyder på att inledningen med Ödessymfonin kanske berodde på att de inte var särskilt säkra på hur de skulle klara sig på den smala väg som kallas (någorlunda) seriös musik...
Men de behövde inte vara nervösa. Skivan blev en dundersuccé.
Ekseptions debutplatta finns med minst två olika skivomslag. Det röda omslaget gavs ut i Europa och det svarta, mer välkända, var menat för de amerikanska skivköparna. Jag har båda, vilket nog är lite överkurs.
Nr: 1823/2222
Din beskrivning av Ekseption stämmer verkligen. Gruppen användes på 70-talet som ett exempel på att rockmusik inte növändigtvis behövde vara "skrän" eller "dunka-dunka" (två återkommande uttryck från föräldragenerationen under min uppväxt). De var ju i högsta grad drivna musiker och gjorde tolkningar av välkända klassiska musikstycken. Därmed var de "godkända" av föräldrar, lärare och andra auktoriteter. Jag minns att vi t.o.m. hade en musiklärare i skolan (bör ha varit under mellanstadiet) som spelade Ekseption för oss på musiklektionerna.
SvaraRaderaOvanstående gör att Ekseption idag kan få ett löjets skimmer; att de framstår som ett töntigt band vars musikaliska koncept var ett försök att "blidka" en konservativ vuxengeneration som inte kunde förstå rockmusik.
Men faktum är att Eksepton enligt min åsikt inte alls var dumma. Deras tolkningar av klassiska musikstycken känns fräcka, svängiga och innovativa även när man hör dem idag. Möjligen kan man - precis som du skriver - irritera sig lite på att de valde att tolka de allra mest välkända klassiska styckena som alla känner igen. Det blev ibland lite väl lättköpt. Men för övrigt tycker jag absolut att Ekseption hade kvaliteter.
Själv har jag sedan många år tillbaka en greatest hits-platta med Ekseption i samlingen. (Omslaget är en variant på debut-LP:ns omslag, men i blå toner. Du har säkert sett den.) Jag tror att jag haft skivan sedan 12-årsåldern, och det kan t.o.m. ha varit den ovan nämnda musikläraren som inspirerade till köpet. Jag kan inte påstå att den spelas ofta. Men den får absolut vara kvar i samlingen, eftersom jag fortfarande med bestämdhet hävdar att Ekseption var ett bra band i sin mycket speciella genre.
Ekseption var absolut bättre än sitt rykte!
SvaraRaderaJag tycker de blev ännu bättre på de senare plattorna, då de fick in mer av sin egen jazzrock och tonade ner det klassiska något. De skivorna kommer jag att skriva om också.
Ekseptions och Jethro Tull, Pink Floyd är o kommer förbli 1900-talets "The Best" som musiker och djup i innehåll. Magnus G
SvaraRadera