The Musical Box: maj 2016

tisdag 31 maj 2016

Willy DeVille i New Orleans

WILLY DEVILLE – VICTORY MIXTURE – 1990

Albumet är inspelat sommaren 1990 i New Orleans. Och wow, vilken platta! Willy DeVille får med sig den heta känslan, stämningen och det våldsamma svänget till den svarta vinylen. Victory Mixture är ett av Willy DeVilles mest inspirerande album under senare delen av hans karriär.
Givetvis beror detta på att skivan anknyter till det latinoinfluerade gunget från hans första LP-skivor med Mink DeVille; Cabretta och Return To Magenta.

Två 70-talsalbum som för alltid kommer att vara inetsade i mitt rock´n´roll-medvetande. Victory Mixture lyckas väcka den magiska känslan igen, vilket gör att jag inte kan annat än att älska den.
Skivan är inspelad på klassisk mark; Sea Saint Recording Studio, där storheter som Allen Touissant, och inte minst Dr John, Mac Rebennack, spelat in legendariska skivor. Båda är dessutom med när Willy spelar in sin egen New Orleansskiva.

Det är ingen tillfällighet att Dr Johns magiska Gris-Gris svävar som en ande över Victory Mixture, särskilt då Willy DeVille väljer att göra en rad låtar av gamla legender som en hyllning till New Orleans och all den fantastiska musik som skapats där.

Resultatet är bländande, Willy DeVille en häxmästare och voodoorytmerna hans trollformler och besvärjelser. Victory Mixture är ett måste i min samling.

Det är en LP jag kan rekommendera alla som någon gång fascinerats av storheter som Dr John, Professor Longhair eller Allen Touissant.

Låtarna jag nämner blir bara ett urval, det är egentligen helheten som gäller. Men lyssna gärna på Big Blue Diamonds, Hello My Lover, It Do Me Good, Key To My Heart...

Nr: 1027/2222

måndag 30 maj 2016

Mitt knepiga förhållande till Manifesto

ROXY MUSIC – MANIFESTO – 1979

Jag har ett knepigt förhållande till Roxy Musics Manifesto. Allt sunt förnuft säger att det är en skräpskiva. Det finns ju inte en enda bra låt, allt låter precis likadant, mainstrem dancepop. Men mitt undermedvetna säger tydligen något annat. Att jag gillar skivan.
Trots att Bryan Ferrys röst verkar tappat allt sting, han låter som han sjöng med gröt i halsen. Det där innerliga är som bortblåst och han låter som vilken annan popsångare som helst. Jag har kommit på mig själv med att jämföra honom med Chris Farlow. Så illa är det.

Det var därför med ganska stor tillfredsställelse jag för ganska länge sedan rensade ut skivan ur samlingen och till min förvåning fick 40 spänn på Tradera för detta exemplar i toppskick. Det var en affär jag kände mig nöjd med, rent av lättad.

Men nu är Manifesto tillbaka i samlingen. Av någon anledning började jag sakna den så mycket att jag till slut kände mig tvungen att skaffa den igen.

Nu står den i samlingen, inköpt till dubbla priset som jag fick för mitt gamla ex och inte alls lika fin. Jag har spelat den ett par gånger och kommit fram till precis samma resultat som tidigare.

Manifesto är Roxy Musics värsta skapelse någonsin. Synthtrummor och en övermänsklig ljudproduktion tar död på allt organiskt liv och skivan känns stendöd. Till och med Phil Manzaneras gitarr, som brukar kunna rädda det mesta, låter tråkig och introvert.
Jag kan inte påstå att skivan är dåligt gjord. Roxy Music var vid en här tiden alldeles för rutinerat för att gå i några enkla fällor. Manifesto är ett välgjort album. Förmodligen för välgjort. Så välgjort att det blir tråkigt. Fruktansvärt tråkigt.

Tyvärr fattar inte en del av mig det. Min nya plan är därför att, när jag tycker lyssnat färdigt på skivan (vilket lär inträffa ganska snart), ska ställa undan den i något avlägset bortglömt hörn av samlingen. Och när jag väl upptäcker den där (om väldigt lång tid) kommer att ta det mogna beslutet att sälja skivan – igen.

Nr: 455/2222

söndag 29 maj 2016

Torsson alltid bäst i Jönköping


Det blev så klart succé när Torsson intog Jönköpings teater ännu en gång. När bandet spelade Jönköpings egen låt Det spelades bättre boll gungade det annars så stabila teatergolvet. Det var som väntat nästan helt utsålt, Torsson och Jönköping har ett mycket speciellt förhållande.
Foto: Ulf Sandberg

Det beror givetvis på att Bo Åkerström är uppväxt i Jönköping och att fler låtar av den anledningen har anknytning till staden. ELMIA Jordbruksutställning och Assar höll ett tal är låtar som på andra orter kanske inte får golvet att gunga och publiken att sjunga allsång, men i Jönköping är det så, varenda gång Torsson hälsar på.

Efter 40 år, födelsedagsfesten firas i november, har Torsson dessutom en lång rad lysande poplåtar att välja mellan. Under kvällen bjöds det både på storheter från inledningen av bandets karriär och från nyare plattor. Son av ayatollah, Bakom lasarettet, Hon har försökt att ringa, Öresundstwist, Volleyboll Molly, Älgjakten samt lite otippade En droppe citron och frikyrkoinspirerade (Stanley Sjöberg) Låt regnet ösa ner som några exempel.

Dagens favoriter blev för min del dock Hej kontinent och En tung missbrukare som med Thomas Holst och Mikael Sellers på gitarrerna numera är rejält tunga rocklåtar.

Extralåtarna Klippans centrum och Danmark satt också helt perfekt. Så klart!

Torsson spelade som utlovat också en del låtar från den kommande tiotums-LP:n. Smakprov som gör att den där nya plattan redan nu känns som alldeles nödvändig att skaffa.Håll utkik efter låtar som Basisten, Tre kusiner och Den stora smällen.

Bo Åkerströms mellansnack är en del av Torssons konserter man inte vill missa. Det blev det den här gången också, ibland nästan så mycket att resten av bandet började hosta lite menande i bakgrunden och påpekade försiktigt att de börjat stelna till och gärna ville spela lite musik också.

Det är exakt så fansen vill ha det.
En konsert med Torsson blir av någon anledning alltid en så där händelse man minns lite extra.

Vi hoppas nu att Torssons Ledighetsturné, som pågått i flera år, omärkligt glider över i en dylansk Evighetsturné och att bandet kommer tillbaka till Jönköping igen - snart!

Ingen setlista den här gången, men å andra sidan hittar du den på Torssons facebooksida.

Rick Wrights misslyckade experiment

ZEE – IDENTITY – 1984

Upphovsmannen till denna synthpopskiva beskrev själv den som ”ett misslyckat experiment”. Jag håller med. Det blev inte bra. Det är en LP jag flera gånger varit nära att kasta ut ur samlingen men ändå behållit.
Men man kan ju inte göra sig av med ett album som är gjort av Richard Wright i Pink Floyd, eller hur? Dessutom finns det faktiskt ett och annat spår som tilltalar mig.

Tänker då närmast på psykedeliska Voices som trots överdosering av synthar ändå har något pinkfloydiskt över sig. En låt som i annan omgivning åtminstone melodimässigt skulle kunnat höra hemma på till exempel A Momentary Lapse Of Reason.
Om man tänker bort den där synnerligen påfrestande trummaskinen tror jag dessutom att Cuts Like A Diamond och Seems We Were Dreaming eventuellt också skulle kunnat slå sig in på den skivan.

Men sen är det slut på det roliga tyvärr. Resten av låtarna på Identity är tradig synthpop och faktiskt inte ens särskilt bra sådan. Det är tröttsamt och tråkigt.

Det enda som lyser upp tillvaron är en och annan skojig sonisk ljudeffekt som man åtminstone kan garva åt. Så möjligtvis är detta en skiva för de mest insnöade pinkfloyd-fansen, de som måste ha precis allt i sin samling.

LP:n är inte särskilt vanlig, om än inte något direkt samlarobjekt. Jag ska behålla skivan ett tag till.

Nr: 1337/2222

lördag 28 maj 2016

Alice från underlandet

ALICE – ARRÊTEZ LE MONDE – 1972

Arrêtez Le Monde är andra och sista LP:n från detta märkliga franska band. Att de tagit sitt namn från Alice i underlandet är bara en gissning, men en kvalificerad sådan. Arrêtez Le Monde är i vilket fall som helst en mycket omväxlande LP.
Jag är inte helt säker på att det är psykedelia, vilket underlandetteorin skulle tyda på, trots att Alice helt säkert hittat en hel del inspiration från Beatles Sgt Pepper och andra ”klassiska” psykedeliska album.

Men jag gillar låtarna även om det förmodligen nu för tiden skulle klassificeras som ”vanlig pop”. Alice lyckas skapa en ganska skön melodiös stämning, inte minst titelspåret Arrêtez Le Monde.

Kanske är musiken också zeuhl, denna märkliga franska musikstil ”uppfunnen” av giganterna Magma, alltså någon form av symfonisk rock med inslag av allt från folkmusik till klassisk musik och opera.

Alice har nämligen en tendens att dra ut i långa, okontrollerade melodislingor, mer stämningsskapande än njutbara att lyssna på.

Fascinerande är kanske ett bättre ord. Alice lyckas garanterat fånga sina lyssnare uppmärksamhet från första till sista tonen. Arrêtez Le Monde blev av någon anledning sista LP:n för Alice

Medlemmarna försvann efter nspelningen iväg till andra franska progrockband som Catherine Ribeiro+Alpes eller till egna musikprojekt.
Efter sig lämnade Alice två album, där det första av dem är mer bluesrockorienterat och av kännarna anses vara det bättre av dem. Båda skivorna i originalpress är dock ganska svårhittade. Mitt ex av Arrêtez Le Monde är en reissue.

Nr: 2026/2222

fredag 27 maj 2016

Joe Jackson blev vuxen fort

JOE JACKSON – NIGHT AND DAY – 1982

Joe Jackson blev vuxen fort. Från att tillsammans med Graham Parker och Elvis Costello, varit en av de tre mest ilskna unga popstjärnorna i England, till välansad och balanserad pop tog det bara tre år.
Night And Day är med tanke på Joe Jacksons ursprung i new wave en förvånandsvärt välgjord skiva. Joe Jackson hade skalat bort sin rakbladsvassa attityd och fräcka uppsyn.

Night And Day var en skiva som riktade sig till en betydligt bredare publik än grönhåriga övervintrande punkare och den tidens popnördar som alltid var först med det senaste.

Joe Jackson distanserade sig till och med så mycket att pianojazz och latinamerikanska svala rytmer fick företräde före popmusiken.
Det är möjligt att en och annan därför såg Night And Day som ett svek mot rörelsen, vilket det förmodligen också var. Men i så fall var det fantastiskt snyggt gjort.

Night And Day är en mycket underhållande LP som håller att spelas nu för tiden också. Inte minst beror det på skivans stora hitlåt Steppin´ Out. Men det finns en rad mycket bra låtar på den här plattan.

Joe Jackson var förresten inte ensam av de tre ilskna ungdomarna om att rikta in sig mot en mer vuxen publik efter några röjiga ungdomsår.

Elvis Costello tog precis samma väg och gav samma år ut LP:n Imperial Bedroom som av många betraktas som ett av hans fullvuxna och mogna storverk.

Nr: 401/2222

torsdag 26 maj 2016

Wishbone Ash hade behövt vinden i ryggen

WISHBONE ASH – WISHBONE FOUR – 1973

Hmm, det var alltså inte Carola som var först med vindmaskin. Storheten med en sådan apparat upptäckte tydligen Wishbone Ash redan 1973. De hade dock behövt vinden i ryggen i stället, Wishbone Four är en försumbar skiva från 70-talets annars så mustiga hårdrockscen.
Tanken var att Wishbone Four skulle vara den storartade uppföljaren till succén med konceptalbumet Argus, där Wishbone Ash trasslat in sig i någon slags medletidshistoria med riddare, rymdskepp och allt annat däremellan. Argus är inte något av mina favoritalbum med Wishbone Ash, men många andra gillade plattan.

Det var det bandet tänkte utnyttja och gav sig därför ut på de waelsiska hederna för att spela in uppföljaren, denna LP.

Det gick inte så bra, historien går i sär men bandets drabbades enligt en version av någon slags kollektiv skrivkramp, som blev så svårartad att Ted Turner senare lämnade sällskapet och blev religiös.

Därför ska man nog inte jämföra Wishbone Four med Argus, det är bättre att ställa den vid sidan av föregångarna Wishbone Ash (första skivan) och tvåan Pilgrimage. De har mer gemensamt.
Men eftersom det två första i min värld är Wishbone Ashs två bästa hamnar Wishbone Four ändå i offsideläge bakom backlinjen (sånt kan jag bedöma, har ett förflutet som ungdomsdomare i fotboll).

Det är givetvis en ganska bra rockplatta, men det skulle kunna varit en inspelning med nästan vilket hyfsat hårdrockband som helst från det tidiga 70-talet. Ett tämligen anonymt album med andra ord.

Nr: 489/2222

onsdag 25 maj 2016

Foghat höll stilen

FOGHAT – STONE BLUE – 1978

I slutet av 70-talet lyssnade jag inte längre på hårdrock, särskilt inte bluesrock. Det var nya hjältar som lockade, Graham Parker, Elvis Costello, The Clash...
Det var därför Stone Blue fick passera utan ens en ögonbrynshöjning. Det var först när den kom in i min samling för inte särskilt länge sen som jag fattade att jag missat något. Foghat höll ju stilen även i slutet av 70-talet. Det tog inte slut med Fool For The City...

Till mitt försvar ska sägas att Stone Blue inte är nån av de LP-skivor som först dammas av när gamla rockers blir nostalgiska och börjar damma av sina gamla plattor.

Själv hade jag valt Energized och sen den där med stenen och bullen. Några låtar från Stone Blue har knappast heller letat sig in på de vanliga samlingsskivor man brukar hitta med Foghat.

Möjligtvis dyker Sweet Home Chicago och Midnight Madness upp på välsorterade Greatest-album, men det är ganska ovanligt. Jag kan också konstatera att Stone Blue skiljer sig en del från tiidigare Foghatalbum.

Låtarna är hårdare och krispigare och mer upptempo. Inte för att bandets mer bluesiga anslag är borta, men det är nedtonat. Möjligtvis gör det att man också skulle kunna påstå att Stone Blue är farligt nära att sorteras som mainstream hårdrock.
Sweet Home Chicago har jag redan nämnt. Vill lägga till Chevrolet, Easy Money och balladen, eller vad man kan kalla den, It Hurts Me Too.

Nr: 2070/2222

tisdag 24 maj 2016

Rare Birds två legendariska album

Rare Bird blev aldrig lika kända som andra brittiska progrockband trots att gruppens musik var mycket säregen. Rare Bird använde sig i början av karriären inte av någon gitarrist utan hade i stället två keyboardister. Det gav musiken en djup och mörk ton och bandet jämfördes med allt från Procol Harum och Barclay James Harvest till Moody Blues.
Men efter två nu legendariska album gick Rare Bird in på nya vägar, bytte ut en av keyboardisterna mot en gitarr och ändrade därmed också sitt sound till något lättsammare och, om man så vill, mer mainstream.

Skiftet var dock inte helt lyckat även om Rare Bird spelade in tre album med den nya sättningen. Efter gruppens sammanlagt femte album, Born Again, splittrades gruppen för att sedan aldrig återförenas. Rare Bird gjorde därför kanske bara ett litet avtryck i progvärlden, även om de två första skivorna idag anses vara legendariska. Här kommer en sammanställning över gruppens diskografi.

Rare Bird – 1969
Bedövande mäktigt och ohyggligt vanebildande. Rare Birds första LP krossar allt motstånd och är fullständigt oemotståndlig. Här finns Rare Birds enda radiohit, Sympathy.
As Your Mind Flies By – 1970
En respektingivande LP, seriös och allvarlig. Rare Birds två keyboardister håller lyssnarna i ett nästan gastkramande grepp och släpper aldrig taget. As Your Mind Flies By är en klassiker inom den progressiva rocken.
Epic Forest – 1972
Första LP:n efter att bandet nedkommit med gitarrist och ny sångare. Epic Forest är givetvis ett kompetent verk där Rare Bird balanserar mellan prog och mainstream. Skivan klarar sig dock med minsta möjliga marginal från att landa i smörträsket.
Somebody´s Watching – 1973
Här var Rare Birds tranformering från prog till rock och pop fullbordad. Väl genomfört, men Somebody´s Watching har mer gemensamt med mainstreampop än prog, vilket de som var med från början säkert inte uppskattade.
Born Again – 1974
Born Again blev inte den final man kanske önskade. Det är en tämligen alldaglig rockplatta utan större finess och smarta innovativa grepp. Men det finns nog ingen som kan påstå att den är tråkig eller dålig, Rare Bird var ett skickligt rockband oavsett vad för slags musik de spelade.

måndag 23 maj 2016

Long John Silver har kvaliteter

JEFFERSON AIRPLANE – LONG JOHN SILVER – 1972

Innan jag börjar ska jag sticka ut hakan och påstå att den här LP:n är betydligt bättre än sitt rykte. Det är möjligt att den inte var särskilt spännande 1972. Vem ville höra Jefferson Airplane då?
Men Long John Silver har växt till sig de senaste 40 åren. Med en lite mer distanserad syn på saken är det en helt annan skiva nu än då. Men det är inget av Airplanes mästerverk, tro inte det. Det var den här plattan som tillsammans med sin föregångare, Bark, fick Airplanekollektivet att till slut gå skilda vägar.

Här finns ingen enda låt som man ens med bästa vilja skulle kunna påstå har någon hitpotential. Dessutom är det en ganska monoton sak, till och med för att vara Airplane. Det kan vara svårt att höra skillnad på låtarna, när de börjar och när de slutar.
Men Long John Silver har andra kvaliteter. Själv gillar jag den våldsamma energin och glöden. De verkar så arga, inte minst Grace Slick, som här faktiskt gör ett riktigt bra jobb även om hennes röst kanske inte är sig riktigt lik jämfört med forna storhetsdagar. Men det är power och det är kraft. Att Kantners och Slicks antireligiösa texter nu för tiden kan tyckas en aning daterade är en annan sak.
Dessutom är Jorma Kaukonens gitarr så fantastiskt bra, som alltid. Det är hans gitarrspel, tillsammans med Papa John Creach på violin som håller ihop hela cigarrlådan.

Long John Silver anses kanske inte vara en historisk LP vad gäller Airplanes konstnärliga kvaliteter. Däremot är den historisk i den meningen att det blev den sista riktiga LP:n från Jefferson Airplane på över 15 år. Det dröjde ända till 1989 innan de bestämde sig för att spela in en skiva tillsammans igen.

Nr: 1022/2222

söndag 22 maj 2016

Neu ´86 – en parentes

NEU – NEU ´86 – 2010

Att Neu ´86 är ett album av Neu är tydligt. Så menar dock inte alla att det är. Oavsett vilket är det en LP jag uppskattar att lyssna på.
Neu har en tendens att locka in sina lyssnare i ett nästan meditativt tillstånd, där är Neu ´86 inget undantag. Melodislingor som Crazy, Drive, Paradise Walk och hypnotiska Euphoria är lockande och fantasieggande men framför allt nästan hypnotiska.

Neu ´86 borde alltså vara ett uppskattat retroalbum av fansen, inspelat nästan femton efter bandets storhetstid som synthpionjärer i början av 70-talet. Men så är det inte. Neu ´86 är nämligen bara en parentes.

De stora delarna av inspelningarna gjordes redan i mitten av 80-talet (-86). Om det då var menat att ges som något slags reunionalbum eller liknande vet jag inte. Någon skiva blev det dock inte då utan först tio år senare, 1995, under namnet Neu 4.
Att den ansågs vara skräp...och att det inte var mycket till reunion, var det allmänna omdömet bland fansen då.
Neu ´86 är samma inspelning, men i en annorlunda mix av Michael Rother. Det är därför de mest oertodoxa menar att det inte är ett Neu-album. Flera av låtarna har fått andra namn, skivan är dessutom 14 minuter kortare.

De musikaliska förändringarna kan jag inte reda ut då jag än så länge inte har tillgång till Neu 4. Jag kan dock säga så mycket att jag som Neu-novis oavsett skivans historia tycker den är värd att lyssna på.

Nr: 133/2222

lördag 21 maj 2016

J J Cale i sin egen skugga

J J CALE – SHADES – 1981

Med låtar som Carry On och Mama Don´t borde ingen kunna påstå att J J Cales Shades inte är bra. Här finns dessutom läckra Love Has Been Gone och halvfunkiga What Do You Expect.
Och ändå tycker jag inte den här skivan är en sån där jättehöjdare.
Men jag vet varför.
Det är naturligtvis så att jag jämför den med J J Cales tidigare album.
Då är den inte lika stark.
Problemet är att jag inte riktigt vet varför.

Kanske för att Shades känns mer som ett renodlat blues-album än de tidigare.
Kanske för att låtarna är lite för vanliga (om man nu kan säga det om J J Cales grejer).
Visst är det proffsigt och snyggt gjort, men nånstans känner jag att det här skulle vilket annat professionellt bluesband som helst kunna göra.

Eller så är det för fem minuter långa Pack My Jack, en låt som jag inte hajar alls.
Inte när det gäller J J Cale i alla fall.
Men naturligtvis är Shades en skiva värd att läggas på skivtallriken.
J J Cale har känsla för det där med blues.

Nr: 1100/2222

fredag 20 maj 2016

”Riktigt bra västkustpop”

JACKSON BROWNE – RUNNING ON EMPTY – 1977

Jag har fem LP-skivor med Jackson Browne. Det här från 1977 är den sista av dem. De album han gav ut i början av 80-talet, Hold On och Lawyers In Love fick förtrollningen att brytas, jag har inte följt honom sedan dess.
Hans tre första album; Jackson Browne, For Everyman och Late For The Sky är däremot något av det bästa som gjorts inom genren amerikansk västkustpop. The Pretender från 1976 tycker jag är något svagare. Med Running On Empty året efter tog Jackson Browne tillbaka förlorad mark.

Här tycker jag han hittar det där känslosamma och vackra anslaget igen. Det där som får folk att få tårar i ögonen och får obearbetade och djupt personliga känslor att krypa upp till ytan. Kanske ånger över saker man inte borde gjort eller sagt.

Märkligt nog är detta ett livealbum, även om det inte är alldeles uppenbart. Publikens applåder och visslingar är kraftigt nedtonade, eller så beror det helt enkelt på att musiken är förtrollande. Det är knappt man märker deras närvaro.

Det andra märkliga med detta livealbum är att Jacksom Browne valt att enbart spela låtar som inte tidigare gjorts i studion. Jag vet inte om någon annan artist någonsin gjort på det sättet. I alla fall kan jag inte komma på någon så här direkt.
Utan att gå in på det närmare är Running On Empty en skiva jag har många minnen förknippade med från det sena 70-talet. Kanske är det därför jag fortfarande tycker detta är en fantastiskt fin platta att ta fram någon gång emellanåt. Men givetvis kan jag också rekommendera den till alla som vill höra riktigt bra amerikansk västkustpop.

Nr: 275/2222

torsdag 19 maj 2016

Ett ganska sjysst rockband

FLAMIN´ GROOVIES – NOW – 1978

När Roy Loney lämnade amerikanska Flamin´ Groovies stack bandet över till England, träffade Dave Edmunds och inledde en karriär som pubrockband. Det ruffiga garagerockband som tidigare jämförts med The Stooges var som bortblåst.
Flamin´ Groovies före respektive efter Dave Edmunds låter som två helt olika band. Shake Some Action, den första LP Edmunds producerade åt bandet, fick dock ganska stort genomslag och anses än idag vara bandets främsta LP som spelades in i England. Now var uppföljaren som på ett sätt var gedignare, samtidigt som den var fantasilösare.

Till skillnad mot sin föregångaren låter Flamin´ Groovies här som ett tajt och sammansvetsat band, fokuserade på uppgiften. Det negativa är att ett flertal av låtarna är covers, bland annat de högst tveksamma valen av Move It och Ups And Downs som var gamla Cliff Richardshits.

De valde också låtar från Beatles och Byrds. Vad jag egentligen tycker om att de också gjorde en egen version av Stones Paint It Black håller jag för mig själv, även om en och annan säkert tycker den är trevlig.

Jag kan säga så mycket att det är av den anledningen jag bestämt mig för att inte längre ha kar Now i skivsamlingen.
Now fastställde att Flamin´ Groovies inte längre var något skramligt garagerockband utan ett ganska sjysst rockband som passade alldeles utmärkt för den engelska pubarna.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

onsdag 18 maj 2016

Budskapet oklart – men optimistiskt

PETE TOWNSHEND – WHITE CITY – 1985

White City är ännu ett konceptalbum av Pete Townshend. Skivan är också soundtracken till en 60 minuters film som handlar om motsättningar, ekonomiska och kulturella konflikter i en förort till London, White City.
Gamla whofans behöver dock inte gnugga händerna allt för kraftigt. White City, liksom nästan allt Pete Townshend spelade in som soloartist, har inte särskilt mycket med The Who att göra.

Som med alla soundtracks är det dessutom en ganska ojämn skiva. Här har av någon anledning nästan alla bra låtar hamnat på förstasidan.

De tre första spåren; Give Blood, Brilliant Blues och Face The Face är albumets absolut starkaste låtar. Som om Pete Townshend gått in i projektet med brinnande kreativitet och massor med idéer men sen ganska snabbt tröttnat.

Ett annat problem är Townshends stora intresse för synthar och keyboards som här får så stort utrymme att det nästan är svårt att skilja låtarna från varandra.

Men dem som hört skivan kommer säkert ihåg det där suggestiva, ganska fräcka, men framför allt långa introt till Face The Face som aldrig verkar ta slut. Om det är det som gör låten bra eller om det är låten i sig, som har fler tonartshöjningar än vad som rekommenderas på Svensktoppen, går inte att svara på.
Skivans roligaste spår hittar man dock i sarkastiska Brilliant Blues där Townshend leker med orden. Budskapet är oklart, men optimistiskt. Jag är dock inte odelat optimistisk till White City. Vill nog påstå att det är ett album främst för samlare.

Nr: 755/2222

tisdag 17 maj 2016

På spaning efter den tid som flytt

PESO – EM BUSCA DO TEMPO PERDIDO – 1975

På spaning efter den tid som flytt är en av litteraturklassikerna. Marcel Prousts verk i sju delar anses vara ett av den moderna litteraturens viktigaste verk tillsammans med bland andra James Joyce Odysseus. Boksviten, som antas vara delvis självbiografisk, handlar om ett liv, från början till slut.
Översatt till portugisiska får verket titlen Em busca do tempo perdido och transformeras då även till en LP med brasilianska psykedeliska rockbandet Peso. Den tid som flyr iväg ihop med dessa långhåriga tänkare sträcker sig dock inte längre än 45 minuter.

Em busca do tempo perdido är en sån där nästan helt okänd LP i Sverige, men som internationellt, och då särskilt i Latinamerika, anses vara ett av den Sydamerikanska psykedeliska rockens viktigaste verk. Där ser man vad som kan hända om man flyttar en titel i tid och rum och samtidigt byter geografisk omvärld.
Jag har inte läst Marcel Proust. Men Peso har jag hört. Och när jag hört skivan en gång. Lyssnade jag på den igen. Vilket sedan upprepade sig ett antal gånger. Det är nämligen lätt att dras in i Pesos musikvärld.

Men de psykedeliskt kalejdoskopiska effekterna har ingen större verkan om man inte kan portugisiska. Som jag förstått det handlar texterna gärna om bandets favoritintresse utanför studion, marijuana.

Detta avspeglar sig dock inte direkt i musiken som till exempel hos Pesos brassekusiner Os Mutantes, där man verkligen insåg att ”de var så höga att de inte såg sina egna fötter” när de spelade in.

Pesos musik, utan språklig översättning, har i stället mer likheter med Lynyrd Skynyrd, Led Zeppelin och ibland Canned Heat. Vilket dock inte på något sätt gör LP:n tråkig.

Jag vill nog påstå att Em busca dom tempo perdido är en synnerligen underhållande och lagom exotisk rockplatta, både för den som är helt inne på psykedelia och den som normalt håller sig till mer mainstream 70-talsrock. Så nu är det bara att lägga nålen på skivan, släcka ner i rummet och låta Peso ta dig med till den tid som flytt.

Nr: 951/2222

måndag 16 maj 2016

40-årsfirande Torsson till Jönköping

Torsson, ansvariga för odödliga hits som ELMIA Jordbruksutställning, Det Spelades Bättre Boll och Klippans Centrum, kommer till Jönköpings Teater lördag 28 maj. Detta är femte gången ”Det fjärde bästa bandet i Lund” kommer till den scenen.
Foto: Pressbild, Anders Roos.

Torsson har sedan 2012 varit ute på sin närmast oändliga Ledighetsturné som inte ger dem mycket ledigt utan fortsätter även under 2016. Orsaken till det är att Torsson i år firar 40-årsjubileum.

Den 24 november, på födelsedagen, släpps dessutom en ny platta och en stor bok om bandets historia sedan 1976, berättar Torsson i ett pressmeddelande.

En sammanställning av dessa magiska 40 år har tidigare gjorts på denna blogg under namnet Det tredje bästa bandet i Lund, vilket jag hävdar numera är helt rätt, åtminstone tekniskt sett. Sinners har ju lagt ner, eller? Jag är dock beredd att byta namn på detta inlägg om Sveriges bästa garagerockband återuppstår i framtiden.
Foto: Pressbild, Anders Roos.

Vid spelningen på Jönköpings Teater utlovar Torsson att reta smaklökarna med några munsbitar från kommande plattan, förutom de gamla favoriterna. Konserten består som alltid av två fullmatade set med paus.

Vi som var där senast kommer givetvis att gå dit den här gången också. Torsson bjuder ju alltid på något extra och har ett antal standardnummer (se ingressen) som numera måste betraktas som klassiker inom svensk pop.

För att ge den 28 maj lite extra glans spelas dessutom allsvensk fotboll på Stadsparksvallen den dagen då J-södra tar emot GIF...men inte det GIF man som torssonfan skulle vilja att det var (Grimsås), utan GIF Sundsvall. Men i brist på bröd får man äta limpa som farsan brukade säga, Sundsvall är inte det sämsta. Jag har pratat med folk i Södra och påpekat att det minsta de kan göra är att bjuda upp torssongänget till Vallen, för utan Det spelades bättre boll är jag inte säker på att det hade spelats så bra fotboll där nu.
Grimsås IF har på de 48 år det gått sedan den där legendariska matchen förresten vandrat åt helt andra hållet än di gröne. GIF:s a-lag spelar numera i Division VI Ulricehamnsserien. Så kan det gå.


Torsson är: Bo Åkerström sång & gitarr, Michael Sellers gitarr, lap steel & sång, Thomas Holst elgitarr, orgel & sång, Dan Persson bas & sång, Sticky Bomb trummor

Mer info:
Webbsida
Facebook