BEATLES – AT THE HOLLYWOOD BOWL – 1977
Denna hysteriska konsert var länge den enda liveinspelning som fanns med Beatles. Den kom dessutom oerhört sent, sju år efter att bandet splittrats. Tolv år efter konserten dammade George Martin av dessa inspelningar från 1964 och 1965.
Jag kan inte säga att jag så överväldig av av skivan. Det beror helt och hållet på de tjutande tonårstjejerna vars evinnerliga skrikande, tjutande, ylande, har en tendens att ta över.
Att det är Twist And Shout, Dizzy Miss Lizzy eller Long Tall Sally som spelas hamnar liksom i bakgrunden och gör tllställningen tämligen svårlyssnad idag. Man måste nog vara mer än bara normalt intresserad av 60-talspop för att på allvar uppskatta denna LP:
Men å andra sidan måste Beatles At The Hollywood Bowl ses som ett viktigt tidsdokument. Det var faktiskt så här det lät på en betleskonsert i mitten av 60-talet. Hysterin går ju nästan att ta på och man förstår hur det verkligen var att vara där, på plats.
Att folk svimmade framför scenen är inte alls konstigt. Det gör folk nu för tiden också. Men numera kanske mer av utmattning efter att ha tvingats stå upp i flera dagar för att få en sjysst plats längst fram och inte för att sinnesrörelserna blivit för överväldigande.
Sen är så klart låtvalet intressant. 1965 hade Beatles avverkat skivor som Help och A Hard Day´s Night och det är från dem de fletsa låtarna har hämtats. Däremot ingen från Beatles For Sale, som i tidsordningen trängt sig uin mellan de båda storverken.
Beatles At The Hollywood Bowl är egentligen två konserter.
Skivan innehåller inspelningar från två olika tillfällen, dels en konsert i augusti 1964, dels en konsert från samma månad året efter.
Min gissning är att det med tanke på ljudkvaliteten var svårt att få ihop tillräckligt med låtar från bara en konsert, utan fick leta fram låtar från två lika hysteriska tillfällen.
Nr: 2096/2222
Denna hysteriska konsert var länge den enda liveinspelning som fanns med Beatles. Den kom dessutom oerhört sent, sju år efter att bandet splittrats. Tolv år efter konserten dammade George Martin av dessa inspelningar från 1964 och 1965.
Att det är Twist And Shout, Dizzy Miss Lizzy eller Long Tall Sally som spelas hamnar liksom i bakgrunden och gör tllställningen tämligen svårlyssnad idag. Man måste nog vara mer än bara normalt intresserad av 60-talspop för att på allvar uppskatta denna LP:
Att folk svimmade framför scenen är inte alls konstigt. Det gör folk nu för tiden också. Men numera kanske mer av utmattning efter att ha tvingats stå upp i flera dagar för att få en sjysst plats längst fram och inte för att sinnesrörelserna blivit för överväldigande.
Skivan innehåller inspelningar från två olika tillfällen, dels en konsert i augusti 1964, dels en konsert från samma månad året efter.
Min gissning är att det med tanke på ljudkvaliteten var svårt att få ihop tillräckligt med låtar från bara en konsert, utan fick leta fram låtar från två lika hysteriska tillfällen.
Nr: 2096/2222
Det kan också vara på grund av vad John Lennon (tror jag) framhållit: de hörde inte varandra på grund av allt skrikande, så det kanske var en del inspelningar som fick sorteras bort för att de inte spelade samma saker vid samma tillfällen. Å andra sidan är det imponerande att de ändå låter så samspelta på de inspelningar som valdes till den här LPn.
SvaraRadera