PESO – EM BUSCA DO TEMPO PERDIDO – 1975
På spaning efter den tid som flytt är en av litteraturklassikerna. Marcel Prousts verk i sju delar anses vara ett av den moderna litteraturens viktigaste verk tillsammans med bland andra James Joyce Odysseus. Boksviten, som antas vara delvis självbiografisk, handlar om ett liv, från början till slut.
Översatt till portugisiska får verket titlen Em busca do tempo perdido och transformeras då även till en LP med brasilianska psykedeliska rockbandet Peso. Den tid som flyr iväg ihop med dessa långhåriga tänkare sträcker sig dock inte längre än 45 minuter.
Em busca do tempo perdido är en sån där nästan helt okänd LP i Sverige, men som internationellt, och då särskilt i Latinamerika, anses vara ett av den Sydamerikanska psykedeliska rockens viktigaste verk. Där ser man vad som kan hända om man flyttar en titel i tid och rum och samtidigt byter geografisk omvärld.
Jag har inte läst Marcel Proust. Men Peso har jag hört. Och när jag hört skivan en gång. Lyssnade jag på den igen. Vilket sedan upprepade sig ett antal gånger. Det är nämligen lätt att dras in i Pesos musikvärld.
Men de psykedeliskt kalejdoskopiska effekterna har ingen större verkan om man inte kan portugisiska. Som jag förstått det handlar texterna gärna om bandets favoritintresse utanför studion, marijuana.
Detta avspeglar sig dock inte direkt i musiken som till exempel hos Pesos brassekusiner Os Mutantes, där man verkligen insåg att ”de var så höga att de inte såg sina egna fötter” när de spelade in.
Pesos musik, utan språklig översättning, har i stället mer likheter med Lynyrd Skynyrd, Led Zeppelin och ibland Canned Heat. Vilket dock inte på något sätt gör LP:n tråkig.
Jag vill nog påstå att Em busca dom tempo perdido är en synnerligen underhållande och lagom exotisk rockplatta, både för den som är helt inne på psykedelia och den som normalt håller sig till mer mainstream 70-talsrock. Så nu är det bara att lägga nålen på skivan, släcka ner i rummet och låta Peso ta dig med till den tid som flytt.
Nr: 951/2222
På spaning efter den tid som flytt är en av litteraturklassikerna. Marcel Prousts verk i sju delar anses vara ett av den moderna litteraturens viktigaste verk tillsammans med bland andra James Joyce Odysseus. Boksviten, som antas vara delvis självbiografisk, handlar om ett liv, från början till slut.
Översatt till portugisiska får verket titlen Em busca do tempo perdido och transformeras då även till en LP med brasilianska psykedeliska rockbandet Peso. Den tid som flyr iväg ihop med dessa långhåriga tänkare sträcker sig dock inte längre än 45 minuter.
Em busca do tempo perdido är en sån där nästan helt okänd LP i Sverige, men som internationellt, och då särskilt i Latinamerika, anses vara ett av den Sydamerikanska psykedeliska rockens viktigaste verk. Där ser man vad som kan hända om man flyttar en titel i tid och rum och samtidigt byter geografisk omvärld.
Jag har inte läst Marcel Proust. Men Peso har jag hört. Och när jag hört skivan en gång. Lyssnade jag på den igen. Vilket sedan upprepade sig ett antal gånger. Det är nämligen lätt att dras in i Pesos musikvärld.
Men de psykedeliskt kalejdoskopiska effekterna har ingen större verkan om man inte kan portugisiska. Som jag förstått det handlar texterna gärna om bandets favoritintresse utanför studion, marijuana.
Detta avspeglar sig dock inte direkt i musiken som till exempel hos Pesos brassekusiner Os Mutantes, där man verkligen insåg att ”de var så höga att de inte såg sina egna fötter” när de spelade in.
Pesos musik, utan språklig översättning, har i stället mer likheter med Lynyrd Skynyrd, Led Zeppelin och ibland Canned Heat. Vilket dock inte på något sätt gör LP:n tråkig.
Jag vill nog påstå att Em busca dom tempo perdido är en synnerligen underhållande och lagom exotisk rockplatta, både för den som är helt inne på psykedelia och den som normalt håller sig till mer mainstream 70-talsrock. Så nu är det bara att lägga nålen på skivan, släcka ner i rummet och låta Peso ta dig med till den tid som flytt.
Nr: 951/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar