BOB DYLAN – INFIDELS - 1983
Det var med Infidels som Bob Dylan 1983 tog sig in i 80-talet på allvar. Jo, jag vet att Shot Of Love kom 1981, men den lät som en 70-talare...
Infidels har däremot hela det där mastodontiska 80-taletsoundet med synthar, överdådiga arrangemang och trummaskiner...öh, nä, det ska vara Sly Dunbar som lirar trummor, men ta mej tusan att det låter som det vore en trummaskin...kan man göra så?
Men å andra sidan är både Mark Knopfler och Mick Taylor med på gitarr, så det går att spela skivan bara för den skull. Sweetheart Like You är inte dum alls.
De där fansen som aldrig sviker vid Zimmermans sida kan säkert hävda att detta var ännu en nytt grepp och ett sätt att förnya sin musik. Men sammantaget inget särskilt.
Men det kan vara hur det vill med det där. Infidels är trots det en rätt bra platta. Bra texter och hyfsade melodier. Inte något av det bästa Dylan gjort kanske, men tillräckligt bra för en 80-talare.
Jag får lite Blood On The Tracks-känsla av den. Inte för att den är ens i närheten, men den är lika nedstämd, allvarsam och trött-på-livet-sorgsen.
Sen att Infidels innehåller ett antal dylanska standardnummer är väl inget att snacka om.
Jokerman är bästa spåret. Bara för den låten köpte jag skivan en gång i tiden.
Nr: 416/2222
Det var med Infidels som Bob Dylan 1983 tog sig in i 80-talet på allvar. Jo, jag vet att Shot Of Love kom 1981, men den lät som en 70-talare...
De där fansen som aldrig sviker vid Zimmermans sida kan säkert hävda att detta var ännu en nytt grepp och ett sätt att förnya sin musik. Men sammantaget inget särskilt.
Men det kan vara hur det vill med det där. Infidels är trots det en rätt bra platta. Bra texter och hyfsade melodier. Inte något av det bästa Dylan gjort kanske, men tillräckligt bra för en 80-talare.
Jag får lite Blood On The Tracks-känsla av den. Inte för att den är ens i närheten, men den är lika nedstämd, allvarsam och trött-på-livet-sorgsen.
Nr: 416/2222
Om man ska försöka minnas hur det var när det begav sig så ansågs både "Infidels" och "Oh mercy" vara revanscher efter ett par svagare album, även om också "Shot of love" sågs som ett steg i rätt riktning. I efterhand verkar "Infidels" ha blivit en i mängden, vilket väl både är rätt och orättvist. "Rätt" för att vi naturligtvis kan se Dylans 80-tal med andra ögon än vad man kunde innan det inträffat, och efter den sekvens album som inleddes med "Time out of mind" räknas väl egentligen hela 1980-talet som en Dylansk mellanperiod - och "orättvist" för att skivan, i mina öron, fortfarande sticker ut som om inte en diamant så åtminstone en tryffel i en svag och vilsen period i Dylans skivliv. Det må låta "mastodontiskt", men jämfört med "Empire burlesque" som låter som en pyttipanna på ALLT som råkade finnas i kylskåpet vid ett givet tillfälle, så är soundet luftigt och levande. Och för den här perioden är en ovanligt stor andel av låtarna minnesvärda.
SvaraRaderaJo, jag kan nog hålla med om det. Infidels sågs nog som en comeback efter de där religiösa skivorna.
RaderaDet kan nog också vara så att jag ibland går lite för hårt åt 80-talarna...man gillade ju trots allt de skivorna på den tiden. Men perspektivet är som sagt ett annat nu.
80-talarna förtjänar att gås hårt åt... Empire Burlesque, Knocked out Loaded, Down in the Groove och Dylan & the Dead var jag inte vidare förtjust i då och de har inte direkt vuxit sen dess. I mina öron var det med Traveling Wilburys som Dylan pånyttföddes och blev, ja, bra igen.
RaderaFan, jag tror vi är överens!
RaderaCross in the ceiling!
Radera