PETE TOWNSHEND – WHITE CITY – 1985
White City är ännu ett konceptalbum av Pete Townshend. Skivan är också soundtracken till en 60 minuters film som handlar om motsättningar, ekonomiska och kulturella konflikter i en förort till London, White City.
Gamla whofans behöver dock inte gnugga händerna allt för kraftigt. White City, liksom nästan allt Pete Townshend spelade in som soloartist, har inte särskilt mycket med The Who att göra.
Som med alla soundtracks är det dessutom en ganska ojämn skiva. Här har av någon anledning nästan alla bra låtar hamnat på förstasidan.
De tre första spåren; Give Blood, Brilliant Blues och Face The Face är albumets absolut starkaste låtar. Som om Pete Townshend gått in i projektet med brinnande kreativitet och massor med idéer men sen ganska snabbt tröttnat.
Ett annat problem är Townshends stora intresse för synthar och keyboards som här får så stort utrymme att det nästan är svårt att skilja låtarna från varandra.
Men dem som hört skivan kommer säkert ihåg det där suggestiva, ganska fräcka, men framför allt långa introt till Face The Face som aldrig verkar ta slut. Om det är det som gör låten bra eller om det är låten i sig, som har fler tonartshöjningar än vad som rekommenderas på Svensktoppen, går inte att svara på.
Skivans roligaste spår hittar man dock i sarkastiska Brilliant Blues där Townshend leker med orden. Budskapet är oklart, men optimistiskt.
Jag är dock inte odelat optimistisk till White City. Vill nog påstå att det är ett album främst för samlare.
Nr: 755/2222
White City är ännu ett konceptalbum av Pete Townshend. Skivan är också soundtracken till en 60 minuters film som handlar om motsättningar, ekonomiska och kulturella konflikter i en förort till London, White City.
De tre första spåren; Give Blood, Brilliant Blues och Face The Face är albumets absolut starkaste låtar. Som om Pete Townshend gått in i projektet med brinnande kreativitet och massor med idéer men sen ganska snabbt tröttnat.
Ett annat problem är Townshends stora intresse för synthar och keyboards som här får så stort utrymme att det nästan är svårt att skilja låtarna från varandra.
Men dem som hört skivan kommer säkert ihåg det där suggestiva, ganska fräcka, men framför allt långa introt till Face The Face som aldrig verkar ta slut. Om det är det som gör låten bra eller om det är låten i sig, som har fler tonartshöjningar än vad som rekommenderas på Svensktoppen, går inte att svara på.
Nr: 755/2222
Den här plattan har jag sett på loppisar och i begagnatbutiker vid åtskilliga tillfällen. Eftersom mitt intresse för The Who begränsar sig till en greatest hits-platta med bandets tidiga 60-talslåtar (den period då de, enligt min åsikt, var något att ha) är jag naturligtvis helt ointresserad av en soloplatta med Townshend från 1980-talet. Jag har dock vid något tillfälle funderat på att köpa skivan i förhoppningen att någon Who-samlare skulle vara villig att ge en slant för den. Men jag har avstått från detta. Jag provade nämligen samma sak med en av Roger Daltreys soloskivor, och den visade sig vara osäljbar.
SvaraRaderaHe, he, nä de där daltreyskivorna ska man akta sig för. Men den här plattan är bättre än så (dock har Townshend gjort en del andra plattor som nog är sämre än Daltreys...).
Radera