Foghat höll stilen

FOGHAT – STONE BLUE – 1978

I slutet av 70-talet lyssnade jag inte längre på hårdrock, särskilt inte bluesrock. Det var nya hjältar som lockade, Graham Parker, Elvis Costello, The Clash...

Det var därför Stone Blue fick passera utan ens en ögonbrynshöjning. Det var först när den kom in i min samling för inte särskilt länge sen som jag fattade att jag missat något. Foghat höll ju stilen även i slutet av 70-talet. Det tog inte slut med Fool For The City...

Till mitt försvar ska sägas att Stone Blue inte är nån av de LP-skivor som först dammas av när gamla rockers blir nostalgiska och börjar damma av sina gamla plattor.

Själv hade jag valt Energized och sen den där med stenen och bullen. Några låtar från Stone Blue har knappast heller letat sig in på de vanliga samlingsskivor man brukar hitta med Foghat.

Möjligtvis dyker Sweet Home Chicago och Midnight Madness upp på välsorterade Greatest-album, men det är ganska ovanligt. Jag kan också konstatera att Stone Blue skiljer sig en del från tiidigare Foghatalbum.

Låtarna är hårdare och krispigare och mer upptempo. Inte för att bandets mer bluesiga anslag är borta, men det är nedtonat. Möjligtvis gör det att man också skulle kunna påstå att Stone Blue är farligt nära att sorteras som mainstream hårdrock.

Sweet Home Chicago har jag redan nämnt. Vill lägga till Chevrolet, Easy Money och balladen, eller vad man kan kalla den, It Hurts Me Too.

Nr: 2070/2222