En röst perfekt för blues

SON SEALS – BAD AXE – 1984

Det sägs att Bad Axe inte är Son Seals bästa. Men skivan duger åt mig även om det inte är någon av bluesklassikerna. Musiken är aggressiv, gitarrsoundet så sylvasst att det kan riva skinnet blodigt.

Frank ”Son” Seals närmast gutturala strupljud och mörka röst förstärker effekten. Det mullrar i högtalarna när han tar ton. Jag påstår att han har en röst perfekt för blues.

Hade ska jag väl säga, Son Seals dog 2004 bara 62 år gammal. Den diabetes han lidit av under många år tog till slut ut sin rätt.

Son Seals började som professionell musiker redan i mitten av 50-talet, då som 13-årig trummis i ett lokalt bluesband, senare som gitarrist.

Trots en så lång karriär som musiker spelade han bara in nio studioalbum och släppte ett par liveskivor. Bad Axe är den fjärde i raden, ursprungligen utgiven av legendariska Alligator Records, i Europa dock släppt på licens av Sonet.

Bad Axe har stundtals ett grymt driv, gitarrsoundet är kliniskt och Son Seals röst är svår att stå emot. Det finns flera riktigt bra låtar. Främst har jag fastnat för inledande Dot Pick me For Your Fool och funkigt fräcka Can´t Stand To See Her Cry.

För den som är petig går det säkert att hävda att Bad Axe är lite ojämn. Så är det kanske, en del låtar är fantastiska, andra tämligen ordinära standardnummer. Men det gör inte LP:n mindre intressant för mig.

Nr: 1812/2222