Made in Italy, made in New York

LOREDANA BERTÈ – MADE IN ITALY – 1981

Loredana Bertè var inte bara gift med Björn Borg, hon var och är en av Italiens mest framgångsrika och välkända sångerskor. Hon har spelat in en lång rad album i många olika stilar. I början av 80-talet var hon inne på funk. Det var så den här skivan hamnade i min samling.

Made In Italy spelade Loredana Berté in i New York tillsammans med funkgruppen Platinum Hook. Albumet är också omtalat för att hon arbetade tillsammans med Andy Warhol, som hon träffade under sin tid i New York.

Det utmynnade i att Warhol själv hjälpte till med ideér vid inspelning av videon tiull hitlåten Movie. Foto till omslagsbilden togs av Christopher Makos, som hörde till Warhols närmaste medarbetare.

Jag har jättedålig koll på Loredana bertès skivutgvning, men ska man ha nån av henns skivor i samlingen gissar jag att Made In Italy kan vara ett bra val. Dock anses skivan hon släppte året efter, 1982 års Traslocando, allmänt vara hennes främsta. Det är dock ingen funkplatta.

Made In Italy är en sjysst mix av funk, italiensk disco, lite jazzigt och möjligtvis schlager. Movie är inte mitt favoritspår, den känns lite för vanlig, en schlagerlåt.

Jag tycker bättre om lite fåniga Amica Notte och b-sidan La Goccia, som är funkigt tuffa spår. Loredana Bertè var gift med Björn Borg i bara fyra år, 1989 till 1993.

Nr: 1489/2222

Maxophone – ett italienskt kultband

MAXOPHONE – MAXOPHONE – 1975

En legendarisk italiensk prog-LP, en av de allra främsta påstår vissa kännare. Bandet har fortfarande, trots att bara en enda skiva spelades in, en hel del fans, en kult som än idag hoppas på en återförening. Någon sådan har det dock aldrig blivit, och lär heller inte bli av.

Bandets enda platta fick stor uppmärksamhet på sin tid. Gruppens italienska skivbolag bedömde att plattan borde ha en god chans att slå utomlands, så en inspelning med engelsk text gjordes också. Av någon anledning misslyckades det, så efter att bandet 1977 släppt en ganska misslyckad singel upplöstes Maxophone.

Men oj vad bra den här skivan är. Italiensk prog är något helt annat än brittisk, amerikansk eller till och med fransk och tysk progrock. De går i stället sin helt egen väg med långa jazzinfluerade melodistrukturer, symfonisk rock med en mycket speciell egenart, kanske påverkade av opera.

Att Maxophone höll hög klass var ingen tillfällighet. hälften av medlemmarna i bandet var klassiskt skolade musiker, de övriga hade lång erfarenhet från andra rockband.

De använder sig dessutom av flera instrument som sällan dyker upp i rock- eller progrock, som klarinett, vibrafon och till och med harpa. Detta tillsammans med synthar, flöjt, piano, el- och akustisk gitarr skapar en synnerligen komplex ljudbild.

Lägg där till alldeles utmärkt sång och snygga arrangemang. Det är inte konstigt att Maxophone i Italien numera jämförs med andra storheter som Museo Rosenbach, PFM och Le Orme.

Nr: 846/2222

Abiogenesi – Livets uppkomst

ABIOGENESI – LE NOTTI DI SALEM – 2000

Abiogenesi, livets uppkomst, står för sitt namn. Detta italienska progrockband, som föddes 1995, går tillbaka till 70-talet, progrockens rötter, Yes, Genesis och King Crimson.

Italiensk progrock ibland kännas otillgänglig och knepig. Så det gäller att vara på rätta humöret. När den här skivan hamnar på tallriken.

Med andra ord är det inte alltid jag uppskattar Le Notti Di Salem. Det krävs rätt mentala balans, en total frihet från stress och krav. Och framför allt gott om tid. Det är då den här skivan funkar bäst.

Ljudbilden är kraftfull, med mustig orgel, en elak gitarr, flöjt, och en sångare som nog kan kallas karismatisk, eller åtminstone uttrycksfull.

Le Notti Di Salem är tredje albumet från Abiogenesi och håller liksom bandets både tidigare och senare plattior en jämn och hög standard. De nio låtarna håller sig dock på nånstans mellan fem och åtta minuter.

Det görs inga direkt långa utflykter i progrocklandskapet, utan bandet håller sig ganska strikt i mitten, även om det nog kan anas en viss förkärlek för psykedelia.

Abiogenesi kan konsten att variera sin musik så att den hela tiden känns fräsch och spännande. Så det blir aldrig tråkigt. Detta är ett album man gärna lyssnar till slutet på.

Nr: 1243/2222

Ett album med respekt

FLEA – TOPI O UOMINI – 1972

Flea är det sicilianska bandet som på bara några år spelade in tre album under tre olika namn i tre olika stilar. Topi O Uomini är deras andra platta, inspelad under namnet Flea, som av många anses vara en av de bättre italienska progrockplattor som spelats in.

Historien om Flea är lite brokig, första skivan gavs ut under namnet Flea The Honey och var en tämligen ordinär hårdrockplatta mer än lovligt influerad av de brittiska föregångarna på området. Skivan nådde inte heller någon större framgång. Sen svängde bandet åt ett helt annat håll, vilket visade sig vara mer lyckosamt.

Tvåan Topi O Uomini var ett kraftfullt stilbyte som gav resultat och gjorde på sin tid Flea till ett av Italiens mest intressanta progrockband.

Det hade varit spännande om bandet stannat till där och fortsatt i en stilen under några år, men så blev det inte.

Trots framgångarna fick bandet nämligen för sig att en tredje gång byta namn, nu till Etna, och gav under det namnet ut ett jazzrockalbum som vad jag vet inte hör till de mer namnkuniga i genren. Sen blev det inte mer.

Topi O Uomini är dock ett album som kännare av italiensk progrock har stor respekt för. Det är en sylvass och synnerligen italiensk progrockplatta. Tonläget är högt och det psykotiska bakgrundstemat har en hypnotisk effekt.

Samtidigt är musiken i det närmaste graciös och vacker, påminner inte oväntat om opera, som så många andra italienska progrockband. Den där brottningsmatchen mellan det gracila och det vulgära är förmodligen orsaken till att musiken på skivan även nu för tiden går alldeles utmärkt att lyssna på utan att den känns det allra minsta daterad.

20 minuter långa titelspåret är skivans höjdpunkt, men b-sidan med tre ”kortare” spår kan nog tyckas vara mer varierad utan att för den skull överglänsa.

Nr: 570/2222

De De Linds märkliga drömvärld

DE DE LIND - IO NON SO DA DOVE VENGO E NON SO DOVE MAI ANDRO. UOMO E´IL NOME CHE MI HAN DATO – 1972

Förutom att det här är det ett av de längre namn jag hört/sett på någon LP-skiva är det en riktigt spännande skiva. Det finns dem som påstår att De De Linds enda skiva är ett italienskt progrockmästerverk, och (som så många andra) sorgligt underskattat och bortglömt.

Hur det ligger till med det kan inte jag avgöra. Io non so da dove (och så vidare)... är dock ett sånt där album som när det nån gång emellanåt hamnar på skivtallriken kan lysa upp en hel dag och lite till. Redan under första låten vet man att det kan bli en lång sittning, hur lång vet dock ingen.

Musiken är dock, som skivtiteln, till en början svårtillgänglig och knepig att få grepp om. Ett tips är att gamla tullfans möjligtvis skulle kunna ha ett litet försprång, då De De Lind också har en ganska stor förkärlek för både tvärflöjt, klassisk musik och folkrock från de djupa skogarna.

När man tagit sig in i De De Linds märkliga drömvärld, där en gnisslande elgitarr flackar som ett irrbloss mellan ljus och mörker, är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Vad som eventuellt skulle kunna vara enskilda låtar eller musikstycken förlorar då sin betydelse och albumet blir ett en enda musikalisk enhet som faktiskt påminner mer om opera än om ett rockalbum.

Min erfarenhet av italiensk progg är än så länge tämligen blygsam, men jag hoppas inte för många protesterar om jag i samband med den här skivan vill nämna andra italienska storheter som Museo Rosenbach och Flea.

De De Lind är dock inte enbart hemmagjort. Namnet är stulet, taget från en playboymodell från det sena 60-talet. Blonda amerikanskan De De Lind var månadens playmate i november 1967 men blev kanske mest berömd över att ha varit med i den playboykalender som fick följa med Apollo XII på farkostens månlandning i november 1969.

På grund av oklara möjligheter att här publicera en bild på De De Lind (den blonda) föreslår jag i stället en enkel googlesökning på vår playmate. Hon var inte bara med på månen, hon finns på Internet också. Däremot visade det sig vara betydligt svårare att skaka fram bilder på våra italienska vänner. De De Lind (italienarna) gjorde bara detta enda album.

Nr: 519/2222

En mäktig vägg av toner

MUSEO ROSENBACH – ZARATHUSTRA – 1973

Museo Rosenbachs enda album har en otrolig dragningskraft. Efter en lockande inledning, nästan viskande, exploderar musiken i öronen. En mäktig vägg av toner, ett musikaliskt spektrum i alla nyanser.

Första sidan på LP-skivan, 20-minuterseposet Zarathustra i fem delar, bildar ett oförutsägbart ljudlandskap från ingenstans, dränkt i mellotron, hammond och keyboards. Första känslan är opera – vilket inte är så långsökt eftersom Museo Rosenbach är ett italienskt band – men landar någonstans i insikten att något liknande är svårt att hitta.

En del har jämfört Museo Rosenbachs musik med genesisverk som Supper´s Ready, The Musical Box och liknande, i så fall med en synnerligen italiensk twist.

Men det är bara att skrapa på ytan. Kanske skulle man i stället våga jämföra med Pink Floyds The Pipers At The Gates Of Dawn? Men att ställa de båda skivorna bredvid varandra känns ändå som en billig lösning.

Att det är svårt att få ett tydligt grepp om denna LP är inte så märkligt egentligen. Museo Rosenbach byggde sitt verk på filosofen Friedric Nietzches skrift Zarathustra, som författaren själv påstod vara ”det djupaste som någonsin skrivits”.

I denna essä tar han bland annat upp sina tankar om ”Guds död” och övermänniskan. Jag vet inte om Museo Rosenbachs Zarathustra är ”det djupaste” som någonsin spelats in inom den progressiva rocken.

Men det är ett fantastiskt album som har mer att bjuda på än det mesta annat i genren. Rekommenderas verkligen!

Italienska Museo Rosenbach spelade bara in denna enda LP, vilken bland kännare av italiensk progressiv rock räknas som ett storverk. Skivan är ett samlarobjekt där en originalplatta från italienska Ricordi kan gå på över 10.000 kronor. LP:n har dock genom åren släppts i ett 15-tal olika utgåvor både på vinyl och CD.

Nr: 2060/2222

Sanslös italiensk freakbeat

LE ORME – AD GLORIAM – 1969

Mina kunskaper i italienska sträcker sig på sin höjd till att jag förstår vad italienska sportkommentatorer vrålar när det blir mål i fotboll...

Utan att kunna ett ord italienska tycker jag Le Ormes Ad Gloriam är en fantastiskt rolig pop-LP. Den har allt från kosmiska effekter hämtade direkt från The Pipers At The Gates Of Dawn till skojiga ljud som ringande telefoner, barnröster, fuzzgitarr, en ”psykedelisk” kyrkokör, blixtar och dunder och rinnande vatten.

Dessutom gjorde Le Orme bra poplåtar. Det är en jätterolig skiva att lyssna på, även för den som inte begriper ett ord vad de sjunger om.

Le Orme var ett av de första popbanden i Italien. Ad Gloriam är vad jag vet en av de allra första psykedeliska popskivorna från Italien. Den här LP:n är dock ett undantag i gruppens historia. Redan på sin andra LP (Collage, 1971) hade de lämnat det kosmiska popsoundet för den progressiva rocken.

De anses vara ett av Italiens främsta i den genren tillsammans med PFM och har jämförts med bland annat Emerson Lake & Palmer.

Le Orme lär fortfarande vara igång, så sent som 2011 släppte de albumet La Via Della Seta.

Men på debutskivan handlar det alltså om pop. Helt säkert inspirerad av Beatles Sgt Pepper och absolut också av Pink Floyd.

För säkerhets skull lägger jag också till Holliesskivorna Butterfly och Evolution.

Freakbeat skulle man nog kunna kalla musiken på Ad Gloriam. I skivhyllan ställer jag den här LP:n vid sidan av den enda LP med Tages jag har i samlingen.

Nr: 2030/2222

”Typiskt brittiskt” av italienska PFM

PREMIATA FORNERIA MARCONI – CHOCOLATE KINGS – 1975

Namnet på den här plattan kan tyckas lite fånigt...chokladkungarna. Men jag misstänker att det är en ironisk kommentar till den amerikanska livsstilen som det här italienska progrockbandet var ganska kritiskt till. Den här plattan spelades in i USA och nånstans har jag läst att de innan inspelningen tvingades PFM antingen ändra i texterna eller skriva om dem helt.

Det är en överraskande bra LP. Premiata Forneria Marconi, eller PFM som de vanligtvis brukar kallas, har en osviklig känsla för melodier som de också ger uttryck för. Jag drar mig inte för att jämföra den här LP:n med Genesis konceptmästerverk The Lamb Lies Down On Broadway eller Emerson Lake & Palmer, så bra är den.

Lite förvånande att musiken är så förhållandevis ”typisk brittisk”, men det är bara en tanke... Om jag inte alls känt till bandet hade jag nog knappast gissat att de var italienare.

Jag hade egentligen inget större hopp om att ha hittat något storverk när skivan dök upp i en begagnatback. PFM anses av kännarna i mitten av 70-talet passerat sin topp, tidigare album som till exempel Photos Of Ghosts nämns med betydligt större respekt.

Men nog håller Chocolate Kings för mig. Särskilt gillar jag inledning med de två första låtarna; From Under och Harlequin. B-sidans Out Of The Roundabout är också en riktig läckerbit.

Sammanlagt finns det fem spår på skivan. De övriga två håller dock inte lika hög klass. Men man kan inte få allt...

Nr: 2069/2222

Dubbeltramp, en vildsint gitarrist och blodtörstiga vampyrer

THEATRES DES VAMPIRES – NIGHTBREED OF MACABRIA – 2004

Om jag nu ska ha nåt så udda – för att vara min skivsamling – som black- eller gothmetal - är det lika bra att välja något riktigt knepigt. Theatres Deses Vampires är en tämligen obskyr italiensk gothmetalgrupp vars album lär vara ovanliga. Hur jag kom över den här CD:n, och varför jag fick infallet att köpa den, går jag inte in på.

Theatres Des Vampires spelar verkligen på myter och sagor och ser på skivomslaget ut att ha viljan att driva det så långt som möjligt. Alltså samma fenomen som fick Black Sabbath att släppa sin debut-LP fredagen den 13:e...

Men Nightbreed Of Macabria är inte så våldsam, brutal och hårresande som man skulle kunna tro. Det är i stället en ganska liten trevlig historia, ungefär som de där vampyrserierna som går i varenda kommersiell tv-kanal nu för tiden.

Trummisens dubbeltramp och en vildsint fingerfärdig gitarrist anade jag innan. Även en ylande, growlande, sångerska och gregoriansk körsång (för domedagsstämningens skull) hade jag på känn.

Däremot trodde jag inte att musiken skulle vara så melodiös och – förlåt uttrycket – snäll. Att utfärda tinnitusvarning för den här CD:n finns ingen anledning till.

Jag kan absolut inget om goth- eller blackmetal, det erkännes. Men i min musikvärld ligger Theatres Des Vampires nära progressiv hårdrock...okej, metal då.

Samtidigt kan jag inte släppa tanken på att gruppen på den här skivan har många gemensamma nämnare med symfonisk hård rock. Av den anledningen är Nightbreed Of Macabria en helt okej platta att lyssna på, även för en gammal 70-talsrocker.

Nr: 250/CD

Orakade män i ett moln av damm

ENNIO MORRICONE – FOR A FEW DOLLARS MORE – 1968

Det här är klassisk filmmusik i den bemärkelsen att För en handfull dollars är den allra första spagettivästern som spelades in. Filmen, gjord av Sergio Leone, hade premiär 1964 i USA och kom till Sverige 1966.

Clint Eastwood har huvudrollen som ”mannen utan namn”, en hårding som inte är allt för pratglad. ”Snacket” överlåter han till sina revolvrar.

Ennio Morricone gjorde filmmusiken som också den har blivit legendarisk. Den mer eller mindre definierar hela spagettivästerngenren genom sina stämningsskapande effekter av klapprande hästhovar, munspel och ödsliga trumpeter i fjärran.

Man nästan ser det böljande prärielandskapet framför sig, där orakade tystlåtna män driver sin boskap framför sig i ett moln av damm. Musiken fungerar alldeles utmärkt till filmen. Men det är precis lika bra, eller till och med bättre, utan filmen.

Nr: 39/2222

PFM:s mastodontiska ljudlandskap

PREMIATA FORNIERA MARCONI – PHOTOS OF GHOST - 1973

Intresset för italiensk progressiv rock lära vara stort. I min samling är det dock en väldigt liten underavdelning, mest beroende på att jag inte fått tag i några skivor...eller har letat efter några.

Nyligen dök dock det här bandet upp, Premiata Forniera Marconi, eller PFM som gruppen oftast brukar kallas. Och den förkortningen gör ju saken lite enklare för mig som inte kan ett ord italienska...

Premiata Forniera Marconi lär dessutom vara namnet på ett bageri eller konditori. Bandet tog tydligen det namnet eftersom bagarn själv sponsrades deras försök att bli stora, 1970 eller nåt sånt.

Det gick tydligen rätt bra hemma i Italien. Photos Of Ghosts från 1973 var dock PFM:s försök att bli kändisar utanför sitt hemland. Tydligen var det värre med det, även om den här plattan är riktigt rolig lyssning.

PFM ligger inte alls långt från Emerson Lake & Palmer. Utan att tveka målar de upp mastodontiska ljudlandskap, gärna inspirerade av klassisk musik. Den stora skillnaden från ELP är att de använder både flöjt och violin.

Så faktiskt, för egen del lyssnar jag heller på detta PFM-album än Brain Salad Surgery och Pictures At An Exhibition. Det där är nog en smaksmak, men det känns inte som PFM försöka tråka ihjäl sina lyssnare, tvärtom. Det händer mycket hela tiden.

Lite exotiskt pittoreskt blir det också då PFM:s sångare har en rätt skön engelsk brytning. Det påminner lite om Eloy och Frank Bornemann.

Så absolut, Photos Of Ghost är en skön platta som jag gärna spelar igen. Och jag ska definitivt leta rätt på mer italiensk progrock. Tror att jag missat en hel del...

Nr: 1670/2222