DE DE LIND - IO NON SO DA DOVE VENGO E NON SO DOVE MAI ANDRO. UOMO E´IL NOME CHE MI HAN DATO – 1972
Förutom att det här är det ett av de längre namn jag hört/sett på någon LP-skiva är det en riktigt spännande skiva. Det finns dem som påstår att De De Linds enda skiva är ett italienskt progrockmästerverk, och (som så många andra) sorgligt underskattat och bortglömt.
Hur det ligger till med det kan inte jag avgöra. Io non so da dove (och så vidare)... är dock ett sånt där album som när det nån gång emellanåt hamnar på skivtallriken kan lysa upp en hel dag och lite till. Redan under första låten vet man att det kan bli en lång sittning, hur lång vet dock ingen.
Musiken är dock, som skivtiteln, till en början svårtillgänglig och knepig att få grepp om. Ett tips är att gamla tullfans möjligtvis skulle kunna ha ett litet försprång, då De De Lind också har en ganska stor förkärlek för både tvärflöjt, klassisk musik och folkrock från de djupa skogarna.
När man tagit sig in i De De Linds märkliga drömvärld, där en gnisslande elgitarr flackar som ett irrbloss mellan ljus och mörker, är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Vad som eventuellt skulle kunna vara enskilda låtar eller musikstycken förlorar då sin betydelse och albumet blir ett en enda musikalisk enhet som faktiskt påminner mer om opera än om ett rockalbum.
Min erfarenhet av italiensk progg är än så länge tämligen blygsam, men jag hoppas inte för många protesterar om jag i samband med den här skivan vill nämna andra italienska storheter som Museo Rosenbach och Flea.
De De Lind är dock inte enbart hemmagjort. Namnet är stulet, taget från en playboymodell från det sena 60-talet. Blonda amerikanskan De De Lind var månadens playmate i november 1967 men blev kanske mest berömd över att ha varit med i den playboykalender som fick följa med Apollo XII på farkostens månlandning i november 1969.
På grund av oklara möjligheter att här publicera en bild på De De Lind (den blonda) föreslår jag i stället en enkel googlesökning på vår playmate. Hon var inte bara med på månen, hon finns på Internet också. Däremot visade det sig vara betydligt svårare att skaka fram bilder på våra italienska vänner. De De Lind (italienarna) gjorde bara detta enda album.
Nr: 519/2222
Förutom att det här är det ett av de längre namn jag hört/sett på någon LP-skiva är det en riktigt spännande skiva. Det finns dem som påstår att De De Linds enda skiva är ett italienskt progrockmästerverk, och (som så många andra) sorgligt underskattat och bortglömt.
Musiken är dock, som skivtiteln, till en början svårtillgänglig och knepig att få grepp om. Ett tips är att gamla tullfans möjligtvis skulle kunna ha ett litet försprång, då De De Lind också har en ganska stor förkärlek för både tvärflöjt, klassisk musik och folkrock från de djupa skogarna.
De De Lind är dock inte enbart hemmagjort. Namnet är stulet, taget från en playboymodell från det sena 60-talet. Blonda amerikanskan De De Lind var månadens playmate i november 1967 men blev kanske mest berömd över att ha varit med i den playboykalender som fick följa med Apollo XII på farkostens månlandning i november 1969.
Nr: 519/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar