BOB DYLAN – EMPIRE BURLESQUE - 1985
Empire Burlesque anses vara en comeback och revansch för Bob Dylan. Efter en rad deprimerande album var han tillbaka 1985. För min del är det här en skiva jag måste inta i små doser. Två låtar max, inte mer. Sen blir det för mycket. Synthpop och disco har aldrig varit min grej...
Det här är en skiva jag skulle kunna ställa vid sidan av Bruce Springsteens Born In The USA, Dire Straits överskattade Brothers In Arms och den där blågrå sommarplågan med Tina Turner från 1983 som jag aldrig lyckas komma ihåg namnet på.
De skivorna låter ungefär likadant. Discodunk i bakgrunden och fett med synthar, trummaskin och andra effekter. Empire Burlesque har dock den lilla fördelen att den är väldigt mycket bättre.
Men det hänger på låtarna, inte soundet. Tight Connection (To My Heart), Emotionally Yours och Clean Cut Kid går ju inte att låta bli att nämna. Med bara lite annat arrangemang kunde de blivit lysande.
Ett bra spår är också avslutningen med bara Dylan, hans gitarr och munspel, Dark Eyes, lite ”back-to-the-roots” skulle man kunna säga. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle blivit om han gjort så på hela skivan...
When The Night Comes Falling Down tycker jag också man måste dra fram i ljuset. Inte för att den är bra, tvärtom, den är hemsk. När jag hörde den första gången trodde jag det var nån slags cynisk discoinspelning av All Along The Watchtower. Det var det inte...
Nr: 506/2222
Empire Burlesque anses vara en comeback och revansch för Bob Dylan. Efter en rad deprimerande album var han tillbaka 1985. För min del är det här en skiva jag måste inta i små doser. Två låtar max, inte mer. Sen blir det för mycket. Synthpop och disco har aldrig varit min grej...
De skivorna låter ungefär likadant. Discodunk i bakgrunden och fett med synthar, trummaskin och andra effekter. Empire Burlesque har dock den lilla fördelen att den är väldigt mycket bättre.
Ett bra spår är också avslutningen med bara Dylan, hans gitarr och munspel, Dark Eyes, lite ”back-to-the-roots” skulle man kunna säga. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle blivit om han gjort så på hela skivan...
When The Night Comes Falling Down tycker jag också man måste dra fram i ljuset. Inte för att den är bra, tvärtom, den är hemsk. När jag hörde den första gången trodde jag det var nån slags cynisk discoinspelning av All Along The Watchtower. Det var det inte...
Nr: 506/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar