Stones goes disco

ROLLING STONES – SOME GIRLS – 1978

När Miss You dök upp som maxi-singel i rosa vinyl på Domus skivavdelning drog jag öronen åt mig. Nu gick väl Stones ändå för långt. Jag menar, disco...

Jag köpte aldrig den där maxin, vilket jag ångrar idag, förmodligen är den hur svår som helst att få tag på. Men LP:n har jag. Jag köpte den ett par veckor senare. Valde mellan den och Gyllene Tiders första. Det valet ångrar jag däremot inte alls.

Some Girls var nämligen betydligt bättre än jag trodde. Det var en markering från Mick Jagger och Keith Richards. De visade att Stones inte på något sätt tog slut med 60-talsrocken utan hängde med.

På Some Girls inspirerades de av Kool and the Gang (!) och fick till flera låtar som sedan faktiskt gick hem på dansgolven, Miss You inte minst.

Men Rolling Stones stannade inte bara på dansgolvet visade det sig när jag fick LP:n i handen. De gav sig också på punk, Lies, When the Whip Comes Down och Respectable var låtar som talade om att Stones kunde lira punk också...om de ville...och de kunde göra det bättre än någon annan.

Punkarna och de mer välkammade new wave-gossarna fick packa ihop och lomma ut genom bakdörren, för nu stod de stora pojkarna på scenen.

Bette Midler fick senare en hit med Beast of Burden. Hon gjorde den också bra. Det är dock inte tack vare den covern jag numera räknar Some Girls som en av mina bättre stones-album.

Some Girls är kanske ett tämligen välanpassat album för att vara Stones, det är kanske därför jag gillar skivan lite extra. Det blir ju fel på nåt sätt, och då blir det helt rätt. Eller hur?

Nr: 471/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.