Här gick Grateful Dead för långt

GRATEFUL DEAD – ANTHEM OF THE SUN – 1968

Skivan börjar lite småputtrigt, men snart utkristalliserar det sig vad det egentligen handlar om; långa jam, improvierade, första sidan studioinspelningar, andra sidan live. Effektfullt? Kanske.

Det är efter en sån här LP man tror sig höra dämpade röster från vinden, eller rassel och skrik från källarvåningen. Det enda vettiga svaret på om den här skivan är värd att lägga ner tid på 50 år senare är naturligtvis nej.

Grateful Dead går för långt den här gången, Anthem Of The Sun är en våldsam överdosering av The summer of love som inte alltid blir skön lyssning utan riskerar att bli obehaglig. Musiken är ofokuserad, stundtals väldigt rörig och definitivt påverkad av mer saker än bara konstnärlig frihet.

Namnet Anthem Of The Sun väldigt pretentiöst, musiken på skivan något helt annat. Grateful Dead skapar egentligen ingenting, utom möjligtvis atmosfär.

Dock måste jag genast försvara LP:n genom att påstå att det förmodligen var med Anthem Of The Sun som Grateful Dead skapade sin skara av in-i-döden hängivna fans. Nånstans mitt i detta milda kaos går det nämnligen att förstå var den fascinationen kom från.

Jag kan komma på mig själv med att stundtals verkligen uppskatta det Grateful Dead gör på Anthem Of The Sun. Det är musik man vid rätt sinnesstämning utan att kunna hindra det glider med i och uppslukas av. Just då och där känns det väldigt opretentiöst, avslappnande och (faktiskt) meningsfullt. Anthem Of The Sun är ett album Grateful Dead aldrig hade kunnat ha ogjort.

Nr: 582/2222