DAVID GILMOUR – RATTLE THAT LOCK – 2015
Rattle That Lock är en påkostad sak. 180 gram tung och gedigen vinyl, omslaget i lyxigt hårt papper, gatefold så klart, till och med innerpåsen är välgjord. Nästan självklart följder det med en 16-sidig bok med bilder och texter. Rattle That Lock känns lyxig, exklusiv och påkostad.
Musiken på skivan skapar precis samma känsla, upplevelsen blir nästan överdådig. Allt är så ohyggligt välgjort, genomtänkt in i minsta blippande detalj. Inget har lämnats åt slumpen.
Stämningen är så klart pinkfloydisk. Rattle That Lock skulle kunnat vara en Pink Floydskiva, det står klart redan i inledningen till första låten.
Varenda ton, varje ljudeffekt och till och med varenda textrad skulle kunna vara Pink Floyd. Det är helt i sin ordning att det är så.
David Gilmour levde, andades, var en stor del av Pink Floyd under så många år. Det skulle nog inte kunna vara på något annat sätt.
David Gilmour kan inte, hur mycket ha än verkar anstränga sig, göra musik som inte går direkt att härleda till Pink Floyd. Allt på skivan har gjorts förut, av Pink Floyd.
Kännarna kommer att känna igen sig, förmodligen finns det ganska många som skulle kunna pricka in den eller den tonföljden på den eller den Pink Floydskivan, eller något annat välkänt.
Behövs då inte Rattle That Lock? Är den precis lika meningslös som Endless River, skivan med bortglömt material som skulle bli den stora avslutningen för Pink Floyd men bara blev en tradig upprepning.
Nja, det tycker jag nog att den behövs ändå. Rattle That Lock står faktiskt inte bara för det gamla. Jag gissar att David Gilmour verkligen ville och försökte göra något utanför den pinkfloydiska bubblan.
För egen del antecknar jag särskilt The Girl In The Yellow Dress, en soft jazzlåt, och soulfunkiga Today, de två låtar som är de två undantagen på skivan. Detta är spännande.
Men i samma stund blir jag tveksam och funderar på om det verkligen är såna nyheter jag vill ha när jag lyssnar på en skiva som Rattle That Lock. Är det kanske så att jag vill ha det jag tror jag ska få, Pink Floyd, och att David Gilmour har levererat det han förväntas göra?
Nr: 580/2222
Rattle That Lock är en påkostad sak. 180 gram tung och gedigen vinyl, omslaget i lyxigt hårt papper, gatefold så klart, till och med innerpåsen är välgjord. Nästan självklart följder det med en 16-sidig bok med bilder och texter. Rattle That Lock känns lyxig, exklusiv och påkostad.
Varenda ton, varje ljudeffekt och till och med varenda textrad skulle kunna vara Pink Floyd. Det är helt i sin ordning att det är så.
David Gilmour levde, andades, var en stor del av Pink Floyd under så många år. Det skulle nog inte kunna vara på något annat sätt.
David Gilmour kan inte, hur mycket ha än verkar anstränga sig, göra musik som inte går direkt att härleda till Pink Floyd. Allt på skivan har gjorts förut, av Pink Floyd.
Kännarna kommer att känna igen sig, förmodligen finns det ganska många som skulle kunna pricka in den eller den tonföljden på den eller den Pink Floydskivan, eller något annat välkänt.
Nja, det tycker jag nog att den behövs ändå. Rattle That Lock står faktiskt inte bara för det gamla. Jag gissar att David Gilmour verkligen ville och försökte göra något utanför den pinkfloydiska bubblan.
Men i samma stund blir jag tveksam och funderar på om det verkligen är såna nyheter jag vill ha när jag lyssnar på en skiva som Rattle That Lock. Är det kanske så att jag vill ha det jag tror jag ska få, Pink Floyd, och att David Gilmour har levererat det han förväntas göra?
Nr: 580/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar