WHO – ENDLESS WIRE – 2006
Ett comebackalbum efter över 20 år. Var det verkligen nödvändigt? Jo, det var det. Både för fansen, för de sista överlevarna Pete Townshend och Roger Daltrey, och för att It´s Hard, deras sista riktiga album, verkligen inte var något att gå till historien med.
The Who gick i pension så tidigt som 1982, vilket givetvis var alldels för tidigt för att band som man bara måste vill ha på samma skivhylla som Rolling Stones och Kinks.
Men Pete Townshend, Roger Daltey och John Entwhistle drog sig aldrig tillbaka på riktigt.
Visserligen tog de en sju år lång paus under 80-talet, men sen blev suget för stort, The Who började turnera igen, vilket de inte slutade med ens när John Entwhistle dog i en hjärtattack efter ett gig 2002. Townshend och Daltrey fortsatte med nya musiker, men då mest för att bearbeta sorgen efter Entwhistle.
Endless Wire kom till efter att Townshend oskyldigt blivit anklagade för att ha lagt ut barnpornografibilder på Internet.
Han friades från anklagelserna och fick hela tiden stöttning av sin gamle kompis Roger Daltrey. Under något av de samtalen de hade då föddes idén till Endless Wire, The Whos första studioalbum på 24 år.
Det ska naturligtvis inte gå att göra en comeback efter så många år. Själv kommer jag ihåg att jag samma år skivan släpptes hittade den i en skivaffär på Andra Långgatan i Göteborg.
Då funderade jag inte ens på att köpa den, var inte ett dugg nyfiken på The Who just då, som i min skivvärld hamnat väldigt långt bort och en ny LP kändes inte det minsta intressant.
Det var först långt senare jag till slut insåg storheten i att ge ut en sådan skiva och då beställde den via Internet. Jag blev så klart inte besviken. Endless Wire är ett värdigt avslutningsalbum för The Who.
Redan i första låten tar Townshend och Daltrey upp spåret från Who Are You, Whos sista som jag ser det riktig stora album (Face Dances får ursäkta). Detta gjorde givetvis att jag såg Endless Wire i ett helt annat ljus än jag gjort tidigare. För gamla whofans finns så klart massor av kopplingar till bandets äldre skivor, men också Daltreys och Townshends solokarriärer.
Det finns till och med en liten miniopera, avslutande Wire & Glass (den andra LP:n av denna dubbel), där man om man så vill kan dra paralleller både till Tommy och Quadrophenia.
När jag sen lyckades sansa mig lite och efter den första övergående euforin kunde sätta in Endless Wire i ett större sammanhang fick jag dock inse att skivans storhet är begränsad till dem som har bra koll på bandet sen tidigare.
Endless Wire skapar inga nya fans och är inte att jämföra med något av The Whos stora album på 60- och 70-talen. Däremot jämfört med deras ganska lite mindre erkända 80-talare står den sig stark och är definitivt en betydligt bättre avslutning på en karriär än It´s Hard.
Nr: 583/2222
Ett comebackalbum efter över 20 år. Var det verkligen nödvändigt? Jo, det var det. Både för fansen, för de sista överlevarna Pete Townshend och Roger Daltrey, och för att It´s Hard, deras sista riktiga album, verkligen inte var något att gå till historien med.
Visserligen tog de en sju år lång paus under 80-talet, men sen blev suget för stort, The Who började turnera igen, vilket de inte slutade med ens när John Entwhistle dog i en hjärtattack efter ett gig 2002. Townshend och Daltrey fortsatte med nya musiker, men då mest för att bearbeta sorgen efter Entwhistle.
Han friades från anklagelserna och fick hela tiden stöttning av sin gamle kompis Roger Daltrey. Under något av de samtalen de hade då föddes idén till Endless Wire, The Whos första studioalbum på 24 år.
Det ska naturligtvis inte gå att göra en comeback efter så många år. Själv kommer jag ihåg att jag samma år skivan släpptes hittade den i en skivaffär på Andra Långgatan i Göteborg.
Då funderade jag inte ens på att köpa den, var inte ett dugg nyfiken på The Who just då, som i min skivvärld hamnat väldigt långt bort och en ny LP kändes inte det minsta intressant.
Redan i första låten tar Townshend och Daltrey upp spåret från Who Are You, Whos sista som jag ser det riktig stora album (Face Dances får ursäkta). Detta gjorde givetvis att jag såg Endless Wire i ett helt annat ljus än jag gjort tidigare. För gamla whofans finns så klart massor av kopplingar till bandets äldre skivor, men också Daltreys och Townshends solokarriärer.
Det finns till och med en liten miniopera, avslutande Wire & Glass (den andra LP:n av denna dubbel), där man om man så vill kan dra paralleller både till Tommy och Quadrophenia.
När jag sen lyckades sansa mig lite och efter den första övergående euforin kunde sätta in Endless Wire i ett större sammanhang fick jag dock inse att skivans storhet är begränsad till dem som har bra koll på bandet sen tidigare.
Endless Wire skapar inga nya fans och är inte att jämföra med något av The Whos stora album på 60- och 70-talen. Däremot jämfört med deras ganska lite mindre erkända 80-talare står den sig stark och är definitivt en betydligt bättre avslutning på en karriär än It´s Hard.
Nr: 583/2222
Jag har inga synpunkter på skivan (har inte ens hört den), men ett värdigt avslut på gruppen The Who borde ha kommit direkt efter Keith Moons död. För mig vilade gruppens storhet på tre starka ben - trumspelet, basspelet och låtskrivandet. Med ett eller flera borta är det inte längre The Who i mina ögon och öron.
SvaraRaderaSen kan det bli bra, eller mycket bra, ändå - men då kunde de ju kallat sig något annat. Åtminstone sedan även Entwistle var borta ur bilden.
Håller givetvis med dej! Men i jämförelse med It´s Hard är detta ändå en riktigt bra platta.
Radera