The Musical Box: mars 2020

tisdag 31 mars 2020

Som en måndag i slutet av september

STRAWBS – DEEP CUTS – 1976

I Only Want My Love To Grow In You skulle kunnat vara en hitsingel. I så fall en av de få Strawbs någon producerat. Men om det blev så vet inte jag. Mycket ung köpte jag skivan på grund av omslaget och blev grymt besviken då.
Det var först ganska många år senare jag upptäckte Strawbs på riktigt. Då via skivor som Hero And Heroine, Nomadness och Ghosts. Det var då jag förstod att Deep Cuts inte var ett särskilt bra val som första skiva med Strawbs, eller att det ens var en särskilt intressant platta jämfört med sina föregångare. Deep Cuts är alltså en senare platta av Strawbs, och från en tid de som känner bandet bättre än jag inte anser vara särskilt stark.

Nu när jag kan jämföra med flera av Strawbs tidigare skivor är jag inne på det spåret också. Deep Cuts har inte den där självklara lystern som till exempel Hero And Heroin, som är ett album jag tycker väldigt bra om.

Deep Cuts har inte den charm som finns hos spännande Ghosts eller ens Nomadness (som jag faktiskt aldrig riktigt kommit överens med). Jag kan dock inte på något sätt påstå att Deep Cuts är en dålig platta, eller ens tråkig.

Låtarna är korta men sjyssta, även om de känns lite uddlösa och i sammanhanget lite småtråkiga rent allmänt. Som om de kommit till under en dålig dag på jobbet, en så där grå måndag i slutet av september när man fortfarande minns sommarens solglittrande hav samtidigt som man ser en oändlig rad av frusna höstdagar framför sig. Och sen påminner man sig om att hösten ändå är en ganska trevlig årstid.
Ja, jag kan alltså tänka mig att lyssna på skivan nu för tiden. Och ha en hel del utbyte av detta. Stor skillnad mot när den först kom till min samling. Då var jag riktigt arg på Strawbs. Fördelen är att den trots över 40 år i samlingen är i väldigt gott skick. Sällan spelad med andra ord.

Nr: 1535/2222

måndag 30 mars 2020

Plastic Bertrand – en belgisk bluff

PLASTIC BERTRAND – TÉLÉPHONE À TÉLÉPHONE MON BIJOU – 1980

Efter superhiten Ca Plane Pour Moi fortsatte belgaren Plastic Bertrand att släppa både singlar och album. Ingen av dem var dock ens i närheten av att nå samma galna storhet som första skivan. Téléphone à Téléphone Mon Bijou var en låt som hämtades från albumet An 1, 1980.
Men eftersom vi på den tiden, givetvis, jämförde allt Plastic Bertrand gjorde med Ca Plane Pour Moi blev Téléphone à Téléphone Mon Bijou aldrig särskilt intressant. Visst, den spelades väl någon gång på någon fest men inte mer.

Det mest spännande med låten var egentligen albumet den kom från, L´Album, som i och för sig inte var särskilt intressant...visade det sig, utan var kittlande för att Plastic Bertrand där hade med en coverlåt av Magnus Uggla, Vittring, som på franska fått namnet Rock´n´ Roll je te hais...som dock inte var särskilt spännande den heller.
Det borde väl inte ha överraskat egentligen. För det var inte mycket som stämde när det gällde Plastic Bertrand. Att jag först trodde han var fransman var mitt eget fel, det tog inte lång tid innan mer kuniga på området snobbigt rättade, han var ju belgare.

Långt senare, 2010, erkände Robert Jouret, som Plastic Bertrand hette på riktigt, för belgiska tidningen Le Soir att det var han som sjungi. Då hade han ändå i en rättegång några år tidigare gått ed på att det var han som varit sångaren.

I stället var det hans skivproducent Lou Deprijck som sjöng. Men denna belgiska bluff var inte ensam på något sätt. Mest kända är nog tyska discoduon Milli Vanilli som visade sig bara mima till låtarna. De riktiga sångarna ansågs nämligen inte tillräckligt snygga att visa upp.

Nr: 69/singel

söndag 29 mars 2020

En vadslagning som gick hem

JAN AKKERMAN – OIL IN THE FAMILY – 1981

Rytmerna i detta album tar oss via oljefälten i Iran och Turkiets höga berg hela vägen till nattklubbarna i New York. Reseledare är jazz- och progrockgitarristen Jan Akkerman som här skapat ett mycket udda album till och med för att höra hemma i jazzrockvärlden.
Men tro nu inte att musiken här är så udda och svårlyssnad att det krävs mer än bara ett sjätte sinne för att uppskatta Oil In The Family. Nej, Jan Akkerman tar inte alls den vägen. Här låter han sig inspireras av österländsk musik från Iran, Turkiet och Egypten samtidigt som han också tar intryck av discomusikens rytmiska pumpande. Låten Disc-O-Asis är kanske det bästa exemplet.

Tillsammans med hans knivskarpa gitarr hittar Akkerman ett sound som blir både förföriskt och spännande. Men det är förmodligen ingen tillfällighet att Oil In The Family fick mer uppmärksamhet i Iran och Turkiet än i västra Europa. Det är till och med så att jag påstår att skivan är tämligen okänd, till och med i Akkermans hemland Holland.
Nåja, för den som hört Akkermans tidigare album, både dem han gjort som soloartist och dem med legendariska progrockbandet Focus, kommer att känna igen sig här också. Hans skrapiga men karaktäristiska gitarrsound finns där så klart. Det är omgivningen är annorlunda den här gången. Något jag uppskattar. Det är uppfriskande och något helt annat än det man först räknat med.

Jan Akkerman blev på sin tid, det tidiga 70-talet, av Melody Maker utsedd till en av världens bästa rockgitarrister tillsammans med storheter som Clapton och Jeff Beck. Hans album med inte minst Focus hade gjort avtryck även utanför Holland.

Hans solokarriär var dock internationellt sett inte lika framgångsrik som Clapton eller Beck. Han har dock genom åren producerat en rad spännande jazzrockalbum vilka främst fått spridning i Holland och bland gamla Focusfans som vägrat ge upp hoppet om hans återkomst där.

Oil In The Family sägs vara resultatet av en vadslagning mellan Akkerman och en holländsk DJ, där Akkerman påstod att han kunde göra ett helt album på mindre än 24 timmar. Tydligen gick det vägen. I så fall ett lysande jobb på så kort tid.

Nr: 1581/2222

lördag 28 mars 2020

Orättvist behandlad av sin egen tid

ALICE COOPER – MUSCLE OF LOVE – 1973

Den sista LP:n med Alice Cooper är så klart en rockklassiker. Men inte på samma nivå som Billion Dollar Babies och School´s Out. Kanske för att bandet här lämnade den glammiga sidan av hårdrocken och i stället gick tillbaka i tiden till Love It To Death.
Soundet på Muscle Of Love är därför ruffiga, skitigare och mer opolerat än på succéskivorna innan. Det gillade inte skivköparna 1973, Muscle Of Love blev aldrig lika populär som sina föregångare. Av den anledningen är det nästan så att jag vågar påstå att skivan är något av en bortglömd storhet, orättvist behandlad av sin egen tid.

Först ska vi dock reda ut ett par saker. Det finns säkert en ocha nan som undrar varför jag skriver ”sista” skivan med Alice Cooper. Men så var det. Fram till den här LP:n var Alice Cooper ett band.

Efter inspelningen tog Vincent Furnier, sångaren, över bandnamnet och blev Alice Cooper, och nådde gigantiska framgångar som alla tiders coolaste skräckrockare. Men det är i sammanhanget en annan historia.

Bandet Alice Cooper var väl i och för sig delvis inne på området skräckrock men hade sitt ursprung i psykedelia, album som Pretties For You och Easy Action och blev åren efter stora hjältar i den amerikanska kopian av den brittiska glamrocken. För att inga missförstånd ska uppstå där heller menar jag då givetvis den glamrock där Bowie och Steve Harley höll till, inte det sena 80-talets spandexglam.
Det andra som ska redas ut är skivans omslag, kartong. För ett band som på skivorna innan haft både ormskinnsimitation och en välristad skolbänk som omslag var det inget som förvånade oss som följde bandet, även om man tyckte att kartong var att gå lite väl långt. Då ska tilläggas av ingen av oss vid den tiden hade koll på Jefferson Airplane och att de på LP:n Bark använde en soppåse...
Lite pinsamt för min del var att jag länge letade efter ett oskadat ex av kartongen. Den nedre delen ser nämligen ut att vara ganska ordentligt fuktskadad. Det flera ¨år innan jag fattade att det var så det skulle se ut, det var inte mitt skivomslag som var skadat, alla såg ut så.
Okej, skivan då. En av Alice Coopers bästa menar jag, men inte en av de allra största. Man ska inte låta sig luras av att Liza Mínnelli och Pointer Sisters doar på Tenement Lament ´74 (förövrigt ett av de bästa spåren). Det är en skramlig platta med sleazy hård rock som få andra band vid den här tiden hade utvecklat.

Bästa spåret blir efter moget övervägande titellåten Muscle Of Love, dock mest för den brutala avslutningen. Jag lägger också gärna till Led Zep-inspirerade Big Apple Dreamin´och den mer laid back Hard Hearted Alice.

Sen går det ju inte att låta bli att nämna Man With The Golden Gun, som skrevs för Bondfilmen med samma namn men inte ansågs passa den elegante brittiske agenten med rätt att döda.

Nr: 1596/2222

fredag 27 mars 2020

Humble Pie - en brittisk supergrupp

HUMBLE PIE – THE GREATEST HITS – 1989

Jag tycker man kan påstå att Humble Pie var en supergrupp på sin tid. Steve Marriott från Small Faces fick med sig Peter Frampton som då lirat med The Herd och Jerry Shirley och Greg Ridley från Spooky Tooth.
Bandet började dock lite försiktigt med två närmast akustiska album innan de 1971 gav ut plattan Rock On och blev från den stunden ett etablerat hårdrockband. Ett av bandets största låtar är Natural Born Bugie från 1969, den enda låt Humble Pie fick med på de brittiska topplistorna.

Bandets karriär blev nämligen ganska kort. Bandet splittrades 1975 efter albumet Street rats, som ansågs misslyckat. Jag har aldrig följt Humble Pie, trots att Small Faces alltid hört till mina 60-talshjältar, och har därför ganska få minnen.

Jag kommer dock väl ihåg när jag hörde bandet allra första gången, vilket gissningsvis var under det tidiga 70-talet, då en liveinspelning med en av deras hårdrocklåtar visades i svensk tv. Jag har ett svagt minne av att det var ett jullovsprogram för barn som varje år gick på morgonen och man det här året av någon anledning bestämt sig för att avsluta varje program med rock.

Vilken låt det var som spelades minns jag dock inte, vilket retat mig ända sedan dess, jag minns nämligen att jag tyckte den var kanonbra...

En gång i tiden var jag ägare till LP-skivorna Go For The Throat och Street Rats. Dem kom jag dock aldrig överens med så de byttes bort för länge sen.

Som ersättning fick det bli ett CD-album med bandets bästa låtar. Natural Born Bugie är så klart med här. Och förmodligen den där låten från TV också.

Nr: 228/CD

torsdag 26 mars 2020

Nick Simper och Deep Purplesoundet

WARHORSE – RED SEA – 1972

Red Sea är ett sånt där album man lätt faller för redan vid första lyssningen. Hård proggig rock, mycket hammond och mycket gitarr. Att låtarna – överlag – ändå är ganska svaga och lite tjatiga tar ett tag, men är något som tveklöst kommer att upptäckas av den som lyssnar på skivan flera gånger.
Men för oss gamla Deep Purplefans är det givetvis en palla där det går att hitta massor med spännande saker. Nick Simper, som fick kicken från Mark 1-upplagan, sparar inte på Deep Purplereferenserna och visar tydligt var det var han egentligen ville hålla till.

Warhorse påminner givetvis också mycket om Captain Beyond, bandet Rod Evans, som också fick sparken från Deep Purple, drog igång. Att de både kände en viss besvikelse är framgår tämligen klart. Att både Warhorse och Captain Beyond halkade in på samma spår som Deep Purples andra upplaga är nog inte någon tillfällighet.
Om man lägger de sakerna åt sidan och i stället ägnar sig åt underhållningsvärdet av Red Sea, som blev Warhorse andra och sista platta, är den där likheten med Deep Purple i högsta grad intressant för gamla progrockare. Dels för soundet, som är väldigt hammondmullrande förföriskt, men också för att det inte går att låta bli att jämföra.
Själv tycker jag med några dagars betänketid att Warhorse första platta, den från 1970, känns som den mest intressanta av de båda skivor som det här bandet spelade in. Tycker dock att Red Sea borde gett anledning till att det blev en fortsättning. Men trots att bandet ”levde” fram till 1974 blev det här den sista LP Warhorse spelade in.

Red Sea i original, på Vertigos swirletikett, är en sån där riktig dyring. Men skivan har släppts som reissue i flera omgångar både på vinyl och CD, både officiella och inte. Den är därför tämligen enkel att få tag på nu för tiden.

Nr: 1366/2222

onsdag 25 mars 2020

Jo Jo Gunnes enda hitsingel

JO JO GUNNE – RUN RUN RUN – 1972

Jag kommer inte ihåg hur jag fick tag i den här. Troligen hittade jag den på en lantloppis för några somrar sedan. Jag skulle inte köpt den. Jag behöver inte den här singeln. Jag har redan på båda låtarna, Run Run Run och Shake That Fat, de finns på Jo Jo Gunnes debutplatta från 1972.
Men jag vill ändå ha den kvar, en singel är ju alltid lite extra, eller hur? Och när det kommer till ett band som Jo Jo Gunne blir jag knäsvag. Jag gillar såna här rubusta jordnära låtar. Stabbig amerikansk rock med rötterna som via diverse vindlingar tar vägen via Little Feats jazzrock och sen hela vägen till riffig sydstatsrock.

Detta dock utan att det finns nån Duane Allmantyp i bandet, en sån som där som kan göra vad som helst med en gitarr. Jo Jo Gunnes gitarrist är som sagt lite mer jordnära. Men närvarande. Och det är nog det som gör att jag gillar den här singeln.
Run Run Run var den första riktiga hitsingel Jo Jo Gunne släppte. Det var också den singel som det gick bäst för. Den tog sig upp på topplistan (inte långt upp, men ändå) och fick en del radiotid. Jo Jo Gunne gick det aldrig särskilt bra för efter det. Gruppen spelade visserligen in tre album till, som dock ansågs allt för ojämna, och i mitten av 70-talet splittrades gruppen.

Nr: 91/singel

tisdag 24 mars 2020

Adrenalin, svett och rock´n´roll

AC/DC – BLOW UP YOUR VIDEO – 1988

Om det inte vore för Heartseeker och That´s The Way I Wanna Rock´n´roll är Blow Up Your Video ett medelmåttigt album från AC/DC. Men det är albumet efter Flick Of The Switch och Fly On The Wall, som jag nog tycker är ganska svaga plattor i AC/DC-katalogen, så det är inte förvånanade.
Vad som däremot förvånar är att det inte blev bättre trots att Harry Vanda och George Young kom tillbaka som producenter. De hade ju haft en ganska stor del i framgångarna för bandets allra första skivor.

Men allt detta blir bara parenteser när man sen lyssnar på skivan. Då är AC/DC tillbaka på skivtallriken, det mullrar i högtalarna och de feta gitarriffen är som alltid galet oemotståndliga.

Jag kan inte låta bli att fascineras av AC/DC:s förmåga att ständigt hitta rätt våglängd som gör att deras låtar nästan utan undantag blir som hårda slag i magen. Det är adrenalin, det är svett, blod och rock´n ´roll.

Inledningen med tuffa rockers som Heartseeker och That´s The Way I Wanna Rock´n´roll räcker den här gången för att övertyga mig om bandets storhet, att de trots en lite tveksam period bakom sig kunde resa sig, skaka av sig den negativa kritiken och leverera igen.
Jag ser dock främst Blow Up Your Video som en förberedelse för det som skulle komma sedan, monsterplattan The Razor´s Edge från 1990 och låtar som Thunderstruck och Moneytalks, en gigantisk världsturné som förmodligen kunnat pågå fortfarande om alla funnits i livet...

Nr: 1640/2222

måndag 23 mars 2020

Från Funny Funny till Love Is Like Oxygene

SWEET – GOLD-20 SUPERHITS – 1993

Jodå, de här gamla hjältarna lever än idag. Sweet, en av de olika sättningar som existerar, gjorde en spelning så sent som 2017. Alla gånger de genom åren hävdat att det var sista gången har av någon anledning alltid bytts ut mot en comeback.
Det finns dessutom, eller har funnits, två upplagor av bandet. En grupp som håller till i USA under ledning av Steve Priest. Och en brittisk version som leds av Andy Scott. De är de enda två överlevarna från originalbandet, det som var så framgångsrikt i början av 70-talet. Var det inte Scott som vek ut sig i Poster, eller nån annan svensk poptidning.

Sweet är ett fenomen och har en synnerligen brokig karriär bakom sig. De började som britternas svar på den amerikanska tuggummipopen, stenhårt uppbackade av skivbolaget som anlitade superstjärnorna Nicky Chinn och Mike Chapman som låtskrivare åt de långhåriga slynglarna.

Framgångarna kom direkt, med låtar som Poppa Joe, Big Wam Bam och lite senare The Six-Teens, Hell Raiser och inte minst Ballroom Blitz. De där första singelskivorna är ganska kul förresten, där fick Sweet själva välja vilka låtar de ville ha med.

Eftersom dem egentligen hade ambition att bli ett hårdrockband är b-sidorna hårdrocklåtar, vilket blev ganska märkligt i jämförelse med det som fanns på a-sidan. Hårdrock på allvar blev det dock på allvar först under den senare delen av 70-talet, med album som Level Headed och Off The Record. Tyvärr fick Sweet inte alls samma framgångar där som med tuggummipopsinglarna.
Det finns väldigt gott om samlingsskivor med The Sweet. Den här CD:n tycker jag är helt oc´kej, då den täcker in allt från de första årens Co-Co och Funny-Funny, och sen via Ballroom Blitz och Hell Raiser tar sig vidare till Love Is Like Oxygene.

Då jag numera bara har några LP-skivor kvar med Sweet i samlingen, utan främst de tidiga singlarna, känns det här som en bra platta att kunna plocka fram ur hyllan när jag vill höra lite nostalgisk pop från det tidiga 70-talet. Sen vet man ju aldrig. Sweet kanske dyker upp igen. Då gäller det att vara beredd.

Nr: 243/CD

söndag 22 mars 2020

...mer en känsla av atmosfär

ALAN PARSONS PROJECT – THE TURN OF A FRIENDLY CARD – 1980

Kanske markerar den här skivan slutet på storhetstiden för Alan Parsons Project. Det är ett väl avvägt popalbum med sitt ursprung i progressiv symfonisk rock. Skivan är dock inte särskilt uppseendeväckande egentligen. Nu för tiden känns den lite tråkig, faktiskt.
Annat var det när skivan dök upp. Då tyckte både jag och många av musiklyssnarpolarna att det var ännu ett storartat album av Alan Parsons. De snygga och välgjorda melodierna fanns där, den tekniska kvaliteten var - som väntat - fantastisk och låtarna överlag starka. Samtidigt kändes det som att något saknades. Då och där kunde jag nog inte definiera det.

Nu för tiden, nästan 40 år senare, är det givetvis lättare.
Det är låtmaterialet som inte riktigt hänger med. Eller kanske snarare avsaknaden av stora hits. På den här skivan finns ingen I Wouldn´t Wanna be Like You eller Damned If I Do.

Om man på något sätt ska försöka beskriva känslan, jämfört med till exempel I Robot, tycker jag att The Turn Of A Friendly Card inte hittar hela vägen till miott progrockhjärta.

Kanske var det så att Alan Parsons Project egentligen hörde hemma i 70-talet och att steget över till ett nytt årtionde inte passade bandet eller Alan Parsons själv. Bandet, och Alan Parsons, fortsatte ju att göra en plattor senare också, men nådde - som jag ser det - aldrig samma nivåer som på alla sina 70-talsalbum.
Samtidigt vill jag inte avfärda The Turn Of A Friendly Card allt för enkelt. Jag kan även nu för tiden tycka det är ett behagligt album att lyssna på. Soundet är som sagt oklanderligt, rentav lysande. Men de där riktiga rysningarna av välbehag hittar man inte här, utan mer en känsla av atmosfär.
Jag har inte nämnt att det är ett konceptalbum. Men hur många sådana fanns det inte redan 1980...

Nr: 1532/2222

lördag 21 mars 2020

Det handlar om rock´n´roll

MUNGO JERRY – IMPALA SAGA – 1976

Impala är en mellanstor afrikansk antilop. Men det som syftas på här är så klart en Cheva Impala, som dök upp 1958 och slutade tillverkas tio år senare 1969. orsaken till att denna bilmodell dyker upp här är för att albumet handlar om rock´n´roll, 50-talsrock. Det var något Ray Dorset gillade.
50-talsrock är ett tema som går igen i varenda låt, från inledningen med Hello Nadine, Ain´t To Bad, Ain´t Gonna Work No More och givetvis titelspåret Impala Saga. Ni som har hört alla Mungo Jerrys plattor från 60- och 70-talen vet så klart att rock´n´roll var grunden i gruppens musik alla dar i veckan, inga undatag.
Jag har berättat om den här skivan en gång tidigare. Men då handlade det om en cd-version med ett antal extraspår, bland annat It´s A Secret, en singel jag gillade på den tiden. Jag köpte aldrig vinylskivan av den anledningen att låten inte fanns med där, utan bara på cd:n.

Men när jag till slut hittade skivan i Klasses källare kunde jag inte låta bli den ändå. Så numera är CD:n utbytt mot vinyl. Färre låtar och ingen It´s A Secret. Men jag har ju singeln.

Albumet Impala Saga räknas inte till Mungo Jerrys klassiker. Och är knappast någon rock´n´roll-klassiker heller Men jag tycker det är ett kul album att ha i samlingen.

Nr: 1393/2222

fredag 20 mars 2020

Frank Zappa garvar nog fortfarande

FRANK ZAPPA – BOBBY BROWN – 1979

Först var det Tom Robinson Band och Glad To Be Gay, sen kom Zappa med Bobby Brown. Radiokanalerna hade fullt upp med att skydda oss vanliga dödliga från snusk, inte minst homosexuellt sådant.
Glad To Be Gay blev stoppad i brittiska radiokanaler. Den var ändå en lätt fläkt jämfört med Bobby Brown, som blev bannlyst i hela USA. Låtens text handlar nämligen om unge heterosexuelle Bobby som efter ett möte med en dominant feminist och utsatt för sadomasochism, blir homosexuell. En låttext som definitivt inte kunde tålas av den tidens moraliska väktare.

På grund av det, eller också för att det var en alldeles lysande rocklåt blev låten enormt populär i Sverige och Norge, där den gick upp som etta på radions topplista. Men i USA var det nästan bara zappafansen som hört låten, där fick den ju inte spelas...
Ironikern Frank Zappa tyckte så klart allt detta var oerhört roligt, jag tror han garvar fortfarande i sin himmel när han tänker på vad Bobby Brown och hans golden shower ställde till med. Snusk och pop var nu ju inget nytt för Zappa. Hans texter hade varit provocerande ända från de första skivorna han spelade in, på 60-talet. En ”höjdpunkt” i den genren är så klart Dinah Moe Humm från 70-talaren Over-Nite Sensation.

Bobby Brown hörde hemma på dubbel-LP:n Sheik Yerbouti, som jag en gång döpt till ”en klassiker inom en de pornografiska populärmusiken”, detta eftersom halva skivan innehöll gnissliga gitarrsolon och den andra halvan bestod av pornografiskt inspirerade låtar som Jewish Princess, I Have Been In You och dessutom kröntes av dylanparodin Flakes.

Zappa fortsatte sen utforska detta spår och följde upp med de två akterna Joe´s Garage I & II, som var ännu värre, och sen kulminerade med boxen Thing-Fish...efter vilket han blev kallad till förhör av amerikanska myndigheter som uppmanade honom att lägga av...vilket i sin tur gav upphov till ironiska Frank Zappa Meets The Mothers Of Prevention.

Nr: 100/singel

Intervju i SR om Bobby Brown

torsdag 19 mars 2020

Matrix och Tale Of The Whale

MATRIX – TALE OF THE WHALE – 1979

Det är inte alltid jag kommer bra överens med jazzfusion. Men Tale Of The Whale fick jag ett gott öga till redan första gången jag hörde skivan. Det var på den tiden jag emellanåt lyssnade på tidiga Blood Sweat & Tears. Då passade Matrix bra in.
Matrix är dock mer jazzfusion än vad Blood Sweat & Tears någonsin blev, som med Al Kooper höll en klar rocklinje öppen hela tiden. Matrix går dock en helt annan väg och ger sig in i avancerade jazzfusionarrangemang med en funkig gitarr, blås och en pianist. ”Det här påminner väldigt mycket om Weather Report” påstod en kollega, och jag ville inte säga emot.
Matrix spelade in en rad jazzalbum under det tidiga 70-talet. En av bandets höjdpunkter sägs ha varit 1976 då de spelade på jazzfestivalen i Montreaux.

Tale Of The Whale är deras sista platta om man inte räknar en halvhjärtad reunion i början av 2000-talet. Jag gillar inledningen med tuffa funkiga The Fly och har ett väldigt gott öga även till titelspåret, ett tio minuter långt, ett kanske improviserat nummer som får åtminstone mitt intresse att vara på topp.

Nr: 1677/2222

onsdag 18 mars 2020

Kissing Spell ett chilenskt Hollies

KISSING SPELL – LOS PAJAROS – 1970

Blev först jätteförvånad. Men insåg sen att det självklart var så att även Sydamerika drabbades av den psykedeliska popvågen, inte bara amerikanska västkusten och nästan hela Europa, från England till Gärdet i Stockholm.
Kissing Spell blev en angenäm upplevelse, ett chilenskt psykedeliskt popband starkt influerade av Beatles och den amerikanska västkustens sena 60-tal, band som Jefferson Airplane och liknande.

Här finns allt från stämsång till en skrapig fuzzgitarr, från sammetslena popballader till psykedelia. En kul platta. Kissing Spell sjunger både på engelska och spanska och gjorde alla låtar själv, även om en och annan melodi känns igen från annat håll.

Om man ska jämföra hamnar dock Kissing Spell närmare Hollies än Jefferson Airplane, vilket givetvis beror på de snygga popmelodierna och småtrevliga stämsången. Tänker då närmast på holliesalbum som Butterfly och Evolution.

Los Pajaros var länge en svår platta att få tag på, därav nästan helt helt okänd i Europa. Skivan finns dock numera återutgiven på på vinyl och CD. Återutgivet är förresten bandets andra och sista album också, som kom året efter 1971. Men då hade de bytt namn till Embrujo, dock med exakt samma sättning.

Namnbytet lär ha berott på de politiska situationen i Chile vid den tiden, då ett engelskt bandnamn inte var populärt och till och med kunde vara farligt.
Embrujo blev dock också en tämligen kortlivad företeelse, de splittrades redan 1973 utan att ha spelat in ytterligare material. En del av bandmedlemmarna dök dock upp senare i chilenska psych- och folkrockbandet Blops, som blev betydligt mer omtalade.

Nr: 1537/2222

tisdag 17 mars 2020

Den tragiska historien om Clifford T Ward

CLIFFORD T WARD – NEW ENGLAND DAYS – 1977

Clifford T Ward var en favorit hos BBC Radio som ofta spelade hans låtar under 70-talet. Men några större framgångar fick han trots det aldrig. Jag kände inte alls till hans låtar och skivor förrän jag av en tillfällighet kom över New Elngland Days.
Det är ett riktigt sjysst popalbum av en talangfull singer/songwriter. Wards musik påminner om Cat Stevens, melodiös behaglig popmusik att lyssna på. Jag blir nästan lite irriterad över att jag aldrig någonsin hört talas om honom förrän nu. Och då spelade han ändå in närmare tio album under sin levnad.

Hans historia är tragisk, som startade i början av 60-talet, då han med sitt band Cliff Ward and The Cruisers vann en talangtävling och blev populära i Birmingham och West Midlands.

Men det var först i början av 70-talet han fick chansen att spela in några album och 1972 kom hans första platta, Singer Songwriter, som visserligen fick positiv kritik men inte mycket mer.

Ward gav under 70-talet ut en rad singer/songwriteralbum med ungefär samma resultat. Kritikerna gillade dem, men publiken uteblev. Bäst gick det 1973 med albumet Home Thoughts som tog sig upp på 40:e plats på brittiska försäljningslistan.

New England Days är hans sjunde album och den enda platta med Ward jag än så länge hört. Och jag tycker bra om den. Förmodligen skaffar jag fler, om jag hittar någon.
Den stora orsaken till att framgångarna uteblev berodde förmodligen på att han var väldigt ovillig att göra offentliga framträdanden och spela live. Det påverkade så klart musikerkarriären.

När han sedan i slutet av 80-talet drabbades av sjukdomen MS blev det också omöjligt för honom. Han vprdades under flera år i sitt hem av hustrun. Ward spelade trots sjukdomen in ett sista album 1995, Julia And Other New Stories. År 2001 avled han. Han efterlämnade sig en låt rad fantastiska poplåtar, men fick aldrig något riktigt erkännande av sin talang.

Nr: 1704/2222

måndag 16 mars 2020

För gamla hårdrockare med abstinensbesvär

TED NUGENT – CRAVEMAN – 2002

Det var inte så att jag 17 år för sent kom på att jag missat Ted Nugent. Nej, jag kopplade bort honom för många år sedan på grund av hans obehagliga extrema högerextrema åsikter. Enda skivan jag sparade var solodebuten, den med Stranglehold.
Men när man hittar en CD för en loppisfemma med ett album som sägs vara Ted Nugents hårdaste ever, kände jag mig lite slösaktig och slog till.

Och jo. Det här är en stenhård platta. Om det är The Nuges hårdaste kan jag inte svara på alls. Det finns nämligen 17 skivor mellan den här och debutplattan och förutom dem har jag väl egentligen bara koll på solotvåan Free-For-All.

Men hårt är det. Det är metal med inslag av gammeldags hårdrock, vilket var väntat. Det är stenhårda gitarriff, dubbeltramp, ett galet tempo, growlande och avgrundsvrål. Något som för min del känns ganska avtändande och ganska jobbigt att lyssna igenom.

Fördelen med den här gamle dammige ultranationalisten är dock hans känsla för att variera låtarna. Något som gör att skivan går mycket bra att lyssna till om man är på rätt humör. Givetvis finns det också tillräckligt mycket igenkänning från Strangleholdplattan för att det stundtals blir ganska kul. Ted Nugents gitarriff är alltid fräcka och hans sound karaktäritiskt.
Craveman kommer väl aldrig att bli någon favorit, men får stå kvar i hyllan om det hälsar på nån gammal övervintrande hårdrockare med abstinensbesvär som bara måste få höra Ted lira gitarr. För det gör han, på den här plattan också.

Nr: 259/CD