JO JO GUNNE – JO JO GUNNE – 1972
Jo Jo Gunnes debutplatta är ännu ett till hälften bortglömt guldkorn på det tidiga 70-talets rockhimmel. Det är en lysande fräck rockplatta, i samma anda som Spirit, Little Feat och hela vägen till Lynyrd Skynyrd.
Inledningen med Run Run Run och Shake That Fat gör att vilken gammal hårdhudad rocker som helst smälter fullständigt och börjar småle fånigt för sig själv. Eller om de är av den lite mer uttrycksfulla sorten – börjar hoppa och dansa.
Jo Jo Gunne uppstod i spillrorna av Spirit och fortsatte i samma anda. Bandet spelade in flera album under 70-talet, men är det någon av de skivorna man ska ha är det deras första skiva. Jo Jo Gunne lyckades aldrig behålla samma sättning på två skivor i rad, därför blev deras produktion lite ojämn.
Men den här ljusröda lilla pärlan kan man utan som helst risk skaffa sig. Det är en omväxlande och roligt platta, där Jo Jo Gunne går från hård funkig rock, via Little Feats jazzrock hela vägen till tunga sydstatsriff. Bandets gitarrist är visserligen ingen Duane Allman eller Dickey Betts, men hans riff känns ärliga och han försöker nog vara fräck.
Överlag gör dessutom Jo Jo Gunne bra låtar med tyngd och pondus utan att på något sätt vara pretentiösa. Det känns som bandet hade roligt när de spelade in skivan och det slår igenom i soundet även 45 år senare. De två inledande låtarna är mina självklara favoriter. Men jag lägger gärna tid på de andra också, inte minst Lynyrd Skynyrdkänslan i sista spåret Flying Home.
Nr: 157/2222
Jo Jo Gunnes debutplatta är ännu ett till hälften bortglömt guldkorn på det tidiga 70-talets rockhimmel. Det är en lysande fräck rockplatta, i samma anda som Spirit, Little Feat och hela vägen till Lynyrd Skynyrd.
Inledningen med Run Run Run och Shake That Fat gör att vilken gammal hårdhudad rocker som helst smälter fullständigt och börjar småle fånigt för sig själv. Eller om de är av den lite mer uttrycksfulla sorten – börjar hoppa och dansa.
Jo Jo Gunne uppstod i spillrorna av Spirit och fortsatte i samma anda. Bandet spelade in flera album under 70-talet, men är det någon av de skivorna man ska ha är det deras första skiva. Jo Jo Gunne lyckades aldrig behålla samma sättning på två skivor i rad, därför blev deras produktion lite ojämn.
Men den här ljusröda lilla pärlan kan man utan som helst risk skaffa sig. Det är en omväxlande och roligt platta, där Jo Jo Gunne går från hård funkig rock, via Little Feats jazzrock hela vägen till tunga sydstatsriff. Bandets gitarrist är visserligen ingen Duane Allman eller Dickey Betts, men hans riff känns ärliga och han försöker nog vara fräck.
Överlag gör dessutom Jo Jo Gunne bra låtar med tyngd och pondus utan att på något sätt vara pretentiösa. Det känns som bandet hade roligt när de spelade in skivan och det slår igenom i soundet även 45 år senare. De två inledande låtarna är mina självklara favoriter. Men jag lägger gärna tid på de andra också, inte minst Lynyrd Skynyrdkänslan i sista spåret Flying Home.
Nr: 157/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar