ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ON THE THIRD DAY – 1973
On the Third Day är en riktigt bra ELO-platta. Inte den allra bästa – långt ifrån – men mycket bättre än flera andra. Det är en viktig skiva. Det är första plattan där Electric Light Orchestra verkligen hittade sitt sound och dessutom började spana ut i rymden.
Det tog visserligen flera år innan Jeff Lynne skaffade sig eget rymdskepp (vilket även vi dödliga fick ta del av genom en byggmodell i hårt papper som följde med Out Of The Blue-albumet). Men On The Third Day visade att ELO ville mer än vad de gjort på de två skivorna innan.
Om det var bra eller dåligt kan man givetvis diskutera. Själv håller jag nog en slant på första plattan, No Answer, där Roy Wood och Jeff Lynne arbetade tillsammans. Men å andra sidan gillar jag ELO efter Woiod också. Kan inte bestämma mig.
På detta album är de Roy Wood-influerade musikexperimenten borta. Kvar är dock violinerna och kopplingen till den klassiska musiken. Här någonstans visade Jeff Lynne att han verkligen kunde få tunga hårdrockriff att smälta ihop med smäktande violiner och cello. Och ändå har han kvar sin fingertoppskänsla för det där med Beatles. Bra gjort med andra ord.
On the Third Day är långt ifrån den fulländade ELO-plattan. Den känns fortfarande lite för primitiv för det. Men det går ändå att hitta en rad snygga saker här.
Bluebird Is Dead och Oh No Not Susan är väldigt läcker beatlespop. Showdown, som blev skivans stora hitsingel, går att spela med stor behållning även tre decennier senare.
Men skivans bästa låt är Ma-Ma-Ma Belle, en nästan bisarr rocklåt där Jeff Lynne ovanligt nog lirar gitarr så tapeterna flagnar. Ibland kan jag också få för mig att spela Dreaming of 4000. Bara för att den är lite proggig och påminner lite, lite om när Roy Wood var med i bandet.
Nr: 1062/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.
On the Third Day är en riktigt bra ELO-platta. Inte den allra bästa – långt ifrån – men mycket bättre än flera andra. Det är en viktig skiva. Det är första plattan där Electric Light Orchestra verkligen hittade sitt sound och dessutom började spana ut i rymden.
Bluebird Is Dead och Oh No Not Susan är väldigt läcker beatlespop. Showdown, som blev skivans stora hitsingel, går att spela med stor behållning även tre decennier senare.
Men skivans bästa låt är Ma-Ma-Ma Belle, en nästan bisarr rocklåt där Jeff Lynne ovanligt nog lirar gitarr så tapeterna flagnar. Ibland kan jag också få för mig att spela Dreaming of 4000. Bara för att den är lite proggig och påminner lite, lite om när Roy Wood var med i bandet.
Nr: 1062/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar