NISSE HELLBERG – VÄGEN VÄSTERUT - 2016
Blev träffad av en wilmersk nostalgismäll och slog till på Nisses nya skiva. Men jag är inte helt säker på att det är ett bra köp för mig, jag har till skillnad från Nisse aldrig varit särskilt tänd på country. Och den här skivan är en countryplatta.
Men å andra sidan blir alltid Nisse Hellbergs skånska Wilmer X för mig. Det kommer han tack och lov aldrig att kunna tvätta bort, vare sig han vill eller inte. Så att lyssna på den här skivan är för min del att lyssna på nästan-Wilmer X och inte på country. Det kanske låter tråkigt av mig och visar brist på vilja att förändra sig. Men då får det vara så. Jag lyssnar på mina skivor på det sätt jag vill.
Nisse gör det så klart väldigt bra, Vägen västerut känns som ett gediget och väl genomfört arbete (här höll jag på att lägga till; ”trots countryn”, men väljer att låta bli även om tredje spåret En hel slev snikenhet mycket väl kunde passat in på Lasse-Stefanz setlista).
Jag gissar att den typen av kommentarer kommer av min historia ihop med Wilmer X som började redan med en Röd elektrisk gitarr 1980 och sen fortsatte ganska intensivt ända fram till Mambo feber då jag inte ville vara med längre.
Jag blir därför ganska förvånad när jag läser massor av recensioner som ganska onyanserat hyllar den här skivan. Men å andra sidan har en del skivhandlare redan nu börjat sälja skivan till reapris, vilket är en indikation på vad skivköparna tycker.
Jag har full respekt för Nisses vägval, men behöver inte gilla det. Och visst har countryn funnits med tidigare både hos Wilmer X och Nisses soloalbum.
Men Vägen västerut är enbart country och det tycker jag är lite jobbigt, och faktiskt tjatigt trots att det, som flertalet recensenter påpekat, är både välgjort och fantasifullt.
Inledningen med Farväl lev och lär är dessutom en ypperlig inledning. Men för min del räcker inte det. Jag kan inte påstå att detta är ett album som hittar vägen till mitt rock´n´roll-hjärta. Vägen dit går nämligen inte rakt västerut, nej, då tycker jag det är bättre när rösterna kommer från söder.
Nr: ingick, men ingår inte längre i samlingen.
Blev träffad av en wilmersk nostalgismäll och slog till på Nisses nya skiva. Men jag är inte helt säker på att det är ett bra köp för mig, jag har till skillnad från Nisse aldrig varit särskilt tänd på country. Och den här skivan är en countryplatta.
Jag blir därför ganska förvånad när jag läser massor av recensioner som ganska onyanserat hyllar den här skivan. Men å andra sidan har en del skivhandlare redan nu börjat sälja skivan till reapris, vilket är en indikation på vad skivköparna tycker.
Men Vägen västerut är enbart country och det tycker jag är lite jobbigt, och faktiskt tjatigt trots att det, som flertalet recensenter påpekat, är både välgjort och fantasifullt.
Inledningen med Farväl lev och lär är dessutom en ypperlig inledning. Men för min del räcker inte det. Jag kan inte påstå att detta är ett album som hittar vägen till mitt rock´n´roll-hjärta. Vägen dit går nämligen inte rakt västerut, nej, då tycker jag det är bättre när rösterna kommer från söder.
Nr: ingick, men ingår inte längre i samlingen.
Generellt lyssnar jag nog hellre på Nisses soloskivor från "Snackbar blues" och framåt nuförtiden än på något med Wilmer. Känns, med facit i hand, som att rockabilly passar honom bättre än tunggung. Men just den här skivan är kanske inte hans starkaste.
SvaraRadera