BLACK SABBATH – THE ETERNAL IDOL – 1987
Med Tony Iommi som enda kvarvarande medlem var Black Sabbath ändå Black Sabbath. Trots att Iommi tog in den då helt okände Tony Martin som sångare och till allas förskräckelse lånat in Jeff Lynnes och Electric Light Orchestras trummis Bev Bevan, blev det faktiskt riktigt bra.
Inte för att jag är nån kännare av 80-talsmetal. Men The Eternal Idol har alla kvaliteter som behövs. Ett tungt mäktigt sound, en rad mer än bara hyfsade låtar och en sångare som inte kan vara annat än plågsam att lyssna på med sitt uppblåsta, pompösa sätt.
Och som topping Toni Iommis gitarriff, som den här gången är ypperliga. Varenda låt får något extra tack vare det. Därför överaskar jag mig själv med att tycka The Eternal Idol är mer än bara ett helt okej metalalbum.
Detta ska dock inte förväxlas med vad jag anser om skivan i förhållande till Black Sabbath. Och då menar jag det riktiga Sabbath, där Ozzy, Geezer Butler och Bill Ward också var med. Jag kan inte för något i världen gå med på att The Eternal Idol skulle kunna vara ett album i rakt nedstigande led från Paranoid, Vol 4 eller ens Sabbath Bloody Sabbath eller Sabotage. Förutom Toni Iommis riff då...
Men å andra sidan är nog gamla Black Sabbath ett exempel på old-school-metal, vilket jag mer eller mindre växte upp med och därför har som min norm.
The Eternal Idol är i de sammanhangen en modernare platta och har det sound som metal utvecklades till under 80-talet. Vilket givetvis är en bra sak, nostalgi är både roligt och bra, men till en viss gräns.
Den skiva jag har är en cutout, vilket innebär att skivan reades ut redan några år efter den släppts. Men jag vill nog påstå att många i så fall missade något. The Eternal Idol är bättre än sitt rykte.
Nr: 145/2222
Med Tony Iommi som enda kvarvarande medlem var Black Sabbath ändå Black Sabbath. Trots att Iommi tog in den då helt okände Tony Martin som sångare och till allas förskräckelse lånat in Jeff Lynnes och Electric Light Orchestras trummis Bev Bevan, blev det faktiskt riktigt bra.
Och som topping Toni Iommis gitarriff, som den här gången är ypperliga. Varenda låt får något extra tack vare det. Därför överaskar jag mig själv med att tycka The Eternal Idol är mer än bara ett helt okej metalalbum.
The Eternal Idol är i de sammanhangen en modernare platta och har det sound som metal utvecklades till under 80-talet. Vilket givetvis är en bra sak, nostalgi är både roligt och bra, men till en viss gräns.
Den skiva jag har är en cutout, vilket innebär att skivan reades ut redan några år efter den släppts. Men jag vill nog påstå att många i så fall missade något. The Eternal Idol är bättre än sitt rykte.
Nr: 145/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar