The Musical Box: november 2014

söndag 30 november 2014

Ian gick mot ljuset

IAN ANDERSON – WALK INTO LIGHT – 1983

Lite konstigt är det här. En soloplatta med Ian Anderson. Jag menar, Jethro Tull har ju varit Ian Anderson sedan 1969...
I vilket fall som helst. Walk Into Light är Ian Andersons första soloplatta och kom till under Tulls synth-år på det mörka 80-talet.
Så det är nog nödvändigt att utfärda en varning här. För det där med synthar var något Ian Anderson gillade de åren. Kom ihåg skivor som Under Wraps, A och Broadsword And The Beast. Vilka som jag ser det inte är särskilt bra grejer för att vara Tull.

Walk Into Light går i precis samma stil. Och när Martin Barre inte är med och lirar gitarr blir det faktiskt ännu värre. Ian Anderson är dessutom, av någon anledning, mycket sparsam med flöjtspelandet.

Nej, den här skivan ska man nog undvika...vilket jag aldrig trodde jag skulle skriva om en skiva med Ian Anderson eller Jethro Tull. Det mest positiva är skivans titel. Ian gick mot ljuset, han påstod inte att han var där...

Nr: 1915/2222

lördag 29 november 2014

Airplanes vilda och kaotiska energi

JEFFERSON AIRPLANE – BLESS IT´S POINTED LITTLE HEAD – 1969

Airplanes första officiella livealbum sticker i ögonen som nyhackad lök. Denna irriterande inspelning kan man älska för dess vilda och kaotiska energi.
Eller så hatar man den på grund av alla långa ofokuserad jam och stökiga ljudbild. Högst troligt befann sig Airplane i en helt egen stenad dimension när inspelningarna gjordes på Fillmore East och West.

Men då ska man komma ihåg att det var för sina långa, ofta improviserade jam Airplane var omtalade på 60-talet.

En storhet folk i allmänhet inte ser idag, nästan 50 år senare, vilket gör att den här inspelningen numera kan anses något daterad. Det finns avsnitt på den här skivan som de mest härdade kan få problem med.

Men att Airplane verkligen var ett så bra liveband som folk påstod på den tiden är det ändå ingen tvekan om. Delar av LP:n är helt fantastiska, inte minst Jorma Kaukonens och Jack Casadys instrumentala insatser. Att Grace Slick var en av 60-talets mest drivna och originella sångerskor står också helt klart.

Dessutom är Bless It´s Pointed Little Head den perfekta introduktionen till Jefferson Airplanes musikvärld. Här finns de långa jamen, här finns den poppigare Surrealistic Pillow-sidan.
Här finns också bluesen, som Airplane annars sällan visade upp på sina studioalbum. En av skivans höjdare är åtta minuter långa Rock Me Baby, som inte minst visar vilken bländande gitarrist Jorma Kaukonen var.

Nr: 847/2222

fredag 28 november 2014

Ett steg framåt för BTO

BACHMAN TURNER OVERDRIVE – II – 1973

BTO:s andra platta är inte nån rockklassiker direkt, men den var ett stort steg framåt för Kanadas råaste och mest råbarkade rocktruckers i början av 70-talet. BTO II är mycket stabilare än gruppens debut-LP från tidigare samma år, här har BTO hittat sitt sound.
Det är en förvånansvärt varierad platta, som dessutom innehåller bandets första riktigt stora hits Let It Ride och Takin´ Care Of Business.

Let It Ride är en sån där låt som fortfarande dyker upp med jämna mellanrum i radiokanaler som specialiserat sig på nostalgisk rock från 70-talet.

Det gör de rätt i, den låten går att lyssna på nu för tiden också, jag gillar det där fläskiga drivet. Takin´ Care Of Business slipper man däremot höra.

Lika bra det kanske. Det är en ganska ordinär rocklåt som jag nästan skulle kunna anklaga för att vara lite fantasilös...för mycket tjatboogie och för lite rock.

Men de tre bröderna Bachman; Randy, Robbie och Tim, tillsammans med gitarristen C.F Turner var med den här LP:n inte helt framme. Det skulle dröja till året efter och LP:n Not Fragile...men det vet så klart alla ni som också var med på den tiden...
För dem som inte var med kan jag berätta att BTO höll till i gränslandet mellan boogierock och hårdrock. Ibland jämfördes de med ZZ Top...ibland med Lynyrd Skynyrd. Den här LP:n, liksom bandets första, har dessutom ganska tydliga spår från Randy Bachmans tidigare grupp Guess Who.

Nr: 1405/2222

torsdag 27 november 2014

Rött är inte blått

BOB DYLAN – BLOOD ON THE TRACKS - 1974

Det har skrivits mycket om denna legendariska Dylan-platta. Så jag försökte hitta en egen och annorlunda vinkel på saken...
Men det går inte att skriva något som tyder på att rött är blått (Björn Afzelius, 1978), Blood On The Tracks är ett mästerverk. Så är det bara.
Jag tror faktiskt att den här skivan skulle kunna vara huvudnyckeln till Bob Dylans musik. Det är förmodligen helt rätt skiva att starta med för en nybörjare. Gillar man den – och hans väsande röst – ligger vägen öppen in till Dylanland.
Gillar man inte det här, är det kanske läge att låta bli hans skivutgivning...

Därmed inte till 100 procent sagt att jag tycker Blood On The Tracks är hans bästa album. Men det är bara att konstatera att den har precis allt man kan önska sig. Detta är en skiva det inte går att låta bli att lyssna på när den väl ligger på skivtallriken. Det är inga låtar man spelar i bakgrunden medan man försöker göra något annat.
Blood On The Tracks känns mycket ärlig, den engagerar, hittar vägen till de innersta känslorna och tar sin lyssnare som gisslan under närmare 50 minuter. Här finns ohyggligt starka saker som sagolika Tangled Up In Blue, irriterande Idiot Wind, som är favoriten för många fans, Simple Twist Of Faith och Shelter From The Storm...bara för att nämna några.

Allt är dock inte lika bra. If You See Her Say Hello har jag aldrig kommit överens med. Elva minuter långa Lily Rosemary And The Jack Of Hearts kan säkert en och annan tycka vara slöseri med tid. Men varför då inte göra, som ”de nya” moderaterna, påstå att rött är blått?

Nr: 177/2222

onsdag 26 november 2014

Yes – 1969 – Yes – 1983 - Yes

Yes är ett av alla tiders mest inflytelserika progressiva rockband. De var tidigt ute, redan 1969 gav gruppen ut sitt första album och har med olika sättningar – och under diverse olika gruppnamn – fortsatt ge ut skivor fram till nutid.
Jag har inte alla Yes album. Jag gav upp på 80-talet när Chris Squire gick från prog till metal och hårdrock. Efter det har jag bara följt gruppen sporadiskt.
I den här bloggen har jag recenserat gruppens skivor fram till 90125. Och här kommer en sammanställning. Häng med på en märklig resa från avantgardistisk 60-talsrock, till det stora genombrottet 1971. Länkar till samtliga recensioner finns i rubrikerna.

Yes (1969)
En trevande debut av ett gäng unga gossar som nog var lyckliga över att bara få spela in en skiva. Yes första album är kanske mer ett samlarobjekt än en skiva att spela.

Time And A Word (1970)
Yes vill nu bli tagna på allvar, och självklart har de gått framåt. Men Time And a Word är nu för tiden mer ett roligt historiskt dokument än ”bra” progressiv rock.

The Yes Album (1971)
Gitarristen Steve Howe kom in i bandet och genast tar Yes flera steg framåt. The Yes Album bör räknas in bland gruppens ”klassiska” LP-skivor. Ett bra progrockalbum helt enkelt.

Fragile (1972)
Med Rick Wakeman på klaviatur och orgel etablerar Fragile Yes som ett av sin tids stora grupper. Många yes-kännare anser att det här är bandets allra bästa album. En läcker skiva som står sig bra även nu för tiden.

Close To The Edge (1972)
Av andra yesfans ansedd som ett av gruppens stora ögonblick. Det är här Yes för första gången försöker sig på riktigt långa stycken. 18 minuter långa titelspåret är en klassiker.

Yessongs (1973)Ett helt osannolikt album. En trippel, dessutom live. Anses vara ett av de bästa livealbum som getts ut inom den progressiva rocken. Dessutom täcker låtvalet in nästan hela bandets tidigare karriär.

Tales From The Topographic Oceans (1973)Den atmosfäriska stämningsmusiken har kopplat ett grepp om Yes. Men detta dubbelalbum är nog inte helt lyckat, även om många tycker det. Det blir liksom för mycket av det goda...

Relayer (1974)
Yes kommer tillbaka efter ”missen” med TFTTO och presenterar detta briljanta album. Yes tyngsta platta och kanske en föregångare inom progressiv metal. Lyssna bara på Gates Of Delirium.

Going For The One (1977)
En efterlängtad comeback efter tre års uppehåll. GFTO delar dock yes-fansen i två läger, en del älskar den, andra avskyr den hjärtligt. Men helt klart är det här ett ”nytt” Yes jämfört med tidigare album.

Tormato (1978)
Nu börjar Yes gå på tomgång. Tormato har inte den lyster och energi som tidigare album. Hyfsad, tycker några, ett bottennapp menar andra.

Drama (1980)
Ett delvis nytt Yes, där både Wakeman och Jon Anderson lämnat gruppen. De ersattes av Geoff Downes från new wave-gruppen Buggles och Trevor Horn som sångare. Trots det blir det en ganska bra skiva där mycket av ”det gamla” finns kvar.

Yesshows (1980)
Ett livealbum och den sista där Rick Wakeman (delvis) och Jon Anderson finns med. Trots att inspelningar hämtats från ett flertal olika konserter med flera års mellanrum är detta en bra samling livelåtar väl värda att lyssna på.

90125 (1983)
Steve Howe är borta och ersatt av sydafrikanske gitarristen Trevor Rabin. Därmed inleds Yes karriär som progmetalband och pudelrockare. Inte helt lyckat, får väl jag säga. Det hjälper inte att superhiten Owner Of A Lonely Heart finns med här.

Big Generator (1987)
Jon Anderson låter bra, men det gör inte Yes! Pudelrock med anspråk på att kalla sig progressiv. Detta är en riktigt tråkig platta. Av den anledningen slutar mitt äventyr med Yes här.

tisdag 25 november 2014

Lulurocken går

Jag vet! Det är bara en månad sedan jag skrev om Shu Bi Dua. Men det här blir sista gången. Jag lovar!

SHU BI DUA – SHU BI DUA – 1974

Våra danska vänner i Shu Bi Dua gjorde sig någorlunda kända i Sverige i slutet av 70-talet med låtar som Dogshit In My Garden och liknande. Schlagerpop med en humoristisk underton, vilket jag emellanåt plågat bloggläsarna med.
Shu Bi Duas debutplatta från 1974 är däremot något helt annat, det är en rockplatta med dragning åt både folkrock och glam. Förvånansvärt bra säger jag nu, eftersom denna LP för min fram till nu hamnat i skymundan av Shu Bi Duas i övrigt omfattande produktion.
Det får man klart för sig redan i första låten där Shu Bi Dua gör en alldeles egen tolkning av Chuckens gamla dänga Johnny B Goode, som här fått namnet Lulu rocken går.

Shu Bi Dua gör en cover till, Killing Me Softly, som här heter Kylling med soft is. Jodå, humor hade de redan då. Men till skillnad från (alla) deras senare plattor tar det inte överhanden.

Shu Bi Dua 1 känns i stället som ett ganska ambitiöst projekt, om än något spretigt och lite naivt. De siktar åt flera håll samtidigt. Det bjuds på allt från spansk schlager (på spanska) och dansk folkpop, till glamrock och nästan hårdrock.

Små blå maend är till exempel en ganska oblyg flört med psykedelia, vilket 1974 - som var minst sex år för sent - kanske var lite väl optimistiskt.
Rörigt, men samtidigt gör det den här plattan till en charmig liten sak som jag gärna låter stå kvar i samlingen. Däremot blir det inte så med övriga Shu Bi Dua-skivor jag råkar äga.

Där har det nämligen skett en radikal utrensning. Shu Bi Dua försökte nämligen göra en ”Chicago” och ge ut skivor med enbart nummer och inga namn. Jag hängde på och tror de kom till 17, 18 eller 19 eller nåt sånt innan jag gav upp.

Jag hade alla, men inte nu längre. De är ute ur samlingen. Det här är en av två (78´eren).

Nr: 681/2222

måndag 24 november 2014

Stalkad av Ian Hunter

IAN HUNTER – ALL AMERICAN ALIEN BOY – 1976

Det här är en skiva som förföljt mig i många, många år, Ian Hunters andra soloplatta efter avhoppet från Mott the Hoople. Den har dykt upp på de mest märkliga ställen och krävt sin rätt att bli spelad.
En gång hittade jag Hunters lilla mästerverk bland mina Ebba Grön-plattor. Vid ett tillfälle dök den upp i en flytt, en annan gång hade den hamnat mellan George Harrisons Bangla Desh-konsert och en samlingsplatta med 60-talslåtar...

Det är så nära stalking man kan komma. Men inte för att det är otrevligt på något sätt alls. All American Alien Boy är förbannat bra. Om nån frågar skulle jag nog kunna hävda att det är en av Hunters allra bästa.

Och det trots att vapendragaren Mick Ronson inte var med den här gången. Och trots att det nog inte finns en enda hitlåt på skivan. Nja, kanske blev Letter To Brittania From Union Jack en mindre radiohit...jag minns faktiskt inte.

Och trots att den här skivan inte allra minsta spår av Ian Hunters soliga glamrockår i början av 70-talet. All American Alien Boy är en väldigt annorlunda platta för att vara Ian Hunter.

Mick Ronson fick inte vara med på den här skivan. Om jag inte tar alldeles fel hängde det på något kontraktsbråk...

I stället trummade Ian Hunter ihop ett alldeles lysande gäng som uppbackning, Jaco Pastorius på bas, Aynsley Dunbar som trummis, David Sanborn på sax och som doakör i bakgrunden – Queen. Det satte naturligtvis sin prägel på inspelningen.

På sina ställen är det väldigt jazzigt, vilket märkligt nog funkar förvånansvärt bra ihop med Hunters låtar. Det är förbannat snyggt gjort om jag får säga det.

Det är väl knappast någon rockplatta. Nästan varenda låt här är en ballad. Men de är bra. Letter To Brittania..., You Nearly Did Me In (med Queen i bakgrunden), Apathy 83 och God (Take 1) – där Ian Hunter har ett mycket personligt samtal med gud – är magi för en gammal Mott-fan. För att inte tala om balladen Irene Wilde.

All American Alien Boy är inte någon direkt okänd skiva, men har väl aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänar (som jag ser det). Den borde alltså gå att komma över den billigt både i begagnataffärerna och på Tradera. Hittar du den, slå till. Det går inte att bli besviken. För min del får den gärna förfölja mig bra länge till...

Nr: 61/2222

söndag 23 november 2014

Solens reflexer i blankpolerad plåt

GOAT – COMMUNE – 2014

Goats debutplatta från 2013, World Music, tyckte jag var en av de allra bästa svenska skivor jag hört på flera år. Nyskapande psykedelia med tendenser från både hård rock, 60-talspsykedelia och världsmusik. När tvåan Commune dök upp i september var naturligtvis mina förväntningar ganska höga.
Först ska jag väl konstatera att det måste vara fruktansvärt svårt att göra en uppföljare till en succéplatta. Det är inte många som lyckats med det. Goat klarar inte heller det.

Nu hindrar ju inte det att jag ändå tycker det är en riktigt bra platta. Commune har den där lätt hypnotiska tonen som gör att man gärna dras in i musikens alla vindlingar.

Den kvinnliga sångerskan - som ingen utomstående vet vad hon heter, Goat är ett hemligt och maskprytt band – har en lätt beslöjad röst som för tankarna både till Hedningarnas vilda och otyglade folkrock och till Anna Meek i experimentella 70-talsgruppen Catapilla. Det gillar jag.

Jag gillar också de gnistrande gitarriffen, vilda och metalliska. Som solens reflexer i blankpolerad plåt...en liknelse som gör att denna text nu elegant kan glida över i en kort betraktelse över det som verkar vara skivans tema – solen....
...vilket egentligen inte känns särskilt originellt. Det temat har avhandlats förr av fler än en psykedelisk tänkare, från Good Day Sunshine till Waitin´ For The Sun. Nog sagt om det.

Nåja, nu är det inte temat som är problemet med Commune. Det jag spontant känner är i stället att Goat egentligen bara kör på i samma spår som på World Music.

Låtarna är bra, men Commune är inte lika hänförande som sin föregångare.

Nr: 1998/2222

lördag 22 november 2014

Livet är en fest, eller hur?

NATIONALTEATERN – LIVET ÄR EN FEST – 1974

Tagen ur sitt sammanhang kan progglåtarnas progglåt, Livet är en fest, uppfattas som drogromantik. Men det är det sista den är. Låten är hämtad från en teaterpjäs med samma namn om de tre ungdomarna Greven, Plast och jag (Clown) som är på väg att bli alkoholiserade.
Jag ska erkänna att jag – liksom de allra flesta i mitten av 70-talet – garvade och vrålade ”fyllan värmer bäst” mer än en gång. Då skrek man gärna också ”Lägg av!” och citerade Speedy Gonzalez med ett flin, utan att ha fattat ett enda dugg.

Det var naturligtvis inte det Nationalteatern ville visa med LP:n Livet är en fest och de teaterpjäser musiken hämtats från. Deras budskap var det helt motsatta, här handlade det varken om drog- eller socialromantik.
Eftersom båda mina föräldrar var alkoholister och jag - utan att inse det, levde mitt det - var ämnet Nationalteatern pratade om nog inte främmande för mig, även om jag då hade svårt att ta det till mig. Det gällde ju inte oss.

Varför mina föräldrar avskydde Nationalteatern mer än något annat började jag förstå först på senare år. De kom lite för nära sanningen. De avskydde Cornelis också för den delen.

Men Nationalteatern kunde inte förändra den världen genom sina texter, sitt budskap, även om de ville... och jag önskar att de kunnat.
Drogmissbruk var bara ett av de ämnen de tog upp på LP:n. Storföretagens cynism ekar i Sten A Olssons kompani, rasismen exponeras i Mr John Carlos, en låt som var specialskriven för ett radioprogram och en av få som inte hämtats från pjäserna Livet är en fest eller Speedy Gonzalez.

Hanna från Arlöv, som är skivans mest fascinerande spår, tar upp orättvisorna i arbetslivet och är en låt som mycket väl kan citeras än i dag. Jack the ripper tar upp konsumtionssamhällets baksidor och den ständiga jakten på profit, ”överskott”, kosta vad det kosta vill.

Det lite märkliga och skrämmande är att de där låtarna är precis lika aktuella idag som de var för 40 år sedan. Nationalteatern var dock inte före sin tid. De var barn av sin tid, som tydligen också är vår tid.

Nr: 554/2222

fredag 21 november 2014

Pink Floyds postludium

PINK FLOYD – THE ENDLESS RIVER – 2014

Så var den äntligen här, Pink Floyds efterlängtade postludium. Den sista skivan. Den definitiva avslutningen för tiderna största och mest inflytelserika progressiva rockband.
Finns det då någon som helst anledning att skaffa den här skivan?
Jo, självklart är det så. The Endless River är ett måste för alla dem som någon gång fascinerats av Pink Floyds musik.

20 år efter senaste albumet har David Gilmour och hans kollegor gått fram med varsam hand och sammanställt denna snygga och väl formulerade final. De har inte tagit några som helst risker. Men varför skulle de göra det?
Det är inte meningen att The Endless River ska bryta ny mark eller visa vägen framåt.
Här finns självklart den atmosfäriska stämningen från The Divison Bell. The Endless River består av överblivet och bearbetat material från den skivan. Men här finns naturligtvis också antydningar från både Dark Side Of The Moon och Wish You Were Here, Pink Floyds storverk från 70-talet.

Det är nästan så jag vill påstå att Shine On You Crazy Diamond är förlagan till detta album. Stora likheter finns i uppbyggnaden och strukturen. Det är ett nästan helt instrumentalt album, egentligen bara en låt har sång, Louder Than Words. Men på något sätt känns det helt okej att det är så.
Man ska dock komma ihåg att Pink Floyd idag inte är samma Pink Floyd som en gång skapade den tidlösa och så totalt nyskapande musik som förmodligen kommer att överleva oss alla.

The Endless River är skapat av spillrorna av det som en gång var Pink Floyd. Roger Waters lämnade gruppen för rätt många år sedan nu.

Döden är i högsta grad närvarande på detta album. Richard Wright, som var med och skapade stora delar av musiken på albumet, är inte längre i livet.

Syd Barrett lever inte heller, även om hans ande på något sätt svävat över Pink Floyd sedan The Pipers At The Gates Of Dawn.

Nr: 1886/2222

torsdag 20 november 2014

Kracker – Jaggers favoritband

KRACKER – LA FAMILIA – 1972

Kracker är kända för två saker. Dels för att ha varit det första band som släppte en skiva på Rolling Stones Records (förutom stenarna själva), Kracker Brand hette den. Dels för att de blev Keith Richards och Mick Jaggers favoritband och flyttade från USA till London för att få ordentlig fart på karriären...vilket det inte alls blev...utan precis tvärtom.
Något en och annan skivsamlare möjligtvis också kommer ihåg dem för är nog skivomslaget till deras första platta, La Familia, som var formad som en cigarrlåda. En LP som i övrigt fått passera in i rockhistorien utan några som helst yttringar åt något håll.

Men den där dekorativa cigarrlåds-LP:n är inte alls dum egentligen. LP:n är visserligen inspelad på amerikanska västkusten av Dunhill Records i L.A, som på den tiden hade ett väldigt gott öga till gäng som Three Dog Night och Grass Roots.

Västkustpop med en lätt anstrykning av soul, som i början av 70-talet ofta yttrade sig att de där banden påminde mer om det som spolades ut i havet när Exxon Valdez länsade tankarna än om ett bra rockband.

Men Kracker kom ursprungligen från Florida och hade förmodligen redan i generna ett ganska fläskigt rocksound med inte så lite sydstatsgung.

De påminner en hel del om band Bread och tidiga Doobie Brothers. Felet med Kracker är att de inte gjorde lika bra låtar. Med andra ord – La Familia är helt befriad från något som eventuellt skulle kunnat bli en hitlåt.
Därmed inte sagt att La Familia är en usel skiva. Nej, jag lyssnar gärna på sånt här. Kracker har ett ganska fräckt, dock inte särskilt unikt groove. De presenterar inte några världsnyheter, men får till det ganska bra ändå.

Jag påstår också att den här skivan är ordentligt mycket roligare än vad de senare åstadkom ihop med Jagger/Richards. Den LP de spelade in på Rolling Stones Records tycker jag är relativt klent begåvad.

Nr: 1041/2222

onsdag 19 november 2014

Poesi för kvarnbarn

ANDERS F RÖNNBLOM – POESI FÖR KVARNBARN – 1981

Sällan eller aldrig har väl ett samlingsalbum som Poesi för kvarnbarn varit mer nödvändigt. Hur många utanför Stockholm visste 1981 vem Anders F Rönnblom var?
I början av 80-talet fick nog de flesta koll på supersingeln Jag kysste henne våldsamt och LP-skivorna Rapport från ett kallt fosterland och Vit flagg. De som var lite mer insatta hade hört Det hysteriska draget också. Många trodde historien började där.
När jag för första gången fick syn på Poesi för kvarnbarn i en skivaffär trodde jag det var F-ets första och okända platta. När jag sen fick lyssna på den i butiken, med hörlurar vid disken, åkte jag dit direkt.

Jag köpte skivan. Men när det var inte förrän jag kom hem och läste texterna på baksidan som jag insåg att det var ett samlingsalbum...som jag redan på den tiden försökte låta bli att köpa.

Nu gjorde detta inte särskilt mycket. Anders F Rönnbloms tidiga album, som Ramlösa kvarn och Måsarna lämnar Gotland var redan då svåra att få tag på, jag hade dem inte då. De fanns inte att köpa i Jönköping.

Så Poesi för kvarnbarn (låtar från åren 1972-1974) var den skiva som introducerade mig för låtar som poetiska Billys väntan på Isabell, Ulla-hau och Inga gränser.

Ramlösa kvarn och tuffa Desoto och Diesel måste jag ju också nämna. Men favoriten blev så klart, som för så många andra, Skördevisan.

Jag har nu gjort mig av med de flesta samlingsskivor som genom åren trots allt letat sig in i min skivsamling. Men Poesi för kvarnbarn vill jag ha kvar. Detta trots att Ramlösa kvarn, Måsarna lämnar Gotland och Alternativ rock´n´ roll cirkus sedan länge finns i hyllorna. Det handlar om nostalgi.

Nr: 281/2222

tisdag 18 november 2014

Psykedeliskt test av Steve Miller

STEVE MILLER BAND – CIRCLE OF LOVE – 1981

Man skulle kunna påstå att 18 och en halv minut långa Macho City på Steve Miller Bands LP Circle Of Love bara är utfyllnad. Låten tar hela b-sidan och det verkar som Steve Miller drar ut på det i det oändliga.
Man skulle också kunna påstå att det är väldigt modigt. Särskilt efter hitalbum som Fly Like An Eagle och Book Of Dreams. För Macho City är nåt helt oväntat.

Man skulle lite diffust kunna mena att låten är gjord för dansgolvet. Och man skulle också kunna hävda att det är ett psykologiskt experiment. Eller ett halvpsykedeliskt test.

Men faktum är att Macho City inledningsvis är en politisk rap, i fyra minuter, därefter ett enda instrumentalt stycke, matat med märkliga ”spaceeffekter” och rytmer.

Faktum är också att jag tycker Steve Miller kunde gjort låten ännu längre. Det gör mig inget att den är 18 minuter. Sånt här lyssnar jag gärna på, jag håller nämligen på teorin om psykedeliskt test...

Circle Of Love innehåller bara fem låtar. De fyra på a-sidan är inte heller så dumma.

Även om Steve Miller här lite diffust ger sig på både rockabilly och country. Hans karaktäristiska tillbakalutade sound finns här också.




Skivan räknas väl inte till hans stora. Det kan jag ju hålla med om. Om det beror på Macho City eller inte låter jag vara osagt...

Nr: 1076/2222